På det sista kronbladet till den vissnande Buskpionens blomma huserade denna lilla klotspindel. Den skulle bara veta att tillhållet var på god väg att segla ner mot marken!

Solen är tillbaka hos oss vilket ger hopp om någonting som mera liknar sommar! :-)

Här syns blandningen av gammalt och nytt ganska tydligt i speglingen.

Jag är nöjd och glad med min resa, och alldeles väldigt lycklig över att dottern vill ha mej med!! Man får ta vara på de stunderna - rätt som det är kanske man inte duger längre!

Men bilderna blev kul tycker jag!

När de var klara med krigandet fick de plättar med jordgubbar och vispgrädde. Sämre kan ett sommarlov starta! Och mindre bullrigt.....

Jag kom på att i lådan ligger en gammal analog 35mm glugg som jag glömt att jag äger. Fokusringen är så seg att jag måste ta i för att kunna ställa skärpan. Det är lättare att själv försöka flytta själva kameran än att vrida in fokus.

Den här gluggen köpte jag begagnad och sliten av en fotograf redan på analoga tiden. Från att ha fotat med en dassig Minoltautrustning skulle jag avancera i prylvärlden och införskaffade därför en Nikon FM med div fasta ljusstarka gluggar till. Glasen i gluggarna väger bly och allting ställs manuellt precis som jag hållit på med sedan länge och var inkörd på.

Det jag inte insåg var att plötsligt tog jag bilder med synbar skärpa i. Samme fotograf som sålt mej utrustningen hittade mej i ett labb där jag just tagit fram en bild som jag inte fattade varför personerna i den var så suddiga. Surt satte han fingret där skärpan befann sej (bakom personerna) och meddelade att det första han brukade lära sina elever var att ställa skärpan.

Jag både insåg att min nya utrustning var betydligt vassare än jag tidigare varit van vid, och att jag hade mycket långt till att kunna kalla mej fotograf.
Fortfarande sitter en hysterisk osäkerhet i när det gäller att placera skärpan ordentligt i bilder jag tar, och inte är jag någon fotograf heller. Jag bara råkar vara besatt av att fotografera!

Buskpionens första knopp har öppnat sej, jag blir lika lyrisk varje år. Den är lika fantastisk i blomvärlden, som påfågeln är i fågelvärlden!

Jag har på mitt hysteriskt osäkra sätt försökt sätta skärpan i bilderna, men vis av en annan lite vänligare fotografkompis som påpekade att man inte behöver fota allting på f22 hela tiden har jag i alla fall bländat upp.
Man har alltid en massa nytt att lära och det är väl bra. Annars skulle jag tappa intresset ganska snabbt!

Det var så mycket folk att man knappt kom fram, och hur i hela friden fotar man denna folkmassa, det var för många i vägen för att ens kunna ta bilder!