funderingar

Inriktning? Nja, jag gillar att skriva. Meningen med att blogga har jag inte riktigt fattat men det ger sej väl.

När Cityscape-aren ska ut och försöka med gatufoto

Jag deltar i en månadslång fotoutmaning just nu, där jag varje dag ska hitta motiv till ett tema. Gårdagens uppdrag var "blickfång" vilket var ett både tänkvärt och utmanande begrepp!
Man har bara en dag på sej, och jag gör annat än fotar på dagarna. Det fick bli en utökad promenad på väg till jobbet i stan som skulle användas. En komprimerad tid alltså.
Därmed krävs en del tankeförberedelser och min nyfikenhet kretsade kring om man kan hitta blickfång i större mängder av förbiströmmande folk och i miljöer som är fyllda av information.
Man vet ju inte heller hur bilderna blir förrän man står på plats med kameran framför ögat.
Tiggarna i city håller på att fasa ut mobiltelefonanvändarna som motiv. I början tyckte man att det var kul och ovanligt med folk som pratade i telefon överallt, numera är det roligare att fota folk som inte gör det!
Själva tiggaren gör mej beklämd, jag skulle önska att han kunde finna en värdigare källa till inkomster. Vi är nog också ovana och obekväma lite till mans över hur vi ska förhålla oss till dem och de flesta låtsas som om tiggarna inte alls sitter där, passerar bara och tittar åt andra håll.
Butikerna jobbar på med sina blickfång för att dra uppmärksamheten till sej så där hittar man förstås ganska överstyrda och grälla motiv.
Lite tråkiga tycker jag, de sitter ju som stilleben och det är svårt att tillföra något som fotograf här. Men man måste ju prova!
Kan en sådan här överlastad kärra göra sej gällande som blickfång? Den är en inte så vanlig uppenbarelse i city bland affärskvarteren.
Eller är det tjejen som tittar på kärran som blir blickfånget i bilden?
Jag tycker om bilder som är ganska överfulla av information, de får inte bli lättlästa och efter två sekunder har man tittat färdigt på dem.
Ett rent självmordstänkande i bildflödena på nätet där det är snabba rena och lättlästa motiv som fångar ögat, resten orkar man inte ens klicka upp och titta närmare på.
Jag tycker också mycket om miljöskildringar så bakgrunder och omgivningar känns viktiga. Då hamnar man i ett tomrum mellan Cityscapes och Gatufotografi. Det är för mycket folk i bilden för att det ska vara Cityscapes, och det är för stort avstånd till folket för att det ska kallas Gatufotografi.
Det är samtidigt en form av motiv som jag själv gillar att jobba med!
Folk som strömmar förbi är svåra tycker jag, de ska se så speciella ut för att de ska bli intressanta att titta på. Eller göra någonting så att de sticker ut.
Här är min valda bild på temat, det är ett högst subjektivt val. Jag tycker att det är gott om blickfång i bilden och killen som studsade förbi var rätt kul han också. Han lät rätt konstigt och jag kom på efteråt att han säkert sjöng till någonting han hörde i lurarna.
Miljön är alltså grunden i bilden, killen ett bonus. Kanske bilden behöver blickfångstemat för att kvalificera sej som sevärd? Även om jag själv blev glad över den.
Jag har också lärt mej att det jag själv tycker om oftast inte är något andra tycker är något särskilt, och tränar mej på att inte såga de bilderna utan att försöka stå på mej! Jag fotar trots allt för min egen skull. Och då är det för det mesta så här de landar!
Postat 2014-04-10 10:17 | Läst 1744 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Snöfall i solsken på Djurgården

Eftersom jag är allmänt vimsig just nu lyckades jag missa en mötestid ute på Djurgården vilket medförde att jag fick en hel timme till godo att gå runt och fota.
Det är fortfarande gryningsljus ganska sent på förmiddagen och igår var det med inslag av sol vilket inverkar positivt på livsandarna tycker jag!
Har nu promenerat i området olika årstider, i olika ljus och väder.
Är oerhört svag för arkitekturen, patinan och stämningen bland de här gamla husen.
Snön som ligger ljusar upp och tar bort årstidens murrighet.
Den Breda Gatan vintertid. Har sett bredare gator i mina dagar....
Det var inte mycket folk i omlopp, mest sådana som promenerade hundar. Den här jycken gick helst i sin egen takt och riktning till mattes förtvivlan ty hon ville inte vara med på bild.....
Infallande sol och stora snöflingor på samma gång, det är en lite ovanlig kombination. Kamerahuset är vädertätat så det är bara att fota på utan ängslan för utrustningen.
Ljus och skugga styrde motivvalen.
Märker att jag retar mej ohyggligt på de färgade glasen i fönstret. De är valda i fula nyanser och strukturen i glaset känns hård och otrevlig. Men trädskuggan gillar jag!

Om man tycker att det är läskigt att gå NÄRA när man gatufotar kan man träna sej på den här snubben som står tillgänglig utanför Blå Porten.

Ibland händer saker tre gånger. På Blå Porten föll en dam raklång och slog huvudet i ett bordsben och blev hämtad av ambulans.
När jag åkte hem gjorde jag ett ärende in i en skollokal där jag hålls ibland för att prata med vaktmästaren. Men han hade inte tid för han var tvungen att ta hand om en äldre man som skadat foten. De väntade tydligen på ambulansen.
Väl hemma låg en lapp i brevlådan att mitt paket med ny extern hårddisk levererats till grannen och att det var SKADAT. Som tur var hade enbart paketet fläkts upp, innehållet var ok och jag kan nu spara mina bilder på en extra hårddisk som säkerhet.
Men märkligt att detta hände med ca fyra timmars mellanrum, annars händer det aldrig något särskilt tycker jag. Tur det kanske!

Postat 2014-01-18 11:52 | Läst 2615 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Mata duvorna i Tensta

När fotoklubben kallade till utflykt och valet föll på Tensta, då undrade jag vad man skulle hitta för roligt att föreviga i denna Stockholmsförort.
Kan inte påminna mej att jag satt foten där förut någon gång.
Björkar i släpljus var det bara att glömma. Arkitekturen kanske är speciell, men i mina ögon är formspråket på husen lite för fyrkantigt.
Fota folk? Jo det fanns gott om spännande personligheter som passerade förbi!
Fast jag är försiktigt lagd och såg mej om efter någon sorts detalj eller karaktär för området att börja värma upp med.
Märkte att en stor flock duvor makade sej allt närmare där jag satt på huk, och de var så förväntansfulla och nyfikna att jag beslöt att studera vad de tänkte ta sej för.
Damen här kom och upplyste mej på ett handfast sätt vad duvorna väntade på. Helt uppenbart sköter man om fåglarna på ett osvenskt och häftigt sätt.
Fåglarna var helt orädda och man kunde gå väldigt nära utan att de flyttade på sej alls. Det var flera olika personer som dök upp och gav dem bröd.
Ja, ibland lyfte hela flocken förstås och det blev ett väldigt flaxande. Stor dramatik i vardagen, och jag gillade verkligen läget för såna bilder tillhör mina favoriter!
Men sedan slog de sej ner igen.
Det kunde ha blivit Hitchkock stämning men fåglarna var alldeles för vänligt inställda för att någon hotbild skulle uppstå.
De satt där helt lugnt medan folk passerade förbi på alla sidor.
Så småningom blev det bilder på folk också.
Ljuset var inte det bästa så jag kom hem med suddfolk och skarpa duvor i stället för tvärtom som det normalt brukar landa.
Ännu en ovan sak var att ett par stycken stannade och bad att få bli fotograferade. Normalt är ju att folk går omvägar när de ser kameran, skyndar förbi och vänder bort ansiktet eller ser sura ut. Inte här inte!
Jag fick en gående person mot vägg också, och dagen var räddad!!!
Vackert är det med snön och de kala trädgrenarna.
Jag är ingen vän av vintern, hade klätt på mej alldeles för tunt på fötterna och vid det här laget frös jag så ordentligt att det var läge att gå in och ta en fika med de andra från fotoklubben, och beundra varandras tumnaglar på bakstyckena av kamerorna.
Många olika sorters motiv blev det för alla, och jag har fått titta på en outforskad del av norra förorterna som överraskade rejält!
Postat 2014-01-14 23:59 | Läst 2330 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Promenad från Gamla Stan mot city i det svaga dagsljus som erbjuds så här års....

Man har någon timme eller ett par på sej om man vill fota i dagsljus just nu.
Vid Riddarholmen var det guld i vattnet!
Tittade närmare på den här bilden när jag kom hem, och började undra om den handlar om någon som tröttnat på skolan?
Julgrisarna såg inte ut att vara något för den här damen.
I väntan på Godot? Någon är det som fattas tycks det mej!
Fasad med förbipasserande, jag kan inte släppa motivet!

En skyltbärare i bjärt kontrast till budskapet på skylten!

Det var allt från denna promenad!

Postat 2013-12-07 00:51 | Läst 2857 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Fast i fasaden som motiv....

Med en dåres envishet fortsätter jag att utforska fasader som motiv.
Har börjat inse att bilderna blir platta och upprepar sig själva med den där personen som ska promenera in i bild.
Men jag har ännu inte fotat mej mätt på hus och fasader och känner fortfarande samma lust och nyfikenhet när jag tänker på kommande promenader med kameran.
På sätt och vis vore det tråkigt att komma till den punkt då man tröttnar på fasaderna, den tanken gör att jag inte tror att jag är där än.
Från början var det brorsan som är arkitekt, som visade mej på hus som motiv. Mina barnteckningar från fyraårsåldern är på hus. Brorsans teckningar minns jag som så mycket mera avancerade och inspirerande.
I efterhand tycker jag om mina egna teckningar och ser brorsans som lite stela och pilliga men ett barn ser med helt andra ögon enbart fyllda av beundran.
Med tiden växte hus som symboler för personligheter. Två fönster kunde bli två ögon, fasaden är gammal och full av historia eller ung och blank som ett oskrivet papper. Jag intresserar mej mest för äldre fasader. Gärna i puts.
Här fick jag passa på, huset som ligger på Kungsholmen minns jag sedan tiden jag bodde i stan och rörde mej mycket ute på gatorna, ska rivas.
En lådliknande byggnad som egentligen är rätt ful, med underbara speglingar i fönstrena och en avsaknad av mobilpratande nyrika yuppies på promenad förbi. Det blev mera genuint i känslan så som jag minns stan sedan förut.
Jag vill ha mycket information i bilderna, det ska finnas en massa att titta på och upptäcka. Här hade jag säkert kunnat delbeskära för att koncentrera motivet men det VILL JAG INTE. Jag vill inte ta stilrena flashiga bilder i fantastiskt ljus. Jag vill ta informationsfyllda bilder med sunkig framtoning och gärna med speglingar och solkattor.
Skönt att ha tagit ställning för det, alltid något på den krokiga vägen framåt när det gäller varför och hur jag vill fota.....

Avslutar med många fasader bara för att bryta monotonin....

För att ge mej in i selfies-resonemanget tycker jag att det är förvånande och kul att så många bloggar blommar upp med självporträtt i.
Det omtalade programmet hade jag inte väntat mej mycket av så jag blev positivt överraskad. Mest över busigheten och idéerna som jag tror kan vara roliga att väva in i det egna tänket. Om man inte tar fotandet så allvarligt och söker sej nya vägar att leta sej vidare på. Man kan ju alltid inlemma ett spår av något nytt i tänket även om man inte vill utrusta sej med peruker och maskrosfrön.
Dock blir det inga selfisar från mej, har annat på agendan som känns mera pockande.

Postat 2013-11-17 10:32 | Läst 2086 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
Föregående 1 ... 7 8 9 ... 13 Nästa