Footdee (Fittie), den lilla fiskebyn.

Den egentliga orsaken till att vi gick till stranden i Aberdeen var för att besöka den  lilla fiskebyn Footdee. Den heter Footdee, men alla säger Fittie. Den ligger i slutet på strandpromenaden Esplanade och vid mynningen av Aberdeens hamn. Det lär ha funnits bebyggelse här redan på 1300-talet men den nuvarande bebyggelsen är från 1809.

Då var det fiskare som bodde här och det var ursprungligen 28 envåningshus med halmtak. Vi går in i området och tittar hur det ser ut nu.

Det är ett riktigt charmigt område och man ser att de som bor här tycker om sitt lilla Fittie och pysslar om sina hus och tomter.

Vi blir iakttagna av innevånarna när vi strosar omkring. de ser lite malliga ut där uppe på taket.

Fast de vi möter, av de som bor här, hälsar glatt när vi traskar omkring.

Många har pyntat sina hus ganska ordentligt.

En del har pyntat och dekorerat mer än andra.

Fast det finns några enstaka hus som tonat ner dekorationen till ett minimum.

Men grannen tar igen det med råge.

Området är inte så stort och man kommer snart ner till stranden igen. Baksidan av husen mot havet är utformad som en vågbrytare, att det behövs kan man förstå för trots att det är en ganska lugn och stilla dag så blåser det en hel del här nere vid stranden.

Vi kommer ner till kajen och utloppet för floden Dee.

Vill man äta riktigt gott så finns här restaurangen Silver Darling. En fisk- och skaldjursrestaurang som ligger i det gamla tullhuset.

Här har vi också Navigation Control Center, The Roundhouse som har anor från 1798. tidigare styrdes trafiken i hamnen med en signal från tre svarta bollar som var monterade på en mast på taket. 1966 när taket höjdes på byggnaden togs det signalsystemet bort och ersattes senare med en radarantenn.

Strandliv

Läste lite recensioner om Aberdeen Beach och den roligaste var nog den här:

"Overpriced food at the outdoor cafes to much seagulls trying to steal your over priced food. Unless you like seagulls Looking at people with there faces covered avoid at all cost . The worst beach I've been in the uk ".

Men trots att stranden inte fått de bästa recensioner och trots att vi inte hade för avsikt att bada, man väljer kanske inte Aberdeen för en badsemester i september, så gick vi dit för att titta på havet.

Flera mil med fin sandstrand.

Men det var inte många som badade, såg några badkrukor som höll till på vågbrytarna...

...och några som trotsade vågor och kallt vatten och plaskade omkring i strandkanten.

Några åskådare hittade jag också.

Diset och regnmolnen var påfallande och sikten ut över havet väldigt begränsad.

Nätt och jämt man såg fyren ute på udden. Dessutom så började det regna.

Så vi skyndade oss tillbaka till hotellet, väldigt dumt att gå ut utan att ta med sig paraply då man är i Skotland. Är man kanin så klarar man sig ändå, den här mötte vi på vägen tillbaka.

Men skam den som ger sig, har man bestämt sig för att de hur det ser ut vid stranden, och det hade vi gjort, så kan man återvända en dag utan regnmoln. Och se där, nu var sikten bättre. Det var så klart att det gick att se att det låg en hel del fartyg ute och väntade på sin tur att få komma in och lossa.

Nu är det högvatten också.

Fyren ute på udden är inte inbäddad i dimma och man ser till och med den gamla försvarsanläggningen på andra sidan sundet.

Det fina vädret har lockat ut lite mer folk.

Och även badare.

Fast vi lämnar stranden för att besöka den gamla fiskebyn Footdee, eller Fittie som den kallas i folkmun.

Men det tar vi i nästa inlägg.

Motion på skotska.

Behövde inte skriva så mycket, bildtexten fanns där redan.

Granite City (Granitstaden).

En tidig septemberdag åkte vi till Aberdeen, damp ner i en stad som flödade av solsken och bjöd på sommarvärme. Men trots att solen sken så kändes staden ganska grå och det är inte så konstigt eftersom de flesta hus är byggda i granit. Silvergrå granit sa en av stadens innevånare, men jag tyckte nog att den var mest grå.

Stora pampiga hus på Union Street och alla grå.

Kanske att det här huset skimrar lite i silver.

Marischal College är lite ljusare i tonen och den lär vara den näst största granitbyggnaden i världen. Även om den inte är näst störst så är den väldigt pampig ändå.

Framför Marischal College står Robert The Bruce staty. Han var kung av Skottland under 1300-talet. Inga fredliga val av kung på den tiden. Robert The Bruce grep makten efter att ha mördat sin främste rival om tronen, John Comyn vid altaret i kyrkan i Dumfries, varefter han fördrev de engelska tjänstemännen i Skottland och lät kröna sig 1306.

Betydligt lugnare nu i Skottland än på den tiden, då skottar och engelsmän stred om äran och makten, nu pratas det mest om Brexit och om Skottland ska vara självständigt och det jagas lite Pokémons.

Byggs det nya hus så verkar de flesta byggas i granit de också, en del fina men det här huset där  affären John Lewis ligger, är nog ett av de fulaste som jag såg i Aberdeen.

Fast det här nybyggda hyreshuset var inte heller så vackert.

Då är de här gamla husen betydligt charmigare.

I de gamla husen kan man hitta lite praktiska detaljer, som de här fotskraporna utanför ytterdörren.

Fler som är ute och spanar.

50-talsnostalgi.

I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.

Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.

Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.

Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.

Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.

Där en stilig stins hälsar oss välkomna.

Många här är klädda i tidstypiska kläder.

Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.

Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.

De små har ett alldeles eget tåg.

Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.

 Det fanns flera olika bussar att välja på.

Många var här och kikade.

Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.

Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)

Skyltar är kul.

På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.

Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.

Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.

Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.

Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.

Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.

Fast finast var nog ångloken.

Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.

Att få hålla i en höna måste vara fint.

Även en liten farmare var det här.

Sedan gick vi tillbaka till stan.

Och såg gävlepolisens nya satsning på polisfordon.