funderingar

Inriktning? Nja, jag gillar att skriva. Meningen med att blogga har jag inte riktigt fattat men det ger sej väl.

Hoppeti-hopp

Den mesta tiden på fotomässan tillbringade jag på fotostationen slutartider.
Att ställas i ett blått bås med en lampa och en studsmatta är en smula annorlunda. Full rulle var det mestadels, det var något med studsmattan som gjorde både barn och vuxna lyckliga som det verkade.
Man skulle prova kort slutartid.
Och jämföra den med lång slutartid.
Flera stycken skickade upp sina barn på studsmattan, och när barnen kroknade bad föräldrarna bevekande "snälla hoppa bara lite till". Omvända världen......
Det var ett antal personer som rattade ut från automatikläget på sina kameror och började undersöka det där med egna inställningar.
Ivrigt supportade av sina sällskap som glatt bumpade upp och ner för att bli lämpliga motiv.
Nästan alla som hoppade log så vackert samtidigt.
Och jag inte bara pratade en massa, jag passade också på att fota flera små och stora modeller som så generöst ställde upp frivilligt.
En kul dag, ett annorlunda sätt att vara på mässan.
Lite tid blev det också att gå runt och titta i montrar, lyssna på föredrag och bläddra i böcker. Hälsa på bekanta och njuta av alla bilder som fanns utställda. En riktigt bra dag faktiskt!
Postat 2013-11-23 23:49 | Läst 1706 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Fast i fasaden som motiv....

Med en dåres envishet fortsätter jag att utforska fasader som motiv.
Har börjat inse att bilderna blir platta och upprepar sig själva med den där personen som ska promenera in i bild.
Men jag har ännu inte fotat mej mätt på hus och fasader och känner fortfarande samma lust och nyfikenhet när jag tänker på kommande promenader med kameran.
På sätt och vis vore det tråkigt att komma till den punkt då man tröttnar på fasaderna, den tanken gör att jag inte tror att jag är där än.
Från början var det brorsan som är arkitekt, som visade mej på hus som motiv. Mina barnteckningar från fyraårsåldern är på hus. Brorsans teckningar minns jag som så mycket mera avancerade och inspirerande.
I efterhand tycker jag om mina egna teckningar och ser brorsans som lite stela och pilliga men ett barn ser med helt andra ögon enbart fyllda av beundran.
Med tiden växte hus som symboler för personligheter. Två fönster kunde bli två ögon, fasaden är gammal och full av historia eller ung och blank som ett oskrivet papper. Jag intresserar mej mest för äldre fasader. Gärna i puts.
Här fick jag passa på, huset som ligger på Kungsholmen minns jag sedan tiden jag bodde i stan och rörde mej mycket ute på gatorna, ska rivas.
En lådliknande byggnad som egentligen är rätt ful, med underbara speglingar i fönstrena och en avsaknad av mobilpratande nyrika yuppies på promenad förbi. Det blev mera genuint i känslan så som jag minns stan sedan förut.
Jag vill ha mycket information i bilderna, det ska finnas en massa att titta på och upptäcka. Här hade jag säkert kunnat delbeskära för att koncentrera motivet men det VILL JAG INTE. Jag vill inte ta stilrena flashiga bilder i fantastiskt ljus. Jag vill ta informationsfyllda bilder med sunkig framtoning och gärna med speglingar och solkattor.
Skönt att ha tagit ställning för det, alltid något på den krokiga vägen framåt när det gäller varför och hur jag vill fota.....

Avslutar med många fasader bara för att bryta monotonin....

För att ge mej in i selfies-resonemanget tycker jag att det är förvånande och kul att så många bloggar blommar upp med självporträtt i.
Det omtalade programmet hade jag inte väntat mej mycket av så jag blev positivt överraskad. Mest över busigheten och idéerna som jag tror kan vara roliga att väva in i det egna tänket. Om man inte tar fotandet så allvarligt och söker sej nya vägar att leta sej vidare på. Man kan ju alltid inlemma ett spår av något nytt i tänket även om man inte vill utrusta sej med peruker och maskrosfrön.
Dock blir det inga selfisar från mej, har annat på agendan som känns mera pockande.

Postat 2013-11-17 10:32 | Läst 1535 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Plötsligt infann sig en enorm trötthet kring allt som har med bild att göra

Under en period har jag inte haft lust att fota, inte orkat kolla in bloggar, bara skött mina åtaganden på fotosidan och på andra liknande platser.
Nu tar jag det inte så blodigt hårt, man behöver kanske en paus ibland.
Det känns bara ovant!
Och jag brukar återhämta mej utan alltför stor vånda. Likadant den här gången. En längre tur bland gravarna på Norra Kyrkogården gjorde susen!
Vilket kanske tycks rätt makabert.
Med polaren Grimman som sällskap, han kan guldkornen på den här platsen, så infann sig återigen den avkopplande meditativa känslan i huvudet när hjärnan kopplar bort alla andra stökiga funktioner utöver sökandet efter bra ljus och motiv.
Dessutom fanns det ljus just igår, ett snett infallande inte alltför hårt ljus.
Frånvaro av lust till bild och fotande kopplar jag till när jag försöker anpassa mej till en yttre mall för hur bilder ska se ut. Vilket blir en paradox till Fotosidan som ju bygger på ömsesidig kritik och tyckanden.
För min del tappar jag glädjen över fotandet när jag försöker vara andra betraktare till lags. För då duger inget av det jag klarar att åstadkomma tillräckligt bra.
När jag däremot håller lusten till motiven och utförandet av bildredigeringen till mina egna måttstockar och bortser ifrån vad andra skulle ha för synpunkter på resultaten, då kommer intresset tillbaka.
Jag har inget emot kritik, det är inte det jag vill ha sagt.
Funderingen handlar mera om var jag hela tiden landar med bildresultaten.
Det blir roligt på det nödvändiga sättet, en fattigmans lyx som ger en härlig guldkant på tillvaron!
Bilderna är slutförda i Silvern, oftast brukar jag stanna vid färgversionerna men just de flesta av de här passade bäst i svartvitt.
Fast ett par av dem fungerade helt enkelt bättre i färg.
Säger magkänslan.
Det finns en katolsk avdelning med många porträttbilder på stenarna.
Väldigt ovant och inte särskilt svenskt. Jag vet inte om jag skulle vilja ha min porträttbild på den egna gravstenen. Men å andra sidan blir det plötsligt mänskliga individer som ligger begravda där.
Avslutar med en vägg. Grimman muttrade något om att man ska klara av de invanda motiven så att man kan börja se sej om efter nya sedan.
Och visst är det skönt på något sätt att titta sådant man är van att titta efter.
Det går ju att variera och utveckla även väggpartier som motiv, i alla fall i ett bra släpljus!
Postat 2013-11-14 15:18 | Läst 1587 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera