Min dotter tycker att det verkar tråkigt att vara vuxen. Jag vet inte vad jag utstrålar som får henne att dra den slutsatsen? Man ska ju motivera henne att växa och lära sej saker, och någon sorts förebild är man väl. Min pappa brukade säja att "Ska man vara ett exempel för sina barn ska man vara ett avskräckande exempel." Det har jag hört sedan jag var liten. Han var rätt chysst, min pappa, så han lyckades inte fullt ut tycker jag. Fast mamma gick i taket någon gång när jag ansåg att hon var barnslig. När jag nu nått motsvarande ålder anser jag själv att jag ibland är otroligt barnslig, och undrar över varför mamma betraktade anklagelsen som så hotfull? Anledningen till att jag funderar över detta är det här med prestationsångest och att vara duktig. Det var inte problem med någon prestationsångest när jag sorterade brev på posten. Då var det mera problem med att tiden försvann för mej utan att den fylldes av mening. Nu hädar jag! Det finns många som trivs med att sortera brev. |
 |
Fördelen med att vara barn är att man gör skapande saker utan tanke på resultaten. Det är roligt att göra. Själva processen är meningen, resultatet kanske inte lika viktigt. I de kurser jag håller för vuxna, kan vissa ibland inte utföra saker därför att resultaten blir "fula", "misslyckade", undermåliga och visar att den som utfört alstren "inte kan". Man kan inte tycka om det man gör, inte njuta av skapandet. Är det meningen med att vara vuxen?
|
 |
Men om jag inte kan ha roligt när jag gör saker, inte kan njuta av stunden, bara kritiskt betraktar resultaten och ser dem som skräp, vad är det då för mening med att hålla på och göra någonting över huvud taget? Och vad i hela friden ska jag säja till dottern som inte vill gå till skolan? Bussa katten på råttan, råttan på repet, repet på dottern?
Bilderna ovan? Tagna av nyfikenhet och lust, utan någon målsättning med resultatet. |