Ett kärleksbrev till naturen och till systemkameran

Detta är något som jag har velat skriva om länge, ett kärleksbrev till vår natur och även till den fantastiska systemkameran, som gör det möjligt för oss att fånga naturens invånare på bild. Vissa bilder hamnar på väggen i form av en tavla eller som i en fotobok. Vissa läggs upp i sociala medier för att sedan försvinna i mängden bland alla de andra. Men de fina mötena som man kan få där ute kan ibland inte fångas på bild, eller ens bli bra på bild, utan de upplevs just där och då på plats med fantastiska minnen. För det finns knappast något mer rogivande eller kanske ska man skriva harmoniskt/rofyllt, som när man får uppleva de där ögonblicken som sätter djupa spår på näthinnan.

Vet när jag köpte en Nikon D7200 + Nikkor 200-500 i december 2018. En helt ny värld öppnade upp sig. Spenderade enormt mycket tid ute till skogs och vid sjön med min hund. Fotograferade allt som flög förbi eller bort ifrån oss kanske är mer rätt skrivit. Sen har det rullat på med nya kameror, nya objektiv, mer erfarenheter, men det största och kanske viktigaste av allt, vilket lugn man har haft i kroppen. Vad gott man har och mår av att vara ute i den friska naturen. Naturen är verkligen Lisa för själen som det så fint heter. Och det har ju inte blivit mindre vistelse därute på den senaste tiden. Snarare tvärtom med många olika projekt. Tänkte visa en hel del bilder här, i just den här bloggen med allt från rovfåglar till några däggdjur som jag gillar lite extra mycket.

En tidig morgon för några veckor sedan. Sjön var spegelblank. Endast en storskrake bildade något som liknade små vågor när den simmade förbi. 

Ekorren här hemma hade visst fått ungar fick jag se i helgen, då två stycken små små bruna varelser satt i varsitt träd och åt frukost. De var inte stora men energi fanns det gott om.

Var även den här morgonen ute tidigt på morgonen för något år sedan, promenerandes ut mot sjön för att besöka Stigs fiskgjuse, när jag fick se en knipa sittandes i det döda trädet. Förmodligen så hade den ägg där innanför bohålet.

Var det vi som gjorde sädesärlan sällskap den här vackra majkvällen, eller var det den som gjorde oss sällskap? I vilket fall så underhöll den fotografen en bra stund när den skulle fånga flygande insekter. Och det gjorde han med precision.

Mötet med en nyfiken ung räv under eken var ett sådant fint möte som jag aldrig fått varken tidigare eller efteråt. Just den här lekte med några utemöbler och hundleksaker som låg på gräsmattan.

Stäpphöken vid maden. Efteråt när jag fick veta att det var en stäpphök man fått på bild var ju glädjen än större än vid första ögonkastet, då jag trodde att det var en mås som blev till en blå kärrhök när den lättade från stenen.

Skogens konung är även en ståtlig simmare helt klart. Vilket jag fick bevittna i april. Makalös känsla att få se det stora djuret resa sig från vattenytan när den skulle gå i land. Satt i ghilliesuit här och spanade örn när jag fick se en simmandes älg.

Bävrar ser jag inte ofta. Desto mer spår efter dem, där de har lämnat nedfällda träd efter sig. I år fick både jag och Maja se en förbi simmande bäver, tidigt tidigt på morgonkvisten.

Och det är ju inte bara bävrarna som simmar. Utan även våra snokar. Den här snoken såg ut att hålla lite extra koll upp mot den blå himlen. Kanske var det utifall en förbipasserande rovfågel skulle dyka upp.

Lilla Maja har passerat 8 år nu men än så länge följer hon med husse ut på det mesta, utan minsta bekymmer. Vilket gör mig oerhört glad. Hon har varit med om mycket och är en duktig hjälpreda med bland annat havsörnsprojektet. Där hon har "hjälpt" till bakom kulisserna :)

Och så den oerhört vackra & eleganta rovfågeln, fiskgjusen. En favorit bland rovfåglarna. Särskilt den här hanen.

Havsörnsprojektet hade ju aldrig någonsin kommit till om det inte var för just den där dagen i februari 2019. En kall men solig söndag. Vandrade längs med sjökanten då jag fick se en stor brunaktig rovfågel komma seglandes åt min riktning. Lyfte kameran och brände av en serie. Det visade sig att det var en 2k havsörn. De där rovfåglarna ville jag ju se igen! Läste allt som fanns om havsörnar och kungsörnar. Sökte av halva Vänern, köpte mig en ghillisuit och började vistas i timmar vid stränder och klippor. 

Den här bilden är tagen förra året, strax efter soluppgången. Tror att en tår eller två rann ned från kinden den morgonen.

Kommer även ihåg den här ärrade havsörnen. Skickade bilden till några örnexperter, de flesta trodde att det hade handlat om ett revirslagsmål där motståndaren av misstag hade fastnat med sin klo i den här örnens näbb, och på så sätt dragit loss en bit av den. Men inte verkade den här örnen bry sig något nämnvärt. Den såg både stark och frisk ut. Körde bort ungfåglarna utan problem också fick jag bevittna.

Hade placerat mig så att om en havsörn skulle dyka upp så skulle jag kunna få siluettbilder på dem. Fick det också en morgon när solen var på väg upp över horisonten. Och en havsörnsiluett är en pampig sådan.

I år small det! Äntligen fick jag se den vackra jordugglan på kvällskvisten i slutet på april. Spenderade flera kvällar vid ungefär samma ställe i hopp om att få se den igen. 

I år så häckade inte kattugglorna i holken. Först blev man nästan lite tom när man såg att holken ekade, juste, tom. Men den tomheten släppte väldigt fort när jag såg vart de hade häckat i år. Bara en liten bit bort från holken. I ett dött stort träd. Och det kändes ju riktigt bra att de hade valt en mer naturlig boplats. Så jag hoppas att just detta trädet får stå kvar tills det själv tynar bort.

Kattuggleungarna, små söta duntroll i kvällsljuset. Sådana här stunder ute i naturen är oslagbara. Okej bortsett från alla tusentals mygg som dök upp.

Vilar gott i kvällsljuset :)

Mor satt inte långt bort i eken. Hon vilade blicken mot mig några gånger. Och jag kommer ihåg att när jag gick något steg för nära en sittande unge så gjorde hon ett läte, vilket fick mig att backa två steg. Då var allt lugnt igen.

För första gången den kvällen så fick jag även fadern på bild. Han såg jag aldrig någonsin förra året vid holken. Bara ungarna och deras moder. Hörde honom dock längre bort från bot på kvällarna.

Skogens vålnad. Den mäktiga lappugglan. Att jag och Maja fick stöta på en lappuggla i år igen var mer än vad jag kunnat önskat. Det är verkligen något vist med den stora grå. Den känns så extremt trygg i sig själv och bryr sig knappast om min närvaro. Valde dock att låta Maja ligga kvar vid kameraväskan även den här gången, precis som förra. Satt väldigt länge och vilade ryggen mot tallstammen, med blicken mot den vackra ugglan som intensivt sökte med blicken mot marken. Maja hade somnat vid väskan såg jag, skönt tänkte jag. Nu kunde jag bara njuta av lappugglans närvaro. För det var bara vi tre här, mitt i den djupa skogen.

Lappugglan bytte sittplatser då och då för att sedan dyka ner mot marken. Den stunden jag satt hos ugglan fick jag aldrig se den fånga något byte. Valde att lämna efter en stund för att dagen därefter se om den fanns kvar. Såg den aldrig igen. Det är det som är så spännande med vår natur. Ibland känns det nästan som att vad som helst kan dyka upp mitt framför ögonen på dig, så länge du har blicken för just det 'där'

Stenknäckarna, fågelmatningens höjdpunkt vintertid.

En tilltufsad tornfalkshane som jag åkte och hämtade då den inte kunde flyga. Fick tillåtelse av polisen att ha den över natten tills djurambulansen skulle komma morgonen därpå. Den såg ut att må gott här hemma med vatten och mat, tills jag på kvällskvisten hittade den liggandes död. Vilket blev ett dråpligt slut när allt kändes som om att det skulle bli bra.

Ringduvorna här hemma i trädgården flyger i korsningstrafik med kvistar i sina näbbar. Nu är det bara ett par duvor som jag har här, men med den takten som de håller på i så skulle man kunna tro att det är flera i antalet. 

Den slutkörda sparvhökshonan. Än idag tre månader senare tittar jag alltid mot just den platsen som hon satt på med skatan liggandes på rygg under sig. Och minnena dyker upp. Därför fick hon följa med i den här bildbloggen.

Ni kommer ihåg fiskgjusen här längre upp i bildflödet ;)  Såhär brukar Maja lägga sig till rätta vid sin favoritplats tidigt på morgonen, medans husse håller på med sina fotoprojekt.

Jösses… nu har jag suttit med den här bloggen i över två timmar! Så kort och gott som avslut.

Med den här bloggen vill jag & på Majas vägnar, tacka för oss. Ha en riktigt fin sommar :)

Sparvhöken

Fotodagen var inte slut än visade det sig. För när jag lämnat Kinnekulle och skulle parkera bilen vid garageuppfarten här hemma, fick jag se ormvråken sittandes högt upp i trädet, och under den fyra skator som betedde sig lite annorlunda. Lade märke till att alla fem tittade ner mot marken så även jag. Blicken fastnade mot något litet grått där sittandes vid skogskanten. En sparvhök som slagit ett byte.

Tog genast fram handkikaren där jag satt och följde händelsen. Vågade inte gå ut ur bilen först då jag inte ville skrämma iväg denna vackra rovfågel. Blev sittandes i bilen en bra stund, men den inhandlade matkassen var ju tvungen att hamna i kylskåpet så jag öppnade försiktigt bildörren och gick ut med kassen i handen på väg mot entédörren. Gick med sakta små lätta steg mot entrén. Ormvråken lättade direkt och flaxade iväg med ett jamande läte, likaså skatorna som suttit under. Höken dock, följde mina steg med en intensiv blick där den satt några meter bort. Får tillägga att sparvhöken befann sig strax bortom entréingången till huset. Låste upp dörren och gick in. Packade upp matvarorna, in i kylskåpet. Gick sedan ut igen mot bilen där både Kameran och Maja låg kvar. Släppte ut Maja och tog med henne till baksidan av huset där hon fick vara i den inhägnade bakgården. 

Det här var min chans att få en vacker sparvhök på bild. Då sparvhöken har legat på önskelistan väldigt, väldigt länge. Och nu befann sig en sådan vacker rovfågel alldeles vid trädgården. Lade mig ner på den blöta marken och fotade några få kort. Sparvhöken tog ingen notis om mig längre så jag ålade mig stegvis fram mot den. 

Det var en vacker sparvhökshona som slagit en skata. Hon verkade dessutom helt utmattad, så jag antog att de två måste ha hållit på en bra stund kämpandes på liv och död, iaf för den stackars skatan som hade fått sätta livet till. 

Det var med lite vemod som jag låg där och fotograferade sparvhöken som plockade bort fjädrarna från skatan. Den levde ju när jag satt kvar i bilen, och för en stund där och då så ville jag ju hjälpa skatan samtidigt som jag lät bli. Höken behövde ju också mat för att överleva. Och vem vet hur länge den hade fått kämpa där med sitt byte... 

Naturens lag som jag fick bevittna på väldigt nära håll. Och det genom kameran på den här vackra jägaren.

De fyra första bilderna här under har jag redigerat lite mörkare än de övriga. 

Här sitter hon vackert med vingarna utfällda för att dölja sitt byte, med blicken mot fotografen. Eftermiddagsljuset kommer fram i bakgrunden. 

Sista bilden så kan man nästa se att höken är lite utmattad. Jag återvände in till huset med genomblöta kläder. Tittade ut från köksfönstret och där satt hon kvar och åt. Sannerligen en upplevelse för en som gillar rovfåglar!

Oljekoken i Gössäter & ett besök vid Stenbrottet

https://www.bing.com/ck/a?!&&p=c3a629dde46ff945JmltdHM9MTcwNzAwNDgwMCZpZ3VpZD0wNGE4Nzk5MC0xYTA2LTY3ZDUtMTg2Zi02YmMzMWI2ZDY2MTMmaW5zaWQ9NTI3MA&ptn=3&ver=2&hsh=3&fclid=04a87990-1a06-67d5-186f-6bc31b6d6613&psq=oljekoken+g%c3%b6ss%c3%a4ter&u=a1aHR0cHM6Ly93d3cucHJpc21hdmcuc2UvZXhoaWJpdHMvc2hvdy9vbGpla29rZW4taS1nb3NzYXRlcg&ntb=1

Börjar med att länka till en hemsida där man kan läsa om just Gössäters oljekok här ovan.

Det är både fascinerande och märkligt när man bor så nära vissa platser men ändå aldrig har hört talats om dem. Som när jag satt och googlade i veckan och kom in på något som hette 'oljekoken i Gössäter'. Det lät som en spännande historia och Kinnekulle är alltid vackert, oavsett årstid. Jag bestämde mig för att ta en tur den här helgen upp till kullen, specifikt oljekoken var målet. Den färden började kl 09:00 idag med Maja och en fullpackad ryggsäck. Resan skulle ta ca 1h med bil. 

När den timman gått och vi närmat oss oljekoken fick fick jag se en drös med kamouflerade jägare stå vid grusvägen.

- Ja men det var väl typiskt att det skulle vara jakt just här sade jag i bilen när jag sakta körde fram på grusvägen. Stannade bilen vid en äldre man som hade sitt gevär på axlarna. Frågade om det var jakt här och om jag skulle vända om. Det var en mycket vänlig man som svarade att jag kunde parkera och vandra här om jag ville. De skulle vidare till nästa pass. Sen kom jag tänka på att en av mina kollegor tillika vän jagar ju här uppe. Frågade om han visste vem Johnny var och om han var här. Det visste han och det var han ju också :)

Och Johnny blev paff när han fick se oss här ute i skogen vid detta stället men samtidigt så var det ju riktigt kul att träffas såhär. Han gillar jakt lika mycket som jag gillar örnar vilket säger en del ;) 

De håller på med dovhjortsjakt här uppe på Kinnekulle.

En liten infolapp om oljekoken. För mer info gå in på länken.

Framme vid platsen som låg nästan alldeles vid vägen. Isen låg här över den lilla dammen framför oljekoken på ena sidan.

Naturen har genom åren tagit över helt.

Platsen i sig var inte så stor, men att gå här bland murarna var en häftig känsla.

Maja var lite besviken över att vi gått så kort från 'bilparkeringen' för att redan stanna. Men det skulle bli ändring på det efter just det här besöket.

Det fanns några symboler här.

Klättrade upp på muren för att få en helhetsbild/blick över platsen.

Fascinerande att se hur trädet har fortsatt sin uppväxt genom att krypa under muren på sin väg uppåt.

En hel del av stället var vattenfyllt. Om det alltid har varit vatten här eller ej har jag ingen aning om.

Efter besöket vid Oljekoken begav vi oss mot stenbrottet på Kinnekulle för en lång vandring. Rutten gick från stenbrottet ner till Hällekiscamping och tillbaka genom Munkängarna. 

Lite historia om just stenbrottet på Kinnekulle.

Isen ligger kvar här i den här lilla sjön, där man kan få fiska över dagen om man skaffar sig ett fiskekort. 

Vi promenerade upp mot klipporna och rundade stenbrottet.

En liten överblicksbild.

Det är ett långt fall ner som med största sannolikhet skulle ta livet från en om man skulle falla. Tror dock inte att någon har fallit här genom åren turligt nog.

Våren & sommaren är den här platsen helt otroligt vacker. Har du vägarna förbi Kinnekulle så besök stenbrottet och munkängarna under sommarmånaderna. Vattnet har en nyans av skimrande grönt. En fin sommardag för några år sedan stod vi här några stycken där fiskgjusen ryttlade under oss, vilket var för mig en vacker syn att befinna sig ovanför gjusen.

Det brukar vara en hel del husbilar där nere under vår och sommaren. Nu är det en betydligt lugnare period.

På vägen tillbaka från vår långa promenad satte vi oss i gräset för att fika. Fick se en kille som gick på isen med en yxa. Var tvungen att fotografera honom. Han skulle förmodligen pimpla.

Hugin & Munin.

Gillar du korpar så är Kinnekulle ett mycket säkert kort att få se dessa vackra fåglar. Har nog aldrig varit på kullen utan att få se en korp.

Första bilden är fotograferad vid stenbrottet. Andra bilden här under är fotograferad vid Råbäckshamn där de bjöd på vackra flygkonster.

Flygande örnar

Testade något nytt i helgen. Gömde mig en längre bit bort bland buskaget där jag bäddade in mig bland kvistar och grenar. Avståndet till berget där jag lagt ut lite fisk var mellan 60-70 meter. Tanken var att lyckas få lite flygande örnar då jag tidigare märkt att de gärna flyger iväg med en fisk. Kan ju säga det att under den natten sov jag knappt en blund. Var extremt taggad över att få se om det här kunde lyckas. Havsörnarna är ju vilda så bara det om de skulle dyka upp här är ju alltid en chansning.

Klockan ringde 05:30! Vaknade på studs. Sen gick det fort ut till sjön i mörkret. Var genomvarm efter den långa vandringen med vinterkläder och all utrustning. När jag väl förberett och gjort klart allting satte jag mig ner bland buskaget där jag "bäddade" in mig med kvistar/grenar och granris. Hehe kan ju påpeka det att ibland blir det extremt där ute vid sjön, men örnarna får verkligen inte se mig. Då går de aldrig ner och förmodligen så kommer de inte tillbaka under de närmaste dagarna heller för den delen. Så det gäller verkligen att hålla sig väl dold.

Vid halv åtta såg jag både kråkor och trutar som landade på berget. Det var en blåsig vinterdag med en vind som gjorde att om örnarna skulle anlända så skulle jag få "ryggbilder". Men det här var ett test som jag verkligen ville se om det skulle lyckas, och kanske spinna vidare på framöver.

När det hade gått strax över två timmar kändes det att den där blåsten blev påtagligt kallare mot kroppen. Värmevästen och värmesockorna under ghillin gick på maxtemperatur. Kurade in händerna under armhålorna.

Där uppe låg den och svävade i vinden.

En havsörn hade anlänt. Fram med händerna mot kameran för att sakta börja fotografera den här vackra örn siluett.

Den hade span.

Havsörnen gick ner för landning. Och efter den fick jag ytterligare två stycken örnar på besök.

Örnarna lyfte ofta och försvann med en fisk så tiden där ute blev ganska så kortvarig när de väl anlänt.

Stjärtfjädrarna och vingpennorna utfällda.

Man kan ju bli en pirat och sno fisken från en annan örn om man så vill.

Örnen släppte (eller tappade) fisken medans den andre skulle fånga den i luften.

Med ett snabbt grepp med klorna fick den tag på fisken i luften. Så coolt att få se!

Trodde jag... 

Här kommer en intressant teori som jag har. Den här havsörnen stod på berget och tittade på vågorna.

Som sköljde över havsörnens ben och klor.

Örnen tittar ner. Tvättade och rena klor. Det är ju viktigt för en rovfågel.

Samt en ren och fräsch näbb är minst lika viktigt. Här rengör den sin näbb mot berget.

Det här var riktigt spännande att få se samt fotografera och något som jag vill testa igen framöver.

Tack för mig så länge.

Kvalitetstid

Förnyat medlemskapet precis så tänkte passa på att lägga upp en blogg utan fåglar för den här gången :)

Vi drar oss tillbaka någon månad till slutet på augusti. Jag, Maja & min vän Anton drog ofta ut på kvällarna för lite fiske. Mest för att få kvalitetstid och njuta av den sista sommarbrisen. Fisket i sig gick förvånansvärt bra de gångerna också. Två stycken fina gäddor till örnarna och några abborrar som togs hem för att lagas till där de blev ett riktigt gott "pålägg" till rostade mackor. Nu fiskar vi ju fortfarande men just de här vackra kvällarna med någorlunda värme är ju borta för det här året.  

Har många minnen när fiskgjusarna flög förbi och vid två stycken olika tillfällen fick vi se när gjusarna dök på levande fiskar. Då var ju inte systemkameran med utan den upplevelsen fick vi uppleva just där och då från naturen. Det var en vacker syn att få se fiskgjusen den andra kvällen när den dök i det spegelblanka vattnet inte allt för långt bort från våran båt.

En glad Maja redo för båtturen.

 

En ögonblicksbild som Anton fotograferade under fisket.

Egen filt att vila på då timmarna kunde bli många och långa.

En kväll när fisket gick sådär men vad gjorde det när hela sjön var så gott som spegelblank :)

Hade min första "riktiga" föreläsning/bildvisning för några veckor sedan om mitt havsörnsprojekt. Måste säga att det var länge sedan jag vart så nervös som jag var just där och då innan själva föredraget skulle börja. Nu gick det väldigt bra och dessutom så var det ju extremt skoj att prata om något som man brinner för. /Foto Jonny Berggren  

Och här är ett mobilfoto där jag sitter bakom granen med granris och inväntar eventuella örnar. Solen lyste vackert där ute över sjön.

Väntan....