Humle-gymnastik

Har rensat skallen med ett par pass humlegymnastik i den allt mera utblommade Silveraxen. Det är jag som gymnastiserar kameran, humlorna brummar på som vanligt.
Folk omkring mej håller på med så mycket konstigheter så det har blivit överhettat i topplockspackningen. Behov av att vända tankarna ett tag fanns och vad kan vara bättre än att fokusera på humlor?? Man måste koncentrera sej, de rör sej snabbt och jag gillar dem! När jag är tillräckligt irriterad funkar tajmingen med avtryckaren bättre. Detta till trots blir det bara blommor på många bilder, och suddiga humlor på merparten.

Säg hej till publiken!!

Favoritblomma helt utan insekter. Kollegor helt utan insikter. Tonårsungar som "håller på" mot varandra i skolan vilket kräver långa samtal. Dassigt i kassan. Ibland blir det bara för mycket vardag!

Och jag envisas med mina insekter....

Den här sommaren tycks sluta som den började. Slagregn, åska, och mellan skurarna snabba turer ut i trädgården med kameran.
För ett antal år sedan när jag började fota mera på allvar var jag glad att en hyggligt stor blomma fastnade hyfsat snyggt på bild. För varje sommar hittar jag numera alltflera kul detaljer i blommorna. I takt med att när-seendet blir allt sämre...
Det känns som om man bör passa på att plåta innan hösten kommer med frost och  kyla, och blommorna vissnar och insekterna försvinner!

Man kan märka att det där med att hålla koll kan vara ömsesidigt!

Spindlar är det gott om, jag har förutom klotspindlar börjat få syn på små bruna kompakta spindlar.

Den här irriterade jag i tre dagar innan den behagade bli skarp. Den hade nog sina funderingar på om objektivet gick att äta, men den surnade snabbt och gick i stället och gömde sej mellan taggarna i Bolltisteln.

Det kan inte vara lätt att samla nektar och samtidigt hålla koll på alla hot i blommorna!

Att ha vingar underlättar förstås!

Och på vissa ställen går det att frossa i lugn och ro!

Men vad de här lirarna hade för sej vet jag inte. Är det kärleksfullt detta, eller står den ena i vägen för den andre?? De hasade långsamt isär från varandra och roligare scen än denna infann sej inte.

Trädgårdens små kryp...

Det märkliga med att blogga är att alla mina nya bilder publiceras i bloggar, det blir allt mer sparsamt med nya bilder inlagda på min sida. Är det bra?
Får man mera respons och visningar i bloggen än i bildkritik?
Att koppla ihop bild och text har jag själv funnit givande när jag läser andras bloggar. Behövs text till bilder, höjer de varandra på ett sätt som inte bilden i sej själv klarar? Är det till och med att föredra?
Är det lättare att få respons på bilder när texten ger förklaringar kring fotografens tankar, platsen de är tagna och ibland med vilken utrustning som använts?
Jag har alltid betraktat bild som ett uttryckssätt precis som text och ord är det. Vi är vana att läsa och tolka texter redan från skolan medan vi enligt min mening fått ganska klumpiga verktyg för att tolka bilder.
I de konstskolor jag gått har det förekommit personer som saknat verbal förmåga men som haft nyanserade talande sätt att gestalta berättelser i bild. Det har också funnits några med så starkt verbalt uttryckssätt att jag inte kunnat följa med i tankegångarna alls.

Så - varför fotar jag makrobilder? Mina bilder är ju ofta ett rakt upp och ner registrerande av naturdetaljer. Söker jag en berättelse i motiven, vari ligger drivkraften?
Är det bara nyfikenhet på en uppförstoring på något blotta ögat inte kan se? Eller en koll att jag klarar av all lägga skärpan rätt? Måste bilder ha ett starkt inneboende uttryck för att ha existensberättigande om man vill kalla sej mer än en amatörfotograf? Eller är det så att jag bör sluta försöken att värdera mina egna bilder genom att dra kopplingar till andras fotande, för att kunna bibehålla lusten till att ta några bilder alls? Det sista är inte en fråga när jag tänker efter.
Jag har ändå ett behov av att visa upp mina bilder och en längtan efter återkoppling på dem, som jag utgår ifrån att jag delar med många här på Fotosidan!

Helt klart är att saker förändras väldigt mycket när man förstorar upp dem!

De blir mer abstrakta när man kommer riktigt nära.

Pinsamt nog har jag inte några som helst begrepp om insektsarter, det imponerar alltid stort på mej när vissa bloggare benämner alla dessa kryp vid deras namn! Däremot vet jag att de sitter i en Buddleja, en blommande buske med stark attraktionskraft på bl.a. fjärilar.

Men titta på hur de ser ut! I mitt huvud förvandlas det här krypet till en frackklädd gentleman med något otäck uppsyn i en blå värld. Förlåt, jag kommer aldrig växa upp när det gäller tolkning av vad jag ser i bilder!! Inom parantes tittar jag med förtjusning på Tim Burton-filmer, vissa anser dem ytliga men jag uppskattar hans fantasi.

Fundering på om det kanske är bättre där? Men svårt att nå!

Eller om man ska lägga sej till ro i den tillgängliga skålen och kontemplera?

Bilden är en ren registrering av liljebladets form.

Myrstretching, jag får nästan aldrig bra bilder på myror för de rör sej så snabbt och jag envisas med att ställa skärpan manuellt.

Själv skulle jag aldrig hänga ut på det här sättet över en avgrund! Som sagt så kopplar jag ibland det jag ser i bilder till tankekedjor som inte längre har med bilderna att göra. Medför det att jag överskattar betydelsen av mina egna bilder där andra inte ser något särskilt i dem? När jag tittar på andras bilder tycker jag att associationerna tillför något och att det kan vara kul att spåna. Lättast är det med bilder som är öppna för tolkningar, dvs att man inte förväntas läsa dem på bara ett sätt. Är det kanske betraktande av bilder som sätter igång min fantasi som jag själv uppskattar mest? Oavsett motiv eller tillvägagångssätt vid fotandet eller hur modern, populär och rätt i tiden fotografen är?

Grön stadspromenad

Södermalm har en promenad längs stranden som är fin att gå. Där hittar man båtar och båtfolk, man får hoppa undan från cyklister och en massa flåsande motionärer i trikåer med stegmätare, man möter hundägare, småbarnsföräldrar och södermalmsbor i allmänhet.
Takten på de promenerande och cyklande kanske inte är helt lugn, tempot från gatorna ovanför sitter i kroppen på folk tycks det...

Man kan starta denna promenad från den äldsta och understa Skanstullsbron. Jag kunde inte undvika att ta brobilder när jag passerade och inser att de blir helt och hållet på mitt sätt utifrån att jag stod på plats med mitt 50mm objektiv monterat på kameran. Uttrycket blir liksom enbart registrerande av platsen, och jag förmedlar knappast brons storslagenhet. Men jag gillar djupet in i bilden!

Dottern hade hört talas om att det skulle finnas en stort rutchkana ner i badbassängen på Eriksdalsbadet och var ivrig att kolla in den. Detta blev en brobild mera på mitt sätt....

Det är så idylliskt vid vattnet, båtbryggor och lummig grönska och man passerar förbi koloniträdgårdar längs promenaden. Samtidigt som ljuden från storstan tränger ner till en.

Vid Hornstulls strand finns generösa gräsmattor och en badplats. Här befann vi oss ofta med filt och picnickorg när jag bodde på söder. Husen längs Årstadal och Sjövikskajen blir en fin kontrast till badstranden som oftast är tätt befolkad, söder i ett nötskal tycker jag.

Sen är det ju det där med att fota människor. Svårt tycker jag. De ska vara intressanta, uttrycksfulla och placerade i rätt omgivning. Inte helt my cup of tea, men ibland tycker jag om vad jag ser. Särskilt om de så fint promenerar in i bild. Här är det mamman som håller fast vid godispåsen....

Skärgårdsbilder där vidvinkeln visade sej användbar.

Dagen efter Säter for jag och dottern ut i skärgården.
Vi har varit där förut hos en kompis som hyr ett mycket enkelt boende.
Bilderna har legat oredigerade ovanligt länge för att vara mej men här är ett par av dem.
Tredje gången gillt heter det, jag har tidigare givit mej i kast med klipporna men inte blivit nöjd med bilderna. Första året provade jag min 50mm fasta optik som annars levererar bra resultat men tydligen inte på klippor och hav.
Andra året tänkte jag att telet måste funka, vilket genererade stora upplagor av skakiga segelbåtar bakom suddiga klippor.

I år hade jag med vidvinkeln. Köpt en gång med stora förväntningar men jag har ofta blivit besviken på resultaten. Nu dammades den av och jag har aldrig haft så roligt med den hittills. Jag vet också att horisontlinjer bör läggas överallt utom i mitten av bilder, och just här skänker den mej ro TROTS att den..., ja jag skrev det ju!

Provade svartvitt men fotoshops verktyg känns plötsligt en smula trubbiga.

Färg ska det vara!

Hällarna har fina sprickor, jag anar inlandsisens framfart som slipat slätt och sedan dekorerat med stora stenbumlingar.

Dag två tornade ett kompakt ovädersmoln upp sej öster om oss. Jag grep kameran och förflyttade mej raskt ner till klipporna. Kan nämna att jag hade en farsa som, berättades det, var ute och fiskade i lugn och ro i en eka av metall en gång när åskan gick. Hans valspråk var för övrigt att "ska man vara ett exempel för sina barn ska man vara ett varnande exempel". Det brukar vi barn ha väldigt roligt åt emellanåt! Kompisens hund gillade inte alls att jag lämnade hans flock och rusade efter mej för att "valla in" mej tillbaka bland de andra. Han var inte alls nöjd med att jag dröjde mej kvar nere vid vattnet. När åskan knallade gnällde hunden, men den här gången stod vi i solsken och betraktade skådespelet som passerade nära men inte över oss.

Jag gillar känslan av att känna mej liten inför naturen och havet.

Uppe vid stugan växte ruggar med strån som lyste varmt guldbrunt i solen, fångade med mellanring framför 50mm gluggen som också fick göra nytta  denna gången.