Happy Deepavali

Innan jag kom till Kuala Lumpur hade jag aldrig hört talas om Deepavali. Men det dröjde inte länge innan högtiden gjorde sig påmind – överallt i stadens köpcentrum glittrade färgglada dekorationer, ljusslingor och vackra rangoli-mönster på golven. Det var som om hela staden förberedde sig för något stort, något jag ännu inte förstod. Nyfiken började jag ta reda på mer.

Deepavali, även kallad Diwali, är en av de mest betydelsefulla högtiderna inom hinduismen. Den firas för att markera ljusets seger över mörkret, det godas triumf över det onda. Under flera dagar tänds oljelampor, hem smyckas med färger och familjer samlas för att fira med mat, gåvor och gemenskap. Det är en tid för reflektion, glädje och hopp – och för mig blev det också en oväntad inblick i en kultur jag tidigare inte känt till.

Trots att Malaysia är ett muslimskt land med islam som statsreligion, är Kuala Lumpur en mångkulturell stad där Deepavali firas stort och synligt.

Deepavali infaller varje år i slutet av oktober eller början av november, beroende på den hinduiska lunisolarkalendern. Högtiden sammanfaller med nymånen – amāvasyā – i månaden Kartika, vilket gör att datumet varierar från år till år. I år infaller den den 26 oktober.

Vid det stora köpcentret vid Bukit Bintang möttes jag av en färgsprakande rangoli – ett konstfullt mönster gjort av färgat pulver – som låg på golvet vid ingången. Det var första gången jag såg något liknande, och det väckte min nyfikenhet på högtiden och dess betydelse.

En Rangoli är en traditionell indisk konstform där färgglada mönster skapas direkt på marken – ofta vid entréer, för att välkomna gäster och gudomliga krafter, och symboliserar lycka, välstånd och positiv energi.

Tyvärr hade någon klåfingrig varit fram och petat på de färgade stenarna, men såg nästa dag att då var den reparerad.

Tittar man nära så ser man att den här är gjord av små färgade stenar.

Så även om Deepavali inte är en muslimsk högtid, är den en viktig del av Malaysias kulturella kalender – särskilt i städer som Kuala Lumpur, där olika traditioner möts och firas sida vid sida.

Till och med mindre butiker hade sin egen rangoli vid entrén – färgglada mönster som välkomnar besökare och sprider feststämning.

Reykjavik - Färgstarka gator, mjuka tassar, nära släkt

Reykjavik är inte bara sevärdheter, man kan strosa runt och bara uppleva staden också.

Jag såg inte många hundar inne i stan, kan vara en rest från att det i Reykjavik  länge fanns ett förbud mot hundar – från 1924 till 1984 var det i princip omöjligt att ha en fyrbent vän med viftande svans inom stadens gränser. Hygien och parasitsjukdomar låg bakom beslutet, och även om förbudet är historia nu, lever minnet kvar i stadens relation till djur.

Katter däremot har alltid haft sin plats. Under mitt senaste besök mötte jag flera, några låg och spann i klädesbutiker som om de vore anställda i kundservice.

Keliga var de också och tror nog de fick många smekningar under dagen. Här var det en asiatisk man som gärna agerade modell när han klappade den butikens katt.

 Andra smög längs väggmålningar som om de vore en del av konsten.

Det är något med katter i stadsmiljö – deras självklara närvaro, deras blickar som ser rakt igenom turister och tid. 

Det finns många fler trevliga ställen att om man inte vill köa för en korv vid kiosken, det här stället hade lite annorlunda marknadsföring.

Fast på baksidan av skylten tyckte de att vi skulle testa deras fish & chips i stället.

En del restauranger hade smaktallrikar med isländska specialiteter. Där fick man testa lite av varje, men inte den berömda hajen.

Men det färgglada huset, bredvid vårt hotell, hade något för de modiga.

Eftersom jag gillar surströmming tänkte jag: hur farligt kan det vara att testa hákarl?

Hákarl tillagas traditionellt av grönlandshaj – eller håkäring, som den också kallas – ett urtidsdjur vars färska kött är giftigt. Det innehåller höga halter av urinsyra och trimetylaminoxid, ämnen som skulle få vilken mage som helst att protestera. Men islänningarna, envisa som lavasten, lät inte giftet vinna. De grävde ner köttet i sanden, lät det jäsa och torka i månader. En process som förvandlade fara till föda, och nöd till tradition.

Under högtiden Þorrablót samlas man än idag för att fira detta arv – med hákarl, fårhuvud och andra uråldriga rätter som bär tidens smak. Numera sker fermenteringen i kontrollerade miljöer, men resultatet är detsamma: ett kött med stark ammoniakdoft och en smak som ofta jämförs med övermogen ost.

Och visst – om man klarar surströmmingens doftande symfoni, kanske hákarl bara är nästa ton i den nordiska smakskalan.

Eftersom jag gilla surströmming, så tänkte jag att testa den där rätten kan väl inte vara så farligt.

Den traditionella drycken till hákarl är Brennivín, ett isländskt kumminkryddat brännvin. Det sägs att brännvinet hjälper till att neutralisera den kraftiga smaken, eller för att skölja bort minnet av vad man just ätit. men det har ingen medicinsk funktion – fermenteringen gör hajen ofarlig att äta

Jag överlevde. Och jag lärde mig något: att mod ibland kommer i små kuber, att tradition kan smaka märkligt, och att Island aldrig slutar överraska.

En isländsk tråd i vårt familjenystan

Vi har en särskild anknytning till Island — inte bara genom våra resor och fascination för landskapet, utan också genom familjebanden. På min mans sida finns släktingar där, något vi länge visste om men inte hade några namn eller ansikten till.

Det var vår dotters släktforskning som väckte historien till liv. Hon började nysta i gamla dokument och berättelser, och snart tog en släktlinje form: En man vid namn Peter, som en gång bodde i Danmark, flyttade till Sverige. Där fick han två söner. Den ene, Dannevang, stannade kvar i Sverige — han blev min mans farfar. Den andre brodern valde en annan väg: han flyttade till Island och bildade familj där.

Och det är där vi befinner oss nu, i berättelsens nutid. För genom denna isländska gren har vi fått kontakt med bland annat Sif — en släkting som visade sig vara tremänning med min man Rune. Det är Sif vi ska träffa för allra första gången nu. Tidigare har vi bar haft kontakt via Facebook.

Det blev en kväll fylld av skratt och släktband.

Vi fick en riktigt fin kväll tillsammans. Samtalen blev glada och livliga, och vi växlade smidigt mellan engelska och svenska — Sif hade ju läst svenska, vilket gjorde allt så mycket enklare. Det kändes som om vi redan kände varandra, trots att det var första gången vi sågs.

Under kvällen dök tanken upp på att samla hela den isländska och svenska grenen till en gemensam släktträff. En idé som snabbt fick fäste och som gör att en framtida resa till Island känns mer än bara möjlig. Den känns nära.

Lite kul var det när Sif försökte prata isländska med kyparen, han förstod inte ett ord, vilket inte var så konstigt eftersom många restauranger hade personal från andra länder.

Självklart blev det en släktbild också.

Att Island är dyrt har jag nämnt tidigare — men det jag såg i det här skyltfönstret fick mig att höja på ögonbrynen lite extra. Där låg ett par raggsockor, visserligen vackra, men med ett prislapp som nästan fick mig att tappa maskan: 952 kronor.

Jag stickar själv, så jag vet att både tid och garn kostar. Men det här måste vara de dyraste raggsockorna jag någonsin sett. Kanske är de stickade med isländsk envishet och ull från sagornas får — men ändå.

Julen närmar sig med stormsteg, och mitt i Reykjaviks vindar såg jag något som fick mig att le — ett par tomtestövlar, ensamma vid ett skyltfönster.

Kanske hade Tomten glömt dem i all hast, eller så var de där som en påminnelse: här kan man posta sina önskelistor. Vem vet, kanske någon önskar sig ett par raggsockor,

.

Hej då, Island och Reykjavik. Tack för möten, smaker och släktband. Hoppas vi ses igen, någon gång.

Tre dagar, tusen intryck – Reykjavik i blickfånget

En av de starkaste upplevelserna vi tog med oss var kontrasten mellan det övriga Island och Reykjavík. Efter dagar av att ha vant oss vid landsbygdens tystnad och makliga tempo – där varje bil är en händelse och de flesta byar andas lugn – blev mötet med huvudstaden en överraskning.

​Jag blev förvånad över hur stor och stökig Reykjavík plötsligt kändes, trots att den i själva verket har en behaglig småstadskänsla jämfört med exempelvis Stockholm. Det är som om allt som är samlat på Island – turister, bilar, restauranger och nattliv – koncentreras här.

​På landsbygden får man naturen för sig själv, men i Reykjavík får man den moderna kulturen och de andra besökarna. Vårt sista stopp bekräftade verkligen hur mycket vi hade hunnit vänja oss vid tempot utanför storstaden.

Vi bodde på Leifur Eiriksson som ligger mitt emot Hallgrímskirkja, där finns det gratis parkering, bra för här kan man låta bilen stå, det mesta är på gångavstånd.

Här kan man strosa gata upp och gata ner. Slinka in på någon butik eller bara titta på alla väggmålningar.

Bra också att inte missa de klassiska sevärdheterna som Harpa – Reykjavíks skimrande ikon. Detta prisbelönta konserthus är inspirerat av Islands unika basaltpelare och norrskenet. Fasaden, designad av konstnären Ólafur Elíasson, består av geometriska glaspaneler som skiftar färg och fångar det dramatiska isländska ljuset på ett helt magiskt sätt.

Eller Sólfar / Sun Voyager. Skulpturen, som ser ut som ett elegant stålskelett av ett vikingaskepp, står vackert vid Reykjavíks havskant. Även om många misstar den för en hyllning till vikingarna, är det konstnärens "drömbåt" – en ode till solen, hopp och upptäckarglädje mot nya horisonter. 

Höfði hus

​Denna charmiga vitmålade villa i Reykjavík är mer än bara en vacker byggnad vid havet; det är en plats där världshistoria skrevs. Huset byggdes 1909 för den franske konsuln Jean-Paul Brillouin, och fungerade senare som residens åt bland annat den brittiske ambassadören – som påstods ha tvingat fram en försäljning på grund av ett spöke ("Den vita damen").

​Höfði är dock mest känt för att ha varit mötesplatsen för USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov under toppmötet i oktober 1986. Trots att de inte nådde en omedelbar överenskommelse, ses detta möte som det avgörande steget som banade väg för nedrustning och slutet på det kalla kriget. Huset används idag för officiella mottagningar.

Framför huset står idag ett stycke av Berlinmuren, en gåva som Island fick 2015 i samband med 25-årsjubileet av Tysklands återförening. Placeringen intill Höfði är symbolisk, då huset där Reagans och Gorbatjovs dialog inleddes nu står bredvid en fysisk rest av den tudelning mötet bidrog till att upplösa. 

Baksidan av murbiten.

Sedan får man inte missa Hallgrímskirkja,  har man irrat sig ut på stan så är det ändå lätt att hitta tillbaka dit.

​Det är den största kyrkan på Island, vars fasad är ett modernt arkitektoniskt eko av landets dramatiska basaltkolumner. Framför står statyn av Leif Eriksson.

På kvällen är kyrkan upplyst.

Men vill man komma in i kyrkan så måste man passa på, på dagtid. Vi är där när dörrarna öppnas klockan 10.00 och då kommer man in till pampig orgelmusik.

Man kan även åka hiss upp i tornet, men det är behäftat med en stor portion tålamod, för trots att vi var där när de öppnade kyrkan för besökare så var kön lång.

Mitt i Reykjavíks stadspuls, där havsbrisen möter doften av rostad lök, står en liten plåtkiosk med ett rykte som sträcker sig långt bortom Islands gränser. Bæjarins Beztu Pylsur – Namnet betyder "Stadens bästa korvar" och har serverat varmkorv sedan 1937, och är idag lika mycket ett kulturarv som ett snabbmatsställe.

Här har både presidenter och popstjärnor ställt sig i kö. Bill Clinton skapade rubriker när han 2004 beställde en korv "med allt", och sedan dess har både Kim Kardashian och Metallica följt i hans fotspår. Men det är inte bara kändisarna som gör kiosken legendarisk – det är smaken. Den isländska pylsan, gjord på lamm, fläsk och nötkött, har en karaktär som är svår att glömma. Toppad med rostad och rå lök, söt senap, ketchup och remoulad blir det en smakexplosion i varje tugga.The Guardian har kallat det Europas bästa snabbmat, och jag är benägen att hålla med. Det är något med enkelheten, atmosfären och det faktum att man står där – mitt i Reykjavik – med en varm korv i handen och ett leende på läpparna.

Och visst, skulle du missa kiosken i stan, finns det en liten filial på flygplatsen. Där är det sällan kö, men det är ändå inte riktigt samma sak. För det är inte bara korven man kommer för – det är känslan av att vara en del av något större. En liten bit av Reykjavíks själ, serverad i bröd. 

På toppen av Öskjuhlíð-kullen i Reykjavik reser sig Perlan som ett glaskrönt landmärke, byggt ovanpå sex enorma vattencisterner. Här möts natur och teknik i en futuristisk byggnad där du kan vandra genom en konstgjord isgrotta, uppleva norrskenet inomhus och blicka ut över staden från ett 360-graders observationsdäck. Museet bjuder på interaktiva utställningar om Islands naturfenomen – från glaciärer till gejsrar – och i kaféet väntar italiensk glass och värmande kaffe. Ett besök här är som att få hela Island i koncentrat, under en kupol av glas.

När man klarat av stora sevärdheter så är det trevligt att ge sig ut i vimlet igen  men vi tar det i nästa inlägg.

Fortsättning och slut på Islandsresan finns här

Snæfellsnes och mot Reykjavík

Vi lämnar vikingagården, fullproppade med i formation och förundrade att en och en halvtimme kunde gå så fort, men så var Sofie en riktig berättare.

Färden går nu vidare och vi gör små strandhugg utefter kusten på halvön Snæfellsnes.

Efter att ha levt, nästan bokstavligt talat, i vikingarnas värld var det en skön kontrast att stilla sinnena ute i naturen. Där, i lugnet, gjorde vi vår upptäckt: ett skeppsvrak. Det sägs att det lokalt ofta bara kallas för 'Þorgeir' (Thorgeir).

Vi tar in så mycket som möjligt av landskapet som passerar.

Stykkishólmur Är den största staden på halvöns norra sida och fungerar som ett servicecenter och utgångspunkt för färjan över Breiðafjörður-bukten.

Vi har alltså till Stykkishólmur, där finns ett  Vattenbibliotek, som jag hade riktat in mig på. Vattenbiblioteket är inte ett traditionellt bibliotek med böcker, utan en långsiktig installation som fokuserar på vatten, väder och identitet. Roni Horn beskrev platsen som "ett fyrtorn där betraktaren blir ljuset. Ska vara ett mycket fascinerande och unikt konstverk.

 Hade läst på nätet att det dessutom var gratis inträde, men när vi väl hittat stället så är det låst och en liten skylt säger att för att komma in så måste man ha en kod och den får man på Norska huset, fast var ligger det. Ger upp ock kikar in genom fönstret.

Dessa cylinderformade, golv-till-tak-höga glaskolonner är fyllda med vatten. Varje kolonn innehåller vatten som samlats in från 24 olika glaciärer runt om på Island. Vattnet representerar en bit av landets hydrologiska historia. Vattnet i en av kolonnerna kommer från glaciären OK, som nu officiellt har förklarats utdöd (försvunnen) på grund av klimatförändringarna. Detta ger verket en stark koppling till aktuella miljöfrågor.

Stället ligger högt upp så vi kikar på utsikten.

Ser två saker som väcker vår nyfikenhet, först de målade vagnarna där nere. Det finns en liten historia om dem. Bakom dem ligger The Stykkisholmur Inn. Av misstag hade de kommit med på Booking som möjliga övernattningsalternativ.  Häftigt tyckte folk och började boka. Tyvärr så kunde man inte bo där.

Vi ser även att staden har en av Islands mest särpräglade kyrkor – både arkitektoniskt och atmosfäriskt.

Vi åker dit istället. 

Den har en modernistisk form med två böljande valv som sträcker sig mot himlen – ofta tolkade som valben, vågor eller vulkanryggar beroende på ljus och betraktelsevinkel.

Kyrkan är känd för sin utmärkta akustik, vilket gör den till en populär plats för konserter och kulturevenemang

Här är öppet så vi går in och kikar.

Altartavlan som går i blått Målad av den isländska konstnären Kristín Gunnlaugsdóttir och ​föreställer Jungfru Maria med Jesusbarnet.

Lunchfikat i dag blev en test av isländska bakverk, den här smakade lite som våra klenäter men annorlunda. Smakade mycket bättre än hur den ser ut.

Nu går färden raka vägen mot Reykjavík.

Där checkar vi in på  Hotel Leifur Eiriksson. Det som jag reagerade mest på när vi kom till Reykjavík var all trafik och alla människor som vimlade runt. Det märktes verkligen att vi varit borta från civilisationen.

Där kan jag sitta i sängen och beundra Hallgrímskirkja. 

Resrutt.

Sedan åkte vi hem -  Nä, jag skojade bara,  Klart vi måste uppleva Reykjavík också, vi hade tre dagar där och skulle hinna med släktbesök också.

Kommer lite om det sen.

Fortsättningen finns här

Eiríksstaðir - Där Sagorna Blir Verklighet

Ny dag och nya upptäckter, upptäcker ett berg där det ser ut som molnen fastnat på toppen.

Dagens första stopp blir vid Eiríksstaðir – platsen som är känd som vikingen Erik den Rödes (Eiríkur Þorvaldsson) och hans fru Þjóðhildurs forna hemvist och, inte minst, födelseplatsen för hans son, den store upptäcktsresanden Leif Eriksson.

Leif Eriksson (Leif den Lycklige), är den europé som är mest känd för att ha nått Nordamerika (Vinland) runt år 1000, Columbus kom dit 1492.

​Här i Eiríksstaðir står ett vackert rekonstruerat vikingalånghus, byggt med traditionella metoder med tjocka torvväggar och drivved. Det var här som vi fick veta varför torven är staplad i ett zickzackmönster, att det inte var för dekoration utan för att väggen skulle tåla markrörelsen.

Här mötte Sofie upp och berättade först om hur de anser sig vara säkra på att hittat platsen för där Erik den Rödes gård låg och hur huset var byggt. I närheten finns de ursprungliga ruinerna av två byggnader från 900- till 1000-talet. Dessa utgrävningar ligger till grund för hur rekonstruktionen ser ut.

I förstugan till långhuset finns det en del vertyg att beskåda.

Att kliva in var som att resa tusen år tillbaka i tiden! Inne i den dunkla, varma hyddan, med elden sprakande i den centrala härden, satt vi i en och en halv timme, helt fängslade av hennes berättelse.

​Vi hade turen att möta en helt otrolig berättare. Vår guide Sofie, var inte bara kunnig utan levandegjorde sagorna om Erik den Rödes äventyrliga liv.

Hur hon berättade om hans exil från Island och Leifs otroliga färd till "Vinland" (Nordamerika). Tiden bara rusade iväg. Det var en intensiv och personlig upplevelse som verkligen gav liv åt den isländska sagan.

​En av de fascinerande detaljerna vår berättare tog upp handlade om hur Grönland fick sitt namn.

​Innan Erik den Röde anlände och bosatte landet, var det mest känt i vikingavärlden som Gunnbjarnarsker – alltså "Gunnbjörns isiga skär," efter vikingen som först siktade dem. Inte direkt det mest inbjudande namnet, eller hur? Tänk dig kontrasten Gunnbjörns isiga skär" mot "Grönland.

​Ett smart drag av en man som verkligen visste hur man säljer in en idé – och ett helt land!

​Så när Erik sedan blev förvisad från Island på grund av en serie dråp (manslag) som han begick under fejder med sina grannar, dömd han av det lokala tinget till tre års bannlysning.

Då utforskade han det stora landet i väster och beslöt sig för att starta en ny bosättning där. Men hur lockar man folk att segla över det stormiga havet till ett främmande land? ​

​Genom briljant marknadsföring!

Sedan har vi det där med vikingar och hjälmar.

Vår guide Sophie på Eiríksstaðir gav oss en rejäl tankeställare om hur livet på vikingatidens Island faktiskt såg ut. Glöm Hollywoods bild av vikingar som springer runt i rustning och glänsande stålhjälmar med horn! Denna ikoniska look är en ren myt. 

​Hon påpekade att i arkeologiska utgrävningar på Island har man funnit endast 23 svärd och den enda nästan kompletta vikingahjälm som hittat är den berömda Gjermundbuhjälmen som hittades i Norge. Den var helt utan horn, eftersom de vore livsfarliga i strid.

Myten föddes faktiskt på 1800-talet, främst av kostymdesignern Carl Emil Doepler till Richard Wagners operacykel Nibelungens ring (1876). Han ville göra vikingarna dramatiska och heroiska på scenen, och sedan dess har den fiktiva hornhjälmen dominerat populärkulturen!

​Hur var det med svärden då?

​Till skillnad från Norge och Danmark, där vikingarna ofta var professionella krigare och plundrare, var bosättarna på Island primärt bönder och nybyggare. Dyra smidda vapen som svärd och hjälmar var statusföremål – oerhört kostsamma att importera och svåra att tillverka på ön. En bonde prioriterade troligen verktyg, djur och mat över ett pråligt svärd.

​Så vad slogs de med? När konflikter uppstod – och det gjorde de ofta, som man kan läsa i sagorna – var den isländska lösningen genialt enkel och billig: Sten.

​Island hade, och har, ett oändligt förråd av vulkanisk sten! De flesta strider under sagatiden var snarare snabba, våldsamma uppgörelser mellan grannar eller klaner, och då var en hårt kastad sten minst lika effektiv som ett tungt svärd.

Den här lilla killen från Holland, som fick prova brynja, hjälm och svärd, höll med om att i den utrustningen var det inte lätt att slåss eller försvara sig.

Vikingarna behövde kläder också, och får hade de. Av ullen spanns det garn med så här enkla redskap.

De hade även kunskap om hur de skulle färga sitt garn. Finns mycket färg i växtriket.

Enkel vävstol. 

På golvet stod några skålar, tillverkade av lavasten, de användes som oljelampor.

Det var så finurligt ordnat att det inte var bestämda tider. När man betalat inträdet var det bara att gå in och sätta sig. När Sofie kommit till slutet på berättelsen började hon nämligen om, och man kunde gå när man hört klart. Vi var först på plats, och när vi gick satt de som kommit in senare kvar.

Det här är Hnefatafl ett gammalt nordiskt brädspel, ofta kallat "vikingaschack".

​På parkeringen finns det anvisade platser för besökande skepp - förlåt, jag menade buss.

Om du vill känna historiens vingslag och bokstavligen sitta i likadant hus som en av historiens mest kända vikingafamiljer, är Eiríksstaðir ett absolut måste på resan genom Island.

Och kom ihåg att saga på Island inte är som 'sagan om Rödluvan', utan är mer som legend eftersom saga här betyder "det sagda ordet".

Fortsättning finns här