Jag brottas med hur man tänker när bilder ska visas i ett mera officiellt sammanhang och man har fotat personer som bara råkar passera på gatan.
Om jag håller mej till ryggar blir personerna mera som symboler, de befolkar bilden men de blir inte till speciella individer.
Samtidigt blir det ganska tråkigt att bara visa ryggar.
Jag antar att jag har full rätt att visa fram bilder tagna på gatan där det passerar människor man kan identifiera. Vad händer om jag erbjuder bilden till försäljning, som på en utställning eller liknande?
Jag har ju inte stoppat personerna och fått deras godkännande i någon av de här bilderna.

Alla sex bilderna är sådana som jag gillar av en eller annan orsak. Det är svårt att vara självkritisk med egna bilder, det är mycket lättare att se klart på andras. Så därför undrar jag om det är någon av de här bilderna som tilltalar andra???

Samma sak här, tjejen går att identifiera.
Jag har flera bilder med framsidan av personer, jag gillar dem men är det "rumsrent" att ställa ut dem på det här sättet?

Klart att det är tänker halva hjärnan. Den andra halvan är mera osäker....
Någon som kan hjälpa mej att bringa klarhet i detta?

I nästan sista minuten for jag idag till Fotografiska och tittade på Bresson och Claren. Ska inte orda så mycket om dem förutom att jag fann flera bilder av Bresson som var roliga att få se, och ett resonemang kring allmängiltigheten hos utlämnande privata bilder från Claren som gav upphov till funderingar.

Det fanns ett erbjudande för medlemmar att handla lite billigare i shopen under maj, och jag lämnade Fotografiska med ett länge efterlängtat exemplar av The Magic Bar. Sådant är lycka!!

På promenaden mot tunnelbanan hem passade jag på att kolla efter roliga väggar och förbipasserande, har tydligen fastnat lite i den typen av motiv.
De flesta utsnitten av intresse på söder är dolda av parkerade bilar, vilket är lite synd.

Att gå fotorundor själv är skönt och avkopplande. Att gå med flera kan ge bilder som man inte skulle tagit annars. Jag drar ner på tempot när jag har någon likasinnad med mej, tittar mera ingående och framför allt blir lilla fega jag modigare! Går närmare folk och promenerar in på ställen jag skulle dra mej för att närma mej när jag är ensam.

Dessutom ser man vad andra fotografer "ser" för motiv, och vad man kanske själv stannar ensam inför. Det vidgar tänkandet har jag märkt.

Slakthusområdet ser lite industriellt svårfångat ut vid första anblicken, dock fann jag under ett par timmars promenad ett ganska stort antal motiv som jag fann värda att stanna till vid och undersöka!

Avslutar med ett självporträtt. Rutan behöver en fönstertvätt men speglingen är rätt kul.