funderingar

Inriktning? Nja, jag gillar att skriva. Meningen med att blogga har jag inte riktigt fattat men det ger sej väl.

Apor och smådjur och lite annat från Sri Lankaresan

Utanför det buddistiska templet "Temple Rock" fanns det ett flertal vilda apor.
Vi varnades för att mata dem, tydligen kunde de bitas. Men de var väldigt söta! 
Frisyren påminner mej om en munk och uppsynen är högst melankolisk.
Den här förlängningen av trädgrenen såg skum ut på håll. Någon trodde att det är en kameleont. Jag är mest tacksam att jag prickade skärpan den här gången.....
Kajor fanns det gott om. Måste säja att de förtog stämningen en del, de låter inte särskilt mysigt när de skränar. Just den här hade fräckheten att sitta och vila på min kamera medan jag badade. Som hämnd smällde jag av en blixt på den. Av praktiska skäl var den svårfotad medan den satt på kameran förstås.
Kråkor och lösa hundar var de mest frekventa djuren vi såg på ön.
Och så över till en landskapsbild, i förgrunden en konstgjord sjö med sötvatten för bevattning av risodlingarna.

Och en solnedgång. Inte alla kvällar var så här vackra....

De flesta bilderna mår bra av att förstoras!!

Postat 2017-01-13 13:24 | Läst 912 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Besök på Minneriya National Park och krassa tankar kring bildresultaten med fotografisk lågbudgetutrustning

Det finns flera nationalparker på Sri Lanka och ett besök på en av dem stod högt på listan.
Inför resan behövde jag fundera igenom fotoutrustningen för jag misstänkte att det skulle behövas ett teleobjektiv för att kunna fota åtminstone urskiljbara objekt om man hade turen att träffa på några djur i parken.
I min utrustning som består av en hel del gamla gluggar från analoga tiden hittade jag på en teleconverter X2 som skulle kunna förvandla den fasta 105mm till någonting användbart. Väger inte mycket, men skulle den ge acceptabla bilder?? Då jag inte ville släpa med min gamla 80-200 mm som är jättetung och dessutom rätt labil när det gäller bildkvalitén valde jag lösningen med convertern, efter att ha provat igenom kombinationen hemma.

För att komma till parken reste vi 17 mil i den egensinniga trafiken på ön. Färden tog sin lilla stund, det är många som samsas på körbanorna och trafikrytmen är en smula varierande med omkörningar, inbromsningar och väjande för hundar och andra djur på körbanan.

Längs alla vägar vi färdades efter fanns det outsinliga mängder med fruktbutiker och snacks-shoppar. Både i de städer vi passerade och längs landsvägarna. Det var många små bodar i anslutning till bostäder och där kan kvinnorna sköta kommersen och samtidigt hålla ett öga på barnen.
Jag försökte fånga åtminstone något fruktstånd på bild men även om jag har en ljuskänslig Nikkor 50mm ville det bli fartränder och suddigheter i de flesta försöken. 
Den kamera som hanterade behovet av snabb tid och ljuskänslighet visade sej sitta i mobilen. 
Bildformatet passar bra till den här typen av motiv men jag är inte så förtjust i kvalitén på bilderna. Då alternativet var suddiga resultat med systemkameran gäller det att helt enkelt gilla läget. 
Färgerna är smaskiga i mobilbilderna men ytorna ser plastiga ut och vissa konturer ser konstiga ut.
Kanske den sortens bilder passar bäst för att också visas i mobilen, man kan nog inte ha för höga förväntningar på dem. Å andra sidan har jag sett Youtubevideos på yrkesfotografer  som levererar väldigt häftiga bilder med plastkameror.

Jag gnäller inte, jag funderar högt och utvärderar min utrustning. 
Framme vid Minneriya National Park bytte vi fordon till en fyrahjulsdriven jeep. 
Att stå upp i lastutrymmet medan jeepen skumpade runt på minst sagt ojämna och gropiga lutande grusvägar var en upplevelse i sej. Vi välte aldrig fast jag tänkte tanken emellanåt, inte heller fastnade vi i någon lerig grop fast många möjligheter till det fanns.  
Nationalparkens fauna arter är 24 arter av däggdjur, 160 fågelarter, 9 arter av groddjur, 25 arter av reptiler, 26 fiskarter och 75 arter av fjärilar. Det var regnperiod när vi var där vilket innebär att elefanterna höll till uppe i skogsområdena och inte vid den anlagda sjön. Men vi hoppades på turen att få se i alla fall någon av parkens flera hundra elefanter. Med i jeepen fanns en kille från parken som uppmärksamt granskade omgivningarna och signalerade till jeepföraren att stanna så fort han upptäckte något av intresse för oss. 
Nu var det dags att prova hur teleconverten levererade. Jeepföraren höll sej på respektfullt avstånd till djuren i parken och de större djuren fyller bildrutorna hyfsat med 210 mm på kameran.
Vattenbufflarna såg vid första anblicken ut som en hoper stenar i vattenbrynet, kul när dottern upptäckte att stenarna hade horn!! 
Det var svårt att få ordning på hjorden av bufflar bildmässigt så jag blev glad när vi passerade den här gossen som låg i ensamt majestät. Han tycktes fundera på om han skulle jaga bort oss eller inte, lite hotfull såg han ut men det enda han gjorde var att resa sej ur vattnet och glo på oss. 
Vissa stora fåglar hade vänligheten att befinna sej inom närgränsen. Tyvärr medger inte formen för hur vi befinner oss i parken att man ligger ner på mage och fotar ur det perspektivet utan man får igen gilla läget något uppifrån. Något jag är tacksam för eftersom marken kryllar av reptiler och annat som jag inte vill ha närkontakt med. Fast bildvinkeln gillar jag inte riktigt just här.
Denna lilla Indiska fågel (och nu visar jag upp min oerhörda okunskap om artnamn) gick också att fånga hyfsat till min stora glädje! Bilden är dock beskuren en del.
Men örnarna ville inte ha närkontakt och här var min räckvidd klen. Tjoho, jag har i alla fall
sett örnar för första gången både sittande på lite olika platser och cirklande i luften!
Minsann fick vi se en mindre flock elefanthonor med ungar också. De passade dessutom in
inom bildramen med mina givna 210mm.
Nu får man inga poser eller drama på beställning, ska man uppleva många elefanter på platsen bör man åka dit under torrperioden maj till september. Igen får man gilla läget och göra det bästa av situationen och eftersom vi inte hade garanti för att hitta på elefanter alls är jag ändå väldigt glad att ha sett dem!
Varaner fanns det en och annan, märkliga ödlor! Liksom krokodilerna ser de ut som urtidsdjur, kanske inte så vackra men intressanta!
Den här Varanen låg och vilade på grusvägen när vi körde förbi, och såg ingen anledning att flytta på sej. För att få bilden vred jag upp ISOt till 1250 vilket är lite för högt för kameran att hantera bra i kombination med teleconverten. Så jag tycker om bilden jag fick men är inte nöjd tekniskt. En liten suddighet finns också att notera.
På det hela taget blev det ändå lite bilder med hem på minneskortet!! 

Där hamnar jag ofta, i det tekniska träsket. Som spelar stor roll för bildresultaten.
Flera gånger fick jag en skarp fast lite intetsägande bild på djuren. Men när de plötsligt ändrade pose och rörde sej blev bilderna kul och själva bildkvalitén sämre. 
Jag ställer också skärpan manuellt av gammal vana eftersom det inte existerade några automatiska inställningar när jag började fotografera i min ungdom. Flera av mina objektiv har inte någon automatik i sej. Efter mina försök att fotografera  dotterns fotbollsmatcher på autofokus och där skärpan nästan konstant hamnade i skogen några hundra meter bakom motiven har jag sedemera avstått från den inställningen.
Inser att jag gör det svårt för mej och väljer att arbeta så. Det blir lite friktion kring fotandet och jag är väl inte den enda som försöker hantera kombinationen av motiv och teknik!!
Man får fullt upp vid fotandet, det är många parametrar som ska kommas ihåg och ställas in. En del av dem har börjat gå på automatik, vissa glömmer jag i stundens hetta för att efteråt svära över min vimsighet som till exempel sista bilden på Varanen.
Å andra sidan gör jag det hela för mitt eget höga nöjes skull, ingenting ska levereras eller säljas. En egen skapad ram kring fotograferandet så som jag gillar att ha det kanske man kan beskriva det som. 

Postat 2017-01-08 12:57 | Läst 1314 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Lejonklippan i Sigiriya

En morgon steg vi upp tidigt i ottan för att transportera oss till Temple Rock och klättra de 1200 trappstegen upp på den 380 meter höga klippan, listad på världsarvslistan och en av måsteplatserna för min del att besöka på Sri Lanka.
 Med oss hade vi en guide som gav oss berättelsen kring denna märkliga klippa som sägs vara förebilden bland annat för lejonklippan i Disneys tecknade film lejonkungen.
Vi startade vandringen in på området i soluppgången.
Längs vägen upp finns lämningar från buddistiska munkar som har bott här både innan kungen uppförde sina byggnader på klippan, och efter att han dött. Samt spår efter en mängd olika ställen där kungen uppfört terasser och utsiktspunkter där han påstås ha suttit och tittat på sina egendomar.
Förutom mark och hus ingick bland egendomarna ett antal konkubiner som bland annat fick plaska runt i en åttakantig bassäng under kungens överinseende. I själva palatset var de däremot inte välkomna.
Temple Rock bär ruinerna efter ett kungligt palats och fästning, uppförd ca år 500 e.Kr av kung Kasyapa. Man vet inte riktigt hur kungen lyckades få upp byggmaterial till toppen på klippan, det sägs ha funnits en gång upp inne i själva klippan som sedan sattes igen när byggnaderna var färdiga.
Platsen är sinnrikt konstruerad alltifrån vallgravar kring platsen som man höll krokodiler i för att försvåra intrång, till ett bevattningssystem med vattencisterner uthuggna i berget.
Intrigen kring varför kungen ansåg sej behöva denna fästning är dramatisk där han sägs ha dödat sin egen far genom att mura in honom levande, för att så småningom själv besegras av sin bror som han stulit tronen från. 
Vi var bland de första besökarna och möttes av sopande män och ett antal lösa hundar.
Sri Lanka är överfullt av lösa hundar som antingen ses sovande eller som kliar sej. De flesta har tydligen hem fast de springer fritt under dagarna. Vi varnades för att röra dem eftersom de är fulla av skabb och andra sjukdomar och de flesta dessutom bär på rabies. Man ser inga Lankeser klappa sina hundar, man bara har dem. 
För att bestiga klippan bör man ha någon form av kondition märkte jag. Det var 30 grader varmt så även om vi var där tidigt tog det rätt mycket på mej att ta mej upp. De påtagligt branta trappstegen passar dessutom bra till fötter upp till storlek 32, har man större fötter får man knixa sej upp och sen ner igen lite i sidled. Man får inte ha några anlag för svindel eller höjdskräck. Då får man belöningen efter 1200 avklarade trappsteg i form av en underbar vidsträckt utsikt över omgivningarna.
Här passerade vi resterna av bebyggelse på väg upp mot toppen. Och en sopande man...
Den sista klättringen upp till toppen var krävande. Jag kom halvvägs i de branta trapporna och upptäckte i höjd med tjejen på bilden till min förskräckelse att jag fick yrsel och funderade på om jag skulle svimma. Fick larva ner igen och dricka vatten och surt titta på hur resten av mitt sällskap försvann upp till målet. Men jag är rätt envist lagd, efter lite vila gav jag mej tusan på att klara uppstigningen och satte iväg upp i trapporna igen. I min egen takt den här gången, svettig och rödmosig nådde jag till slut översta platån där kungens palats legat.
På nedvägen mötte jag flera damer betydligt yngre än jag i ålder som drogs upp i trapporna av seniga Lankeser så jag får ändå stolt konstatera att jag gjorde bestigningen för egen maskin!
Kungen och drottningen sägs ha burits upp  av fyra bärare och det tycker jag är ett jäkla utnyttjande av arbetskraft!!
På toppen hittade jag dottern som i lugn och ro satt och beundrade utsikten.
På nedvägen mötte vi en apa som inte hade något helst förstånd på att röra sej säkert på den branta klippan. Aporna smutsar tydligen ner väldigt i trapporna, man sopar konstant för att hålla uppstigningen hyfsat ren för turisterna så de inte ska halka.
Jag hade träningsvärk under flera dagar efter klättringen och var väldigt belåten att jag gjort och genomfört den. Det var en fantastisk plats att ha få upplevt!!
Postat 2017-01-06 08:48 | Läst 1602 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Folk, och ett fä från resan till Sri Lanka

Nyss hemkommen från Sri Lanka tampas jag med en elak feber och förkylning och har äntligen orkat plocka lite bland bilderna från resan.
Det är första gången jag åker så långt österut.
Sri Lanka är en mycket grön ö, klart att jag mådde bra av att få vara i ljuset och värmen!!
Vi gjorde förstås en del turer över ön, att befinna sej i trafiken är en egen upplevelse som inte kräver något slutmål för att vara hisnande i sej.

Men första bilderna är från närområdet. Fiskarna la ut nät varje morgon vid stranden och drog sedan in fångsten som rensades och sedan levererades till den lokala fiskmarknaden.
Att man låter filéer och fiskrens ligga i sanden är för att sanden fungerade desinficerande fick jag förklarat för mej även om jag betraktade middagsmaten med en viss skepticism efter att ha sett detta.

Lankeserna livnär sej till stor del på fisket. Man behövde ett antal gubbar som drog in de ganska långa näten från stranden så detta är mycket ett lagarbete.
Här är fisken rensad och packad i lådor och väntar på att hämtas upp till fiskmarknaden.

Man arbetar också med te och här hittar man de arbetande kvinnorna. Vi besökte en oerhört bullrig tefabrik och guidades runt av den här damen. Engelska med Lankesisk brytning är svårt att hänga med i även utan ljudmatta så jag uppfattade nog inte mycket av hur tillverkningsprocessen går till mer än att tebladen plockas för hand, torkas och sorteras i maskiner efter blad och kornstorlekar.
Men teet vi provade var fantastiskt gott!! 

Kvinnorna arbetar inte i samma utsträckning som männen, de är i första hand hemma med barnen.
Som en vi talade med uttryckte det, Lankesiska män vill inte skicka sina fruar till arbete.
Men vi fann också en grupp kvinnor som arbetade på gummiplantagen vi besökte. 
Bilarna på ön var nog moderna, men när man kom till cyklar och motorcyklar såg jag en hel del varianter med ordentlig patina. 
Trummusik som ett välkomnande på en ekologisk farm vi besökte.
Det här är Ann. Hon gick på stranden och försökte sälja tyger till så bra priser som möjligt till oss turister. Jäkligt irriterande, men när man pratade närmare med henne var hon väldigt gullig.
Jag pratade mej till ett besök i hennes mycket enkla hem. Hon står vid familjens spis med tygerna hon vill sälja över armen. Hon berättade att familjen är fattig och bara har råd med ett enkelt hus bestående av plywood med plåttak. De har inte haft råd att reparera huset efter tsunamin, väggarna flagnar och man har inte fått någon som helst ersättning från regeringen. Det är gåvor och olika europeiska besökare som skänkt pengar för att de ändå skulle kunna hålla huset beboeligt.
En teplockerska. Allt te plockar man som sagt för hand.
Ett extra fint te kallar de för "guldte" och består av de tre yttersta bladen på varje kvist. Väldigt dyrt förstås men gott är det. Tänker man på arbetet som ligger bakom det jag har i påsen jag köpte med hem är det imponerande. 
80 procent av Lankeserna är Buddister. När vi besökte "Tempel Rock", ett tempel inhugget i en klippa, passade man på att stänga igen templet för en stunds bön. En rad män passerade förbi med offermat till Buddha och personerna kring den här mannen passade på att lägga händerna mot kärlet när han passerade dem.
Detta är ju ingen person men jag tycker att ansiktet nästan är mänskligt.
Lankeserna själva är inte riktigt lika förtjusta i de här aporna eftersom de tar sej in i städerna och stjäl mat. Man betraktar visst en hel del saker ur mycket olika synvinkel.

Mitt fotande har legat i träda ett tag och jag har inte riktigt kommit mej för att vara aktiv på Fotosidan eller i andra fotosammanhang heller. 
Det har blivit lite mycket av det goda, jag grubblar mest över vilka bilder jag tar, vad de betyder och hur jag ska använda och visa dem, OM jag över huvud taget ska visa dem.
Man får sina svackor emellanåt och kanske det är dags att ta itu med de här tankarna.
Det är nog bra att stanna till och grubbla emellanåt..  

Postat 2017-01-04 13:16 | Läst 1154 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera