Småkrypen smyger sej in i motiven igen

Pionen blommar och jag var och kollade med kameran.

Rätt så stilig när den kommer upp i stort format på skärmen. Och till min förtjusning anas ett litet kryp som skänker en udd av hotfull stämning till det överdådigt romantiska.

Myran har helt klart valt en ovanligt fluffig scen att vara flitig på!

Tittar flugan på mej eller på hur den ska sköta hyginenen? Eller på båda?

Jag gillade formerna här. Och myggan eller vad det nu är för något. Annars gillar jag inte myggor! Det är alldeles för många av dem efter allt regnande. Och var är humlorna? De kanske kommer när Silveraxen börjar blomma?

På med mellanringen och microt igen!

Livet är komplext och jag pendlar mellan djupare och ytligare funderingar.
Det är bra att bli påmind om ett större allvar ibland så att jag inte grottar ner mej för mycket i detaljer och låter dem bli för stora. Det är också skönt att återgå till något inte alltför känslomässigt tärande för att få en sorts balans.

Påminner mej om granntanten när jag bodde på söder, hennes värld började vid porten på huset och slutade på vinden. Allt däremellan antog proportioner på världsnivå och hennes utspel var därefter. Hon blev därmed en aning för mycket för resten av oss grannar som hade en värld utanför huset också.

Jag är med på ett forum med tillgång till en rad roliga smileys och blev helförtjust när den här lilla glada levande smileyn dök upp som bonus på skärmen. Själva blomman är en knapp cm i diameter så den lilla krabaten på kronbladet har jag ingen chans att ens upptäcka normalt med ögonens numera allt suddigare närgräns.

Ännu en liten vit blomma i gräsmattan. För att ge min syn på utrustning i pryldebatten som pågår bland bloggarna, så krävs det (inbillar jag mej) ett hyfsat kamerahus för att få till det med ljusomfånget och registreringen av nyanser i de olika tonerna i bilder. Samt ett hyfsat objektiv, sådana lever som tur är betydligt längre än dagens digitala kamerahus vilket är utmärkt för en icke köpstark person som jag är. Å andra sidan har jag tränat upp mej på ett enklare Nikonhus, en D50, som i dagens mått mätt och i jämförelse med min D300 krävde stort engagemang och la grunden till en sorts kunnande. När jag uppgraderade huset till D300:an fick jag plötsligt till min stora glädje bilder med märkbar bättre kvalité och tonomfång. Bildbehandling i datorn tycker jag också hör till "kitet" att se motiv, förvalta dem i kameran och visa fram dem efteråt. Hur bra utrustning jag än skaffar mej behöver jag fortfarande sortera ut utsnitten och innehållet i bilderna och trycka av i tid dessutom om så krävs. Svårt och det är sällan jag lyckas!

Det här är en Brunnäva. När jag köpte den framhöll Zätas trädgård den som utsökt och gav den extra många stjärnor. De glömde att informera om att den är mycket starkväxande och sprider sej med vindens hastighet nästan aggressivt i trädgården. Gillas av insekter vilket är ett plus.

I år är det många små insekter i växterna. En förfärlig massa löss och så sådana som tycker mycket om löss. Humlorna däremot lyser hittills med sin frånvaro!

Den här liraren var en kaxig typ som blängde på mej och viftade hotfullt på boxarsätt med frambenen när jag kom för nära. Å andra sidan är det min första gång att lyckas få en liten bärfis så skarp. Den var lite svårregisserad så jag ber om ursäkt för den lite statiska placeringen i bild! ;-)

Jag ville skriva om hur skört livet kan vara

Men det är svårt att formulera det på ett vettigt sätt! Det finns sådana som inte alls tycker om sina liv utan vill ända det, och andra som vill leva men av olika orsaker inte får göra det. Det här är extra tungt när det handlar om ett barn, i mitt fall om en kompis till dottern. Inte den närmaste bästisen, men de har känt varandra sedan dagistiden.

Vi fick ett telefonsamtal att hjärntumören inte går att bota och att flickan inte har långt kvar. På barnens initiativ föreslog vi att vi skulle få hälsa på.

Hela familjen bor på ett vackert ställe där de får hjälp med det praktiska av mycket trevliga sköterskor och läkare. Området är stillsamt och rogivande.

Jag kommer inte att visa några bilder på flickan eller hur hon har det nu. Men under besöket kom vi att tala om den gemensamma fotboll som de alla gick på. Från 2007 och framåt har jag fotat matcherna och haft som ambition att få med alla flickorna i laget för att lyfta deras självförtroende.

När jag kom hem gick jag igenom alla mappar på datorn och hittade ett tiotal bilder där den här speciella flickan fanns med. Komponerade om bilderna så att flera kompisar kom med till skillnad från det tighta kompet man tipsas om att beskära ner till för att koncentrera bilderna.

Skickade in bilderna för kopiering. Fick tillbaka dem med hälften av papperskopiorna ljusskadade. Labbet är ett högklasslabb och kopierade snabbt om bilderna i dubbel uppsättning som ersättning så där stod jag plötsligt med flera kopior av varje bild.

Jag vet inte hur det står till med flickan eller familjen men jag har lämnat
bilderna i deras brevlåda tillsammans med ett brev. Det är mycket svårt att formulera sej bra om man ringer upp, det är så skört och familjen upplever något så väldigt smärtsamt.
Hoppas att de kommer att uppskatta bilderna med tiden och att de tar sej igenom detta förfärliga!