Med en dåres envishet fortsätter jag att utforska fasader som motiv. Har börjat inse att bilderna blir platta och upprepar sig själva med den där personen som ska promenera in i bild. Men jag har ännu inte fotat mej mätt på hus och fasader och känner fortfarande samma lust och nyfikenhet när jag tänker på kommande promenader med kameran. |
 |
| På sätt och vis vore det tråkigt att komma till den punkt då man tröttnar på fasaderna, den tanken gör att jag inte tror att jag är där än. |
 |
Från början var det brorsan som är arkitekt, som visade mej på hus som motiv. Mina barnteckningar från fyraårsåldern är på hus. Brorsans teckningar minns jag som så mycket mera avancerade och inspirerande. I efterhand tycker jag om mina egna teckningar och ser brorsans som lite stela och pilliga men ett barn ser med helt andra ögon enbart fyllda av beundran. |
 |
| Med tiden växte hus som symboler för personligheter. Två fönster kunde bli två ögon, fasaden är gammal och full av historia eller ung och blank som ett oskrivet papper. Jag intresserar mej mest för äldre fasader. Gärna i puts. |
 |
Här fick jag passa på, huset som ligger på Kungsholmen minns jag sedan tiden jag bodde i stan och rörde mej mycket ute på gatorna, ska rivas. En lådliknande byggnad som egentligen är rätt ful, med underbara speglingar i fönstrena och en avsaknad av mobilpratande nyrika yuppies på promenad förbi. Det blev mera genuint i känslan så som jag minns stan sedan förut. |
 |
Jag vill ha mycket information i bilderna, det ska finnas en massa att titta på och upptäcka. Här hade jag säkert kunnat delbeskära för att koncentrera motivet men det VILL JAG INTE. Jag vill inte ta stilrena flashiga bilder i fantastiskt ljus. Jag vill ta informationsfyllda bilder med sunkig framtoning och gärna med speglingar och solkattor. Skönt att ha tagit ställning för det, alltid något på den krokiga vägen framåt när det gäller varför och hur jag vill fota..... |
 |
|
Avslutar med många fasader bara för att bryta monotonin....
För att ge mej in i selfies-resonemanget tycker jag att det är förvånande och kul att så många bloggar blommar upp med självporträtt i. Det omtalade programmet hade jag inte väntat mej mycket av så jag blev positivt överraskad. Mest över busigheten och idéerna som jag tror kan vara roliga att väva in i det egna tänket. Om man inte tar fotandet så allvarligt och söker sej nya vägar att leta sej vidare på. Man kan ju alltid inlemma ett spår av något nytt i tänket även om man inte vill utrusta sej med peruker och maskrosfrön. Dock blir det inga selfisar från mej, har annat på agendan som känns mera pockande.
|
|
|
|
|