Panasonic LX100 , den svåraste kamera jag någonsin försökt bemästra

Ett försök att väcka liv i en avsomnad fotolust igen, jag skaffade en liten Panasonic LX100.
Till största delen tänkt för promenader på stan.
Jag gjorde som jag brukar och lusläste resensioner av små kompaktkameror och föll till slut för den här modellen.
Väl inhandlad var det bara att försöka sätta sig in i kamerafunktionerna. Vilket jag fortfarande håller på med efter några månader.
Så småningom hittade jag en bra instruktionsvideo på Youtube som rätade ut många frågetecken, men fortfarande lever kameran sitt alldeles egna liv när jag har med den ut.
Den är full av små knappar som jag hela tiden kommer åt bara genom att hålla i kameran tycks det.
ISO-talet for omkring tills jag insåg att jag omedvetet snurrar på hjulet där jag lagt in ISO-funktionen.
Kameran är liten och diskret vilket var ändamålet med den. Jag kan gå jättenära folk på stan utan att de fattar att jag fotar. Vidvinkeln placerar dem sedan på distans, men vidvinkeln i sej skevar inte till det alltför påtagligt i bilderna som tur är.


Jag kan fota i RAW och har skrivit ut ett par bilder i full storlek och känner mej tillfreds med utskrifterna på papper.
Men hela tiden under fotopromenaderna ställer kameran om de ursprungliga inställningarna jag hade när jag startade.

Har fasta tids och bländarinställningar och låter kameran ställa ISO-talet vilket den klarar ganska bra.
Jag tycker att den levererar bra skärpa och färger så på det viset är den jätterolig.

Men varför i hela friden sparar den plötsligt i jpg-filer fast jag inte aktivt ändrat inställningen??
Att försöka återställa inställningar som oförklarligt ändrat sig har visat sig märkvärdigt omöjligt, jag kan stå och trycka på knappar och blippa i menyn utan att alls hitta det jag vill åtgärda. Det är en bra träning i tålamod, men inställningarna känns inte på minsta vis logiska.
Nåja, den klarar motljus hyggligt.

Ibland hamnar ISOt så högt att det blir kornigt, men det gör inte så mycket när man tar över bilden i svartvitt.

Igår när jag var ute famlade jag runt på kameran med handskar på. Fick en hel hög med oavsiktligt tagna bilder vilket är konstigt att förhålla sej till.
Jag gillar bilden av trädet, men jag har inte tagit den själv, den knäppte kameran åt mej. Kan jag då stå för bilden, den känns inte riktigt som min?


Det blir kornigare resultat än med systemkameran men jag tycker att bildkvalitén duger. I alla fall för den här sortens motiv.
Jag begriper bara inte hur jag ska lära känna alla inställningarna, det är inte helt tryggt att vara ute med en så bångstyrig kamera....

Och så här ser den ut. Mycket mera diskret än systemkameran i storlek, nästan som en liten leksakskamera.
Jag är ganska nöjd med den men tycker att den är obegripligt komplicerad att hantera.

Helt avfolkat på stan i Coronatider, konstig upplevelse!

Stockholm är tömt på mingel och vimmel, man får stan för sej själv när man går en promenad.
Man kan inte ens skämmas att man är ute, distansen till omgivningen är helt klart många meter hela rundan.

Det är inte många ute och njuter av den begynnande körsbärsblomningen i Kungsan, men några soldyrkare såg jag!

Ännu en tur längs Drottninggatan och genom Gamla Stan

I onsdags var det fortfarande sommar och jag kunde inte motstå promenaden över Drottninggatan och Gamla Stan mot Södermalm. När temperaturen liknar mera normal sommartemperatur var det lite konstigt att möta flera som käkade glass, antar att jag blivit lite förvirrad av sommarens onormala hetta.

Jag njuter av kamerahusets möjlighet till att fota via vikskärmen och ett snabbt följefokus, är faktiskt barnsligt nöjd med hur det går att smygfotografera folk framifrån utan att bli upptäckt.

Flera jag mötte tycktes ha traskat lite väl långt på stan, de såg både uppgivna och utmattade ut....

Här gissar jag på någon tjall på linan, bekymmersamt!

Somrigt motljus som föll ut från öppningen fångade mitt intresse.

Men på söders höjder går det bara uppför med folk!!
Söder måste utforskas mera, jag kan inte bara använda Drottninggatan. 
Fast smällarna från spegeln dränks av gatubruset inne i city, blir jag mera ensam på gatan hörs knäppandet och jag blir plötsligt avslöjad på ett annat sätt! En ny sorts bilder får jag och nu känns det roligt att fotografera igen efter min långa något förlamande svacka!

Säter med spår av människor

Säter är en liten mysig pastellfärgad stad helt tom på folk. Tur att jag tycker om att fota hus och kvarter då. Jag avvek helt fräckt från utställningen i Säterdalen för att få en stunds kamerameditation, som jag gjort varje gång jag varit där. Det är helt enkelt alldeles för frestande att promenera runt bland de här fina gamla trähusen. Första regnet på månader har just fallit, gatorna är helt tomma på folk för det är fortfarande varmt, men fönstrena är öppna för att släppa in lite svalka i lägenheterna. Genom fönsteröppningarna hör jag folk som samtalar så den lilla staden tycks inte helt tömd på mänsklig närvaro.

De dramatiska molnen tornar upp sej på himlen samtidigt som ljuset faller in över Säter.

Parkeringsskada?

Det var huset jag först fick syn på, bilarna är min bonus för att jag traskade dit.

Kvällsljuset letar sej in över torget.

På söndagen var regnet så ihållande att man ställde in utställningen med omtanke om att bilderna inte skulle bli vattenskadade. Det hela avslutades i stället med en gemensam fika innan jag åkte hem. Sista utställningen är det aviserat, så väldigt trevligt att träffa alla som var där och få ta del av de fantastiska föredragen.

Tur längs Drottninggatan och genom Gamla Stan

Håller på att försöka fota en smula obemärkt på stan men ibland lyckas jag inte vara osynlig.

Samtidigt kan det bli lite kul bildresultat just därför.

Men oftast är folk inte särskilt uppmärksamma på omgivningen vilket är tur för mej.

Mobiler sätter folk i egna bubblor.

Mannen med rökskägget kom in som en bonus, honom såg jag inte ens när jag tog bilden!

Hon ser bra avundsjuk ut över den där varmkorven!

Inser att man behöver gå runt enormt mycket och ofta för att möta de där lite extra roliga personerna, men folk är spännande och äntligen har jag rätt kamera för att kunna fota som jag vill på stan.