Ännu en tur längs Drottninggatan och genom Gamla Stan

I onsdags var det fortfarande sommar och jag kunde inte motstå promenaden över Drottninggatan och Gamla Stan mot Södermalm. När temperaturen liknar mera normal sommartemperatur var det lite konstigt att möta flera som käkade glass, antar att jag blivit lite förvirrad av sommarens onormala hetta.

Jag njuter av kamerahusets möjlighet till att fota via vikskärmen och ett snabbt följefokus, är faktiskt barnsligt nöjd med hur det går att smygfotografera folk framifrån utan att bli upptäckt.

Flera jag mötte tycktes ha traskat lite väl långt på stan, de såg både uppgivna och utmattade ut....

Här gissar jag på någon tjall på linan, bekymmersamt!

Somrigt motljus som föll ut från öppningen fångade mitt intresse.

Men på söders höjder går det bara uppför med folk!!
Söder måste utforskas mera, jag kan inte bara använda Drottninggatan. 
Fast smällarna från spegeln dränks av gatubruset inne i city, blir jag mera ensam på gatan hörs knäppandet och jag blir plötsligt avslöjad på ett annat sätt! En ny sorts bilder får jag och nu känns det roligt att fotografera igen efter min långa något förlamande svacka!

Ny tillgång, en utvikbar skärm!

Jag har aldrig känt mej bekväm med gatufoto. Bara påträngande och för feg för att gå nära. Med den mentaliteten blir det lättast att fota cityscapesbilder med inslag av passerande människor.

Men om man plötsligt utrustas med kamera som har en utvikbar skärm förändras hela världsbilden känns det som. För där står man positionerad och glor som alla andra ner i någonting, till synes harmlös och lika borta som gemene man på stan. När folk inte känner sej iakttagna börjar de hitta på oväntade saker. Det nya problemet är att rikta kameran på så sätt att man kan komponera bilden, få ordning på skärpan som inte är lätt att se på skärmen, samt att fatta när man ska krama av avtryckaren. Inte lätt att komma ihåg alla delarna när man är otränad på nya utrustningen men plötsligt är det väldigt roligt att fota igen!

Jag trodde att den här turisten poserade för en extra tjusig selfie men såg sedan i bilden på hennes mobil att hon fotar fasaden framför sej. Lyckades tydligen ratta in skärpan ok i det här försöket. På kameran sitter en hederlig gammal 35mm f1,4 med total avsaknad av automatiker. Min favvoglugg för tillfället.

Man måste komma hem med felexponerade bilder för att få den sparken i baken att komma ihåg samtliga inställningar!!

Det är väldigt jobbigt att gå uppför på söders höjder, det är mycket lättare när det går utför för en!

Testade svåra ljusförhållanden och blir imponerad av vad kameran fixar. Det var skuggorna i förgrunden som intresserade mej mest men jag fick hyfsat ljus bakgrund också vilket förvånar mej! Så där sitter jag på en bänk på Mosebacke Torg och ser ut att pilla så där modernt med någonting i knät när jag egentligen smyger mej på omgivningen å det fulaste. Det var så roligt så jag måste in och prova detta mera!

Liten tur kring Gamla Stan som slutade i Högdalen

Idag var det ett härligt ljus, lagom med moln, småblåsigt och jäkligt kallt och jag passade på att ta en runda kring Riddarholmen genom Gamla Stan för att till sist tuffa med tunnelbanan ut till Högdalen.

I Gamla Stan hittade jag grupper med ryska turister i alla vrår. Så här fick jag vara påpasslig och knäppa av när gatan var tom. Alla grupper tycks ledas förbi balkongen, alla tar bilder av den med sina mobiler och så traskar de vidare efter guiden. Det är fullständigt normalt att ha en kamera hängande från nacken i Gamla Stan. Underlättar om man vill ha med folk i bilden också.

Återigen fick jag vara snabb, det vimlade av folk här så det var inte lätt att få någon renodlad bild av kvarteret. Det känns på sitt sätt lite beige att hela tiden gå runt i Gamla Stan och fota, eftersom alla andra också gör det. Inte särskilt lätt att ta bilder som inte tusen andra redan fotat. Fast fint, jag tycker om miljön i de smala gränderna, husen, och känslan av att gå på historisk mark.

Här var det cykeln jag fastnade för, har förflyttat mej mot Slussen och Götgatsbacken. Stod man och väntade ett tag gick det att fånga lite olika typer på bild. Men trots att jag generellt tycker att människor är intressanta är det inte alltid man har turen att fånga någon som gör sej bra på bild. Antagligen tycker de inte om att man står och fotar dem om de nu skulle se att man står där. De flesta är ganska inne i sej själva eller helt uppslukade av sina mobiler.

Fototuren avslutades i Högdalen, här fick jag syn på speglingen i fönstret men gatan var helt öde trots att det var mitt på dagen. Efter lite väntan dök plötsligt alla tre damerna upp från olika håll. Det är lätt att slå sej för bröstet och kalla sig djärv och vifta med kameran när personen som går förbi är blind...... Och närmare folk än så här har jag varken lust eller mod att ta mej för att fota dem. Man ska ju trivas med det man gör också!!

Fotopromenad med viss frustration

Ska den förlorade fotolusten återerövras måste jag sluta försöka klara mer än jag bemästrar hela tiden. Det har tidigare varit bästa avkopplingen att gå en promenad på stan med kameran. Men sista tiden har jag saknat behovet och gnistan att ta bilder. Antagligen försvann den i samband med att jag skulle ge mej på att lära mej fota med studioljus. Plötsligt var varenda detalj oerhört viktig både i ljussättningen och motiven och någonstans gick lusten till bilderna förlorad när jag hittade fel och skavanker i varenda bild jag tagit under ett halvårs tid.

En promenad på stan brukar vara bästa medicinen. Man kan vara här och nu, komma bort från allt som gnager en stund och bara titta på det som utspelas framför näsan. Söder och Gamla Stan är givna stråk. Nu var det ett tag sedan tiden fanns att flanera på stan och det tog också ett tag innan rätt sinnesstämning infann sej. Det är med en viss sorg jag konstaterar att så mycket på Slussen är rivet. Butikerna i Blå Gången har bommat igen, Kolingsborg är nedmonterat och Katarinahissen liknar mest ett stålskelett.

De här armeringsjärnen har varit blottade i flera år och rostar vackert, men gör de jobbet att hålla brokonstruktionen uppe??

Det blev flera trappor fotade under promenaden men det var bara den här som var rolig att göra något av efteråt. Jag kan verkligen konsten att ställa skärpan på fel ställe! (Använder ett manuellt objektiv)

Det är inte min ådra att sticka upp kameran i näsan på folk jag möter, jag vill ha dem på distans där de ingår i miljön. Människor är intressanta på sina olika vis men att försöka klämma mej nära på gatufotovis tycker jag är skitjobbigt och det förtar återigen lusten att fota eftersom jag inte vill tränga mej på så som jag borde för att bilderna ska funka sen. Bara för att komma hem och vara missnöjd över att jag inte var djärvare där på plats..... när möjligheten fanns.... Här ovanför var det ljusblänken i vattenpölarna som intresserade mej.

Jag tycker om miljöer och har gärna levande inslag i dem, men det är kombinationen som är viktig. Därmed har jag automatiskt valt att lägga ambitionerna utanför poolreglerna för både Gatufotogruppen och Cityscapes här på Fotosidan.

Solen befann sej bakom molnen idag, just när jag skulle ta mej hemåt sprack molnen upp ovanför Mariaberget och jag fick bråttom att hitta lämplig position för att fota från i stället för att lufsa in till tunnelbanan för att åka hem. Ljuset ovanför husen gick inte att förmedla i bilden men när jag ser den tänker jag att andra nog tycker att den är skittråkig men det skiter jag i för det är den här sortens bilder jag själv tycker om att ta. Hädanefter ska jag försöka inse min förmåga när jag fotar och ta bilder som jag själv tycker om att ta på det sätt jag bäst gillar att ta dem. Kanske ett nyårslöfte?? Gott Nytt År önskas alla Fotosidankompisar!! :-)

Promenad genom Tanto och längs vattnet på söder

Igår hade jag sällskap på fotopromenaden, målet var kolonilotterna i Tantolunden. Efter att så många gånger tittat från pendeltåget på det här kolonistugeområdet befann jag mej plötsligt mitt i det och utsikten var den motsatta, pendeltåget och bron syns i bakgrunden.

Det prunkar och växer och det finns fullt av charmiga stugor. Dock kändes det övergivet, de flesta husen var tillbommade. Inte heller är det lätt att fota i gyttret, de flesta bilderna var alldeles för plottriga.

Från Tanto är det nästan självklart att promenera vidare längs stranden mot Skanstull. Den här vägen gick jag ofta när jag bodde på söder och det mesta är sej likt.

Den stora skillnaden är alla sprinters som ångar fram i klungor, många med stegräknare och samtalen handlade vad jag uppsnappade om tider och löpresultat. På min tid cyklade folk, eller promenerade med eller utan hundar. Själv gick jag här för att njuta av närheten till vattnet och de lugna omgivningarna som finns så nära bruset i stan.

En och annan satt och kontemplerade vid vattnet, just som man nog alltid sysslat med här trots folks växlingar i rörelsemönster. Kanske mera min typ av sysselsättning....