Nästan hemma igen.

Efter en lite gungig sjöresa, fast inte mer än att den vaggade oss till sömns, vaknar vi upp till en solig morgon och är så åter på senskt vatten.

Inte så många som vill färja så här tidigt på morgonen.

Den uppåtgående solen gör att öarna nästan får höstfärget.

Kom hem till en grönskande vår och nu väntar nya spännande äventyr.

Lahti

Sista  anhalten på vår resa blir på ett regnigt skidstadion i Lahti. På parkeringen träffar jag på den här lilla filuren. Han får tydligen vänta i bilen när husse är ute på uppdrag.

Snön räcker inte riktigt till för en skidtur...

..men här känner  jag igen mig från de skidtävlingar jag sett på TV.

Ganska blött på målområdet också.

Hoppbackarna ser lite snöfattiga ut de också.

Läktarplatserna är en fint färgklick men jag tror inte jag vill slå mig ner där. Det ser blött ut.

Regnet gör att vi inte letar upp några fler platser att besöka utan åker raka vägen till Helsingfors och båten som ska ta oss hemmåt.

Verla, ytterligare ett världsarv.

Sista dagen på vår resa i Finland letar vi oss fram till ännu ett världsarv. Alldeles intill det världsarv vi ska titta på finns det information om hällristningar. Jag kan inte se var de är men tar för säkerhetsskull några bilder på klippan som finns på andra sidan sjön. Kan ju kika lite närmare på bilderna sedan.

Och så riktigt så, här finns det några. Nu är det bara några få, där man kan se att det är ifyllt med rött, men man kan ana i berget att det finns fler.

Det här som liknar ett hjärta, till höger i berget, är nog ingen ristning, det är nog bara naturen som har format sin hjärtliga hälsning där.

Verla träsliperi och pappfabrik är en välbevarad nedlagd träindustri.

Fabriken grundades 1872 och stängdes 1964 sedan de sista arbetarna gått i pension. Den första fabriksbyggnaden brann dock ner men ersattes av de som nu finns och då byggde man det större och i tegel. En pampig byggnad är det.

Riktigt fina prydnader på taket.

Fin viloplats för fåglarna.

Många fina byggnade finns det här så även ett besök då det inte är öppen känns fint.

En egen brandstation hade de också. Inte så stor men var nog bra att ha när man arbetade med trä och papper.

Vatten är bra transportmedel så jag gissar att man både tog upp material för tillverkning nere vid sjön och lastade de färdiga produkterna för leverans till båtar via den här lilla järnvägen.

Vackert här även en gråmulen och lite regning dag.

De enda vårblommor som jag såg på hela den här resan, var den här lilla tuvan med blåsippor.

På väg och Keskusta.

Fulaste rondellprydnaden är härmed korad. Jag har ingen aning om vad det föreställer men inte var det snyggt. Tar tacksamt emot förslag på vad detta kan vara för något.

En sak man bör tänka på när man åker med bil i Finland är att överallt så finns det orter som heter Keskusta. Man kollar febrilt på kartan men hittar ingen ort i närheten som heter så. Men har man tur så har man startat sin biltur i ett område där skyltarna även finns på svenska och kommer relativt snart på att den där mystiska orten är centrum fast på finska.

I Kintaus hittade vi ett intressant museum, om man nu är intresserad av grävmaskiner. Här stod de på rad.

Lite andra fordon fanns här också.

Vi tar ett till världsarv.

Först stannar vi till för att se skidbackarna i Jamsä, där finns ett av Finlands populäraste skidcenter, Himos. Mycket snö i backarna och det var fortfarande öppet, vi mötte en hel del bilar med skidor på taket.

Men nu var det ett av Finlands sju världsarv vi skulle till. Var kan det vara? Vi får en fingervisning om vart vi ska gå.

Petäjävesi gamla kyrka. Det är en träkyrka byggd åren 1763-1764. Den gamla kyrkan ligger en kilometer väster om den nuvarande kyrkbyn i Petäjävesi och är ett typiskt exempel på en traditionell byggnadsstil som är unik för östra Nordeuropa. En mycket vacker kyrka tycker jag.

Vackert ligger den också mellan de två sjöarna Jämsä och Petäjävesi

Vi går över bron fram till kyrkan och på andra sidan bron står två sångsvanar och trumpetar.

Kom man landvägen hit så var det nog den här vägen man kom. Fast på den tiden då det var glest befolkat var det sjövägarna som var de vanligaste färdvägarna.

Den här kyrkan ersattes av en ny kyrka 1879, inne i Petäjävesi, men kyrkogården användes långt in på 1900-talet. Det ser man på gravstenarna.

Jag brukar inte fotografera gravstenar men här gjorde jag ett undantag. Den var så speciell och jag har inte sett någon liknande tidigare.