Sparvhöken

Fotodagen var inte slut än visade det sig. För när jag lämnat Kinnekulle och skulle parkera bilen vid garageuppfarten här hemma, fick jag se ormvråken sittandes högt upp i trädet, och under den fyra skator som betedde sig lite annorlunda. Lade märke till att alla fem tittade ner mot marken så även jag. Blicken fastnade mot något litet grått där sittandes vid skogskanten. En sparvhök som slagit ett byte.

Tog genast fram handkikaren där jag satt och följde händelsen. Vågade inte gå ut ur bilen först då jag inte ville skrämma iväg denna vackra rovfågel. Blev sittandes i bilen en bra stund, men den inhandlade matkassen var ju tvungen att hamna i kylskåpet så jag öppnade försiktigt bildörren och gick ut med kassen i handen på väg mot entédörren. Gick med sakta små lätta steg mot entrén. Ormvråken lättade direkt och flaxade iväg med ett jamande läte, likaså skatorna som suttit under. Höken dock, följde mina steg med en intensiv blick där den satt några meter bort. Får tillägga att sparvhöken befann sig strax bortom entréingången till huset. Låste upp dörren och gick in. Packade upp matvarorna, in i kylskåpet. Gick sedan ut igen mot bilen där både Kameran och Maja låg kvar. Släppte ut Maja och tog med henne till baksidan av huset där hon fick vara i den inhägnade bakgården. 

Det här var min chans att få en vacker sparvhök på bild. Då sparvhöken har legat på önskelistan väldigt, väldigt länge. Och nu befann sig en sådan vacker rovfågel alldeles vid trädgården. Lade mig ner på den blöta marken och fotade några få kort. Sparvhöken tog ingen notis om mig längre så jag ålade mig stegvis fram mot den. 

Det var en vacker sparvhökshona som slagit en skata. Hon verkade dessutom helt utmattad, så jag antog att de två måste ha hållit på en bra stund kämpandes på liv och död, iaf för den stackars skatan som hade fått sätta livet till. 

Det var med lite vemod som jag låg där och fotograferade sparvhöken som plockade bort fjädrarna från skatan. Den levde ju när jag satt kvar i bilen, och för en stund där och då så ville jag ju hjälpa skatan samtidigt som jag lät bli. Höken behövde ju också mat för att överleva. Och vem vet hur länge den hade fått kämpa där med sitt byte... 

Naturens lag som jag fick bevittna på väldigt nära håll. Och det genom kameran på den här vackra jägaren.

De fyra första bilderna här under har jag redigerat lite mörkare än de övriga. 

Här sitter hon vackert med vingarna utfällda för att dölja sitt byte, med blicken mot fotografen. Eftermiddagsljuset kommer fram i bakgrunden. 

Sista bilden så kan man nästa se att höken är lite utmattad. Jag återvände in till huset med genomblöta kläder. Tittade ut från köksfönstret och där satt hon kvar och åt. Sannerligen en upplevelse för en som gillar rovfåglar!