Jag brottas med hur man tänker när bilder ska visas i ett mera officiellt sammanhang och man har fotat personer som bara råkar passera på gatan.
Om jag håller mej till ryggar blir personerna mera som symboler, de befolkar bilden men de blir inte till speciella individer.
Samtidigt blir det ganska tråkigt att bara visa ryggar.
Jag antar att jag har full rätt att visa fram bilder tagna på gatan där det passerar människor man kan identifiera. Vad händer om jag erbjuder bilden till försäljning, som på en utställning eller liknande?
Jag har ju inte stoppat personerna och fått deras godkännande i någon av de här bilderna.

Alla sex bilderna är sådana som jag gillar av en eller annan orsak. Det är svårt att vara självkritisk med egna bilder, det är mycket lättare att se klart på andras. Så därför undrar jag om det är någon av de här bilderna som tilltalar andra???

Samma sak här, tjejen går att identifiera.
Jag har flera bilder med framsidan av personer, jag gillar dem men är det "rumsrent" att ställa ut dem på det här sättet?

Klart att det är tänker halva hjärnan. Den andra halvan är mera osäker....
Någon som kan hjälpa mej att bringa klarhet i detta?

I nästan sista minuten for jag idag till Fotografiska och tittade på Bresson och Claren. Ska inte orda så mycket om dem förutom att jag fann flera bilder av Bresson som var roliga att få se, och ett resonemang kring allmängiltigheten hos utlämnande privata bilder från Claren som gav upphov till funderingar.

Det fanns ett erbjudande för medlemmar att handla lite billigare i shopen under maj, och jag lämnade Fotografiska med ett länge efterlängtat exemplar av The Magic Bar. Sådant är lycka!!

På promenaden mot tunnelbanan hem passade jag på att kolla efter roliga väggar och förbipasserande, har tydligen fastnat lite i den typen av motiv.
De flesta utsnitten av intresse på söder är dolda av parkerade bilar, vilket är lite synd.

Återigen en vägg jag stoppade vid och väntade in någon förbipasserande.

Någon gatufotograf är jag inte, och jag känner ingen större motivering till att odla det heller. Att leta utsnitt är för min del tillräckligt intressant och kanske det blir lite omvänt att stå där och vänta på folk men jag gillar det.
När det väl kommer någon blir det stressigt. Att behålla motivet och inte vifta för mycket med kameran samtidigt som personen ska placeras i bild är utmanande, det går fort och så är ögonblicket förbi. Det är som med att fota humlor, det går många suddiga på en skarp!

Eftersom det var ett tag sedan jag tog någon vända med kameran och då jag ändå hade ett ärende in till stan, hängde jag kameran över axeln och åkte in.
Det var tidig eftermiddag och blå himmel, stark sol och slagskuggor.
Hur gör man för att få till några vettiga bilder i de här ljusförhållandena??

Jag har sedan ett tag tittat på skuggspel och efter solkatter. Det går att hitta väldigt fina ställen där ljuset gör skillnaden, där bilden inte skulle bli detsamma om inte solen hjälpte till.

Dagens sista skuggspel, om blickar kunde döda hade jag fallit död ner.
Nu var det dags att motvilligt åka hemåt och laga en ganska försenad middag....

Jag är inte ofta i stan tidigt, inte heller på natten. Det blir dagtid som står till buds och då gäller det att gilla läget.
Det går att använda ljuset utan alltför tråkiga resultat tycker jag.
Fast Kungsan skulle man ha för sej själv vid femtiden med helt andra bildresultat!!!