Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.

Vinter nära nog – bilder från min egen vrå

Vissa omständigheter har hållit mig närmare hemmet än jag tänkt. Men ibland behöver man inte gå längre än till den egna tröskeln, ibland inte ens gå ut, för att hitta motiv. Gräv där du står, som det så klokt heter.

Så dagens bilder kommer inte från några äventyr långt bort, utan från precis där jag bor och är. Små ögonblick i vardagen, fångade mellan fågelmatningen och köksfönstret. Och kanske är det just i det nära som vintern visar sin allra stillsammaste skönhet.

Jag gillar när det är riktig vinter, massor med snö och helst skulle jag ha velat vara ute i skidspåret – men att njuta genom fönstret fungerar också.

Det här är den 3 januari. Under natten har det fallit mängder av snö, och nu hänger den tung i tallens grenar som om den försöker hålla andan. Det är tyst på ett sätt som bara vintermorgnar kan vara. Den enda som hunnit ut på promenad är rådjuret som lämnat sina spår som små hemliga meddelanden i det orörda vita.

Det snöar fortfarande, och både snön och dimman förkortar utsikten. Världen drar sig närmare, som om allt där ute vill viska i stället för att tala. Konturerna löses upp, färgerna dämpas, och kvar blir bara det tysta, mjuka som vintern är så bra på att skapa.

Maken konstaterar kort att det blir mer att skotta. Han jobbar hårt med att hålla uppfarten snöfri, så att både sophämtare och brevbärare ska kunna ta sig fram. Annars blir vi utan den servicen, och det vill man ju helst undvika. Snön faller i samma takt som han skottar, men han kämpar på – en vinterdag i all sin enkelhet.

Jag vet inte riktigt vad rådjuren tycker om all snö, men lätt har de det inte. Det finns inte mycket att äta nu. När jag tittar ut ser jag ett av dem stå och knapra på de torra grenarna i krikonträdet. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det egentligen finns kvar där.
Ser också att isen på Mälaren har fortfarande inte lagt sig, trots kylan.

Ser i spåren att även räven har varit på besök.

Vi har en tall på tomten där murgrönan har klättrat högt uppför stammen och klätt in trädet som i en grön vinterkappa. Nertill syns en tydlig midja där rådjuren når upp och betar. Det är fascinerande hur de alltid lyckas hitta något att äta, även när snön ligger djup och allt annat verkar gömt. Här får de i alla fall några gröna strån att klara sig på.

I dag, den 9 januari, har det äntligen lagt sig en tunn hinna av is på Mälaren. Inte mycket, men tillräckligt för att vattnet ska se stillare ut än på länge. Och nu  passerar en transport av något slag,  jag vet inte riktigt vad de fraktar, men det är ett tydligt tecken på att vardagen är tillbaka efter alla helger. Livet rör sig vidare, även när vintern försöker dämpa tempot.

Maken har sin dagliga träning ute på uppfarten. Snövallarna växer för varje dag, och snart börjar det se ut som på 80‑talet när vi var nyinflyttade här och vintrarna fortfarande tog i från tårna. Det är märkligt hur vissa saker förändras medan andra känns precis som förr. Det är bara en sak som inte är riktigt som förr – orken hos snöskottaren. Men han kämpar på ändå.

Små ögonblick från en vinter som både förändras och känns välbekant. De visar det som finns precis här omkring mig, i det nära, där vardagen och årstiden möts i sin egen stilla rytm.

Kan man lämna tillbaka oönskade julklappar?

Om det gick, skulle jag gärna ha returnerat den ”adventsklapp” som dök upp redan till andra söndagen i advent. Ingen mysig, omtänksam liten gåva – utan Covid-19, komplett med en hosta som tog andan ur mig på riktigt.

Hos läkaren fick jag veta att det inte fanns så mycket att göra åt själva viruset. Jag gick därifrån med två stora flaskor hostmedicin, en inhalator och beskedet att jag åtminstone inte längre var smittsam. Frågade om det var helt säkert och att jag kunde fira jul med släkten och även göra en resa, absolut var svaret.

Det gjorde att jag kunde fira jul med släkten med gott samvete, även om jag hostade mig igenom större delen av helgen.

Julafton, och hela gänget spanar ivrigt efter Tomten som någon påstod sig ha sett landa med sina renar.

En stund av stilla magi – barnen samlade framför Tomten, med ögon som glittrar av förväntan.

Det var gammelmormor som blev mest rörd av alla – när jag öppnade paketet från mitt fyraåriga barnbarnsbarn och fann ett par örhängen han gjort helt själv. En liten handgjord skatt som gick rakt in i hjärtat.

                                                                            ____________________     

Efter julafton väntade ännu en fin stund: resan till Köpenhamn, som var julklappen till yngsta barnbarnet och hennes sambo. Och med beskedet att jag inte längre var smittsam kunde jag kliva ombord med lättare steg och ett betydligt gladare humör.

Vi landade till en fin solnedgång.

Jag valde att tillbringa kvällen på hotellet medan de andra gav sig ut på stan. Lite vila gjorde gott efter alla veckor av hosta, och när maken dessutom kom tillbaka med riktigt goda smørrebrød med roastbeef og remoulade blev det en oväntat lyxig och stillsam kväll. Precis vad jag behövde.

Nästa dag orkade jag faktiskt följa med på sväng in på Tivoli.

Är man i Köpenhamn i jultid är gløgg och æbleskiver ett måste – i alla fall för oss. Det är något med smaken som är så omisskännligt danskt, som om hela landet ryms i en enda tugga och en varm klunk.

Vi hittade ett trevligt och lugnt ställe inne på Tivoli där de serverades, och där satt vi en stund och bara njöt av värmen, ljusen och den där speciella julstämningen som Köpenhamn är så bra på att skapa.

Stärkta av gløggen tog vi en långsam promenad genom Tivoli. Ingen av oss kände minsta behov av att kasta oss upp i några åkattraktioner – det räckte gott att bara vandra runt och ta in allt det glittrande, stilla och vackra.

Och mitt i allt detta hade till och med väderkvarnen fått på sig en tomteluva, som om hela Tivoli bestämt sig för att gå all in på julstämningen. Det är just sådana små detaljer som gör Köpenhamn i juletid så oemotståndligt.

Även kanelbullarna på Tivoli hade fått extra av allt – mer deg, mer fyllning, mer glans och mer jul. Som om de, precis som resten av Tivoli, bestämt sig för att ta i från tårna och bjuda på den mest generösa versionen av sig själva.

Ingen av oss kände minsta dragning till att prova någon av åkattraktionerna – och tur var väl det, för en av dem såg så hisnande ut att inte ens vilda hästar skulle få upp mig i den. Det räckte gott att stå på trygg mark och titta på när andra modiga själar svischade förbi i vintermörkret.

Vi gick förbi samma hjärteträd igen – och ja, det var lika omöjligt att låta bli att fotografera det en gång till.

Och överallt fanns den där speciella belysningen som Tivoli är så bra på – små ljuspunkter, slingor och skuggor som tillsammans skapade en stämning som var både sagolik och helt igenom dansk. Perfekt att fånga på bild innan vi vandrade vidare.

Kvällen avslutades med ett sprakande fyrverkeri som vi kunde avnjuta direkt från hotellrumsfönstret. Det var skönt att få stanna inne i värmen och ändå ha första parkett – även om skärpan på bilderna fick lida lite när glasrutan blev min stativplats.

Vad vore ett Köpenhamnsbesök utan mitt favoritsmørrebrød – Dyrlægens natmad. Vi hittade ett litet, mysigt ställe som hette Søster, och där serverades en riktigt generös variant. Så rikligt med leverpastej att det egentligen hade räckt till oss allihop, och ändå låg det kvar ett överflöd på smörgåsen. Precis så som ett danskt smørrebrød ska vara.

För att komma ihåg vad stället hette tog jag en bild på skylten utanför. När jag senare tittade på fotot såg jag att jag fått med en bit av gatumiljön också – så jag beskar bort skylten och sparade resten av bilden. Ibland blir det bästa motivet det man inte ens planerade.

                                                                                 ________________________________

Men även om Köpenhamnsresan blev av, så var hostan långt ifrån färdig med mig. Den följde med hem som en enveten, ovälkommen reskamrat och vägrade släppa taget. Dagarna gick, veckorna likaså, och trots mediciner och vila fortsatte bröstkorgen att protestera vid varje andetag.

Efter fyra veckor och två nya besök hos läkaren kom svaret som förklarade allt: lunginflammation. Inte konstigt att kroppen känts som en gammal som en urvriden disktrasa och helt dränerad på ork. Den här gången fick jag i alla fall något som verkligen hjälpte — antibiotika, och med den började livet sakta men säkert återvända.

Det är märkligt hur tydligt man känner skillnaden när kroppen vänder blad. Som om någon öppnar ett fönster och släpper in frisk luft igen. Nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv, och det är en gåva som slår både adventsklappar och julklappar med hästlängder.

God Jul

Med önskan om en riktigt God Jul.

Vem sa att granen måste stå stadigt på jorden? I år lyfter vi julstämningen till nya höjder – bokstavligen!

Välkomna upp, tomtar och troll

Ibland måste man vända upp och ner på traditionerna för att hitta den rätta julkänslan. Och för att slippa dammsuga barr på golvet. 

God Jul!"

Ser du stjärnan i det blå...

Medan världen rusar mot julen, tar jag en paus. För det är ju i lugnet, intill en glittrande gran, som den riktiga magin finns.

Jag önskar er alla en lugn och skön jul.