funderingar

Inriktning? Nja, jag gillar att skriva. Meningen med att blogga har jag inte riktigt fattat men det ger sej väl.

Ljuslek med lilla led lampan jag fyndade på Fotomässan

Jag är med i ett hantverkskooperativ i Uppsala och har tillgång till en mängd roliga alster som jag fått uppdraget att fota. Men det har varit lite knepigt att ordna bra ljus, vanliga blixten har för starkt ljus och studioblixtarna är på tok för stora för att släpa med sej.
Men jag fyndade en liten 17x12 centimeters ledlampa på Fotomässan som gör ett riktigt bra jobb!
Jag håller kameran i ena handen och riktar lampan i andra handen mot grejerna, det blir svajigt och jag önskar oftast att jag hade 5 armar minst, men jag är för lat för att bära med stativet. Rikta ljuset, hålla kameran så linjer och prylar fotas räta och få till avståndet kräver koncentration!
Detta är ett halssmycke i oxiderat silver, det ser ut som en kolbit kanske. Fick trixa lite i Fotoshop efteråt, det blir ibland inte alls vad man trodde när man fotar nära. Det gick att lätta upp det svarta väldigt bra i alla fall.
Koppen behövde extra ljus och den lilla lampan lyste upp det rätt stora motivet överraskande bra!
Silverring i en järnskål, båda metallerna fick lite bling av lampan!

Men textilier sväljer allt extra ljus och det syns ingen skillnad även om jag sätter lampan jättenära så där får jag använda mej av kamerans exponering och Fotoshop i stället.

Själva lampan är rätt kul, man kan ställa styrkan på ljuset med en knapp, och temperaturen på det med en annan. Detta tål att träna på, kul att fota är det!!!

Postat 2016-01-23 00:05 | Läst 1357 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

En allmän fundering på hur vi ger bildkritik, under en kylig vandring genom stan

Jag tog en sväng genom ett kallt Stockholm idag, var lite irriterad på alla parkerade bilar som stod i vägen för de presumtiva utsnitten jag ville fånga med kameran.
Men solen sken och det var fina reflexer på fasader och i fönster och på det hela taget blev det en trivsam tur.
Fortsatte funderingarna på hur vi handskas med bildkommenterandet på fotosidan, tankar som funnits sedan jag fick lite nog av tonen på klotterplanket i en av de grupper jag varit med i.
Att ge och ta emot bildkritik är en av hörnstenarna på fotosidan, och det tycks ibland vara svårt att komma tillrätta med hur man ska handskas med det.

För några år sedan var jag med i en annan grupp som heter Kritisk Massa, den är vilande nu. Andemeningen med deltagandet där var att fostras i både hur man ger kommentarer och hur man tar emot dem. En sorts växande både i hur man uttrycker sej och hur man tar emot det andra skrivit.
Jag har sedan dess skrivit bildanalyser på för mej rätt ovidkommande bilder när jag gått olika distansutbildningar i foto på universitetet, försökt se och uttala och tolka olika bilder jag får framför mej. Vet inte om jag blivit klokare av det, men jag tycker att det är väldigt intressant på sitt sätt.
Tack vare internet passerar en strid ström av bilder dagligen framför ögonen och man ägnar ganska kort tid till att "läsa" dem. Själv uppskattar jag bilder som är lite mer komplexa till innehållet och där det tar lite tid att hitta allting i dem. Även bilder man inte gillar från början kan ha något som berör om man tar sej tiden att se ordentligt på dem.
Man kan leta upp sällskapet Kritisk Massa om man vill, att läsa igenom texten "om" gruppen är rätt klargörande och jag har tagit mej friheten att saxa följande från presentationen:

"Det är ett delat ansvar mellan avsändare och mottagare för att bildkritiken ska nå fram. Avsändaren ansvarar för att uttrycka sig artigt och med en konstruktiv ansats medan mottagaren ansvarar för att ta emot kritiken och inte gå i försvar.

Bildkritik är att uttrycka en personlig upplevelse/åsikt - inte att meddela en högre sanning. Vi upplever bilder olika och har olika bildsmaker/åsikter. Konkret uttryckt: vi använder hellre ”jag upplever/tycker/osv” än ”bilden är”."

Anledningen till mina funderingar och att jag skriver om detta är att jag anser att man har rätt att tycka något om bilder man ser utan att man för den skull måste vara en bättre fotograf än den man kommenterar. Att man måste inse att så fort man lägger ut en bild till beskådan fråntas man rätten att bestämma hur den ska tolkas. Vill man att betraktaren ska läsa bilden på specifika sätt är det fotografen som ska ombesörja det vid fotograferingen. Ändå kan man uppfattas olika för att människor som individer tolkar bilder utifrån egna erfarenheter och upplevelser.
Jag tog bilden nedanför för några år sedan, och försökte vara tydlig med vad jag ville att man ska se i den, men det blev lite skiftande upplevelser av mitt budskap i alla fall.

Alla epiteten ryggdunk, snälla menlösa kommentarer, påhopp på fotografer i stället för på själva bilderna, allt tycker jag är resultatet av internet som form. Det är lätt att sitta solo framför datorn och knappa ner lite vad som helst till andra och det tycker jag är en trist sida av det hela. Jag har tonåringar och försöker lära dem näthyfs, att man bara skriver sådant man kan säja öga mot öga med mottagaren. Att man uttrycker sej artigt och konstruktivt eller inte alls. Man kan ju inte förstärka budskapet med kroppsspråk och det är väldigt lätt att bli missuppfattad.
Man behöver inte vara musiker för att ha en åsikt om musik som spelas.
Man kan tycka och tänka om bilder man ser utan att någonsin ha hållit i en kamera.
Man kan ge utvecklande och bra kommentarer som en helt egen företeelse och för min del är jag  tacksam för dem jag fått genom åren.
Det var nog i stort det jag funderat över några veckor nu.....

Postat 2016-01-14 19:52 | Läst 1028 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Liten tur kring Gamla Stan som slutade i Högdalen

Idag var det ett härligt ljus, lagom med moln, småblåsigt och jäkligt kallt och jag passade på att ta en runda kring Riddarholmen genom Gamla Stan för att till sist tuffa med tunnelbanan ut till Högdalen.
I Gamla Stan hittade jag grupper med ryska turister i alla vrår.
Så här fick jag vara påpasslig och knäppa av när gatan var tom. Alla grupper tycks ledas förbi balkongen, alla tar bilder av den med sina mobiler och så traskar de vidare efter guiden.
Det är fullständigt normalt att ha en kamera hängande från nacken i Gamla Stan.
Underlättar om man vill ha med folk i bilden också.
Återigen fick jag vara snabb, det vimlade av folk här så det var inte lätt att få någon renodlad bild av kvarteret. Det känns på sitt sätt lite beige att hela tiden gå runt i Gamla Stan och fota, eftersom alla andra också gör det. Inte särskilt lätt att ta bilder som inte tusen andra redan fotat. Fast fint, jag tycker om miljön i de smala gränderna, husen, och känslan av att gå på historisk mark.
Här var det cykeln jag fastnade för, har förflyttat mej mot Slussen och Götgatsbacken.
Stod man och väntade ett tag gick det att fånga lite olika typer på bild.
Men trots att jag generellt tycker att människor är intressanta är det inte alltid man har turen att fånga någon som gör sej bra på bild. Antagligen tycker de inte om att man står och fotar dem om de nu skulle se att man står där. De flesta är ganska inne i sej själva eller helt uppslukade av sina mobiler.
Fototuren avslutades i Högdalen, här fick jag syn på speglingen i fönstret men gatan var helt öde trots att det var mitt på dagen.
Efter lite väntan dök plötsligt alla tre damerna upp från olika håll.
Det är lätt att slå sej för bröstet och kalla sig djärv och vifta med kameran när personen som går förbi är blind......
Och närmare folk än så här har jag varken lust eller mod att ta mej för att fota dem.
Man ska ju trivas med det man gör också!!
Postat 2016-01-05 22:27 | Läst 1315 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera