Afternoon tea på thailändska

Afternoon tea har jag njutit av på många platser i världen – men aldrig i thailändsk tappning. Här erbjuds en smakresa genom landets fyra regioner: norr, nordost, centralt och söder. Sötsaker och smakrika rätter utlovas. Det här vill jag inte missa.

Vi bokar bord och förbereder oss på en lite annorlunda men smakrik upplevelse.  

Fat efter fat dukas fram, och servitrisen guidar oss genom smakerna och ordningen. Matsedeln får vi behålla, så vi kan läsa om varje rätt medan vi njuter.

Första rätten är en Äggwrap fylld med nordthailändsk kycklingcurry och grönsaker. På thailändska heter den La tieng khao soi gai. 

Det var en otroligt massa smårätter som vi avnjöt och för den som är intresserad av hela menyn så lägger jag in den också.

Nästa rätt serveras i en liten korg.  Den där pyttelilla chilin… ja, den är liten till storleken men stor i attityd, den hade styrka. 

Sedan följer rätt efter rätt och alla var goda med så mycket smak av Thailand.

Rätt för rätt försvinner faten smidigt från bordet, så att nästa lager av smaker ligger redo och lätta för oss att nå. Servicen är imponerande, och personalen är uppmärksam in i minsta detalj.

Så mycket gott och så många olik smaker vi äter oss igenom.

I november firas den årliga ceremonidagen för Thao Maha Phrom Shrine – den lilla men intensiva helgedomen vid Ratchaprasongkorsningen, bara några steg från vårt hotell. Det är samma helgedom som ofta kallas Erawan Shrine, och som jag fotograferade här nedan under vårt besök i november 2015, bara två månader efter ett attentat där som tog 25 liv.

Just på grund av jubileet hade hotellet lagt till en liten extra gåva till vårt afternoon tea: en elefant formad av Tong Ek, en av Thailands nio lyckobringande desserter gjorda av vetemjölsdumplings och äggula – och dessutom en liten fyrklöver i gelé. En stillsam, symbolisk hälsning i en månad då helgedomen betyder lite extra för många Bangkokbor.

Då när vi var proppmätta av att ha avnjutit alla dessa rätter och känner oss färdiga att tacka för maten och gå, då kommer det in en glass som dessert.

Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

En promenad genom Edinburghs lager av tid.

Vi tar en till promenad i Edinburgh, först styr vi stegen vi upp på Calton Hill, den beskrivs ibland som en "kulle med statyer".

Den  ingår i stadens UNESCO-världsarv. Calton Hill är en av Edinburghs mest ikoniska platser, en vulkanisk höjd mitt i staden som erbjuder både storslagna vyer och historiska monument.

Här möts grönskan och graniten, där monumenten står som frusna gestalter mot himlen. Calton Hill har kallats Edinburghs egen akropolis, en plats där staden blickar både bakåt mot antiken och framåt mot framtiden.

Här uppe öppnar sig staden som en tavla under oss. Det var på 1800‑talet som Edinburgh fick sitt smeknamn ‘Athens of the North’, när konstnären Hugh William Williams såg likheterna mellan den grekiska huvudstadens stadsplan och vår egen. Med sina klassiska monument har Calton Hill blivit som stadens akropolis – en plats där historien står sida vid sida med utsikten. Här uppe ser man ända bort till havet.

Bredvid där vi står är Dugald Stewart Monument, ett litet grekiskt tempel till minne av filosofen. Med sina eleganta kolonner ramar det in utsikten och påminner om Edinburghs smeknamn ‘Athens of the North’. Ett stilla monument för tankens kraft.

Det som skulle bli en skotsk Parthenon står här som en ofullbordad dröm. National Monument restes till minne av soldaterna från Napoleonskrigen, men pengarna tog slut och bara kolonnerna blev kvar. Kanske är det just ofullkomligheten som gör det så gripande.

Edinburghs egen ‘skamfläck’ som ändå ger kullen sin stolthet

Som ett teleskop i sten reser sig Nelson Monument mot himlen. Tornet byggdes för att hedra amiral Nelsons seger vid Trafalgar, och härifrån har man länge signalerat tid till stadens invånare. Ett minnesmärke som blickar både mot havet och mot framtiden.

På vägen ner mot staden dyker ett märkligt hus upp, W Hotel Edinburgh, som fått smeknamnet The Ribbon. Mitt i den klassiska stenstaden reser sig en kopparspiral, som om framtiden själv snurrat sig upp ur kullens fot. Fasaden slingrar sig uppåt som ett band i vinden, ett nutida utropstecken bland stadens parenteser

Från stadens höjd vandrar vi vidare till Edinburghs äldsta kvarter – The Old Town, som breder ut sig kring slottet på Castle Rock. Här möter vi medeltidens stad, med sina smala gränder, höga stenhus och platser där historien ännu dröjer kvar i stenarna.

Vi letar oss fram genom smala gränder och trånga prång.

“Vid Royal Mile står ett hus som tycks luta sig framåt för att viska historier från en annan tid. Balkongen hänger som en träbro mellan då och nu, och fönstrens sken är som ögon som minns. Det är John Knox House, byggt omkring 1470, stadens äldsta bevarade bostadshus – ett fascinerande inslag som bär både arkitekturens tyngd och historiens röst.

På torget nära City Chambers står tre röda telefonkiosker som utropstecken i stenstadens grå text.  De är kvarlevor från en tid då samtal krävde de mynt och tålamod, nu är de mest statister – alltid redo att posera för ännu en bild. Mot de gamla fasaderna lyser de som små fyrar av färg, även om klistermärkena numera täcker deras sidor. En lekfull kontrast som gör Edinburghs historia ännu mer fotogenisk

Innan vi svänger in till City Chambers och alla handavtryck får maken posera vid sin alldeles egna telefonkiosk. Inte lika röd och grann som de andra, men någon har märkt upp den med hans namn. Jag lovar – det var inte han som klottrade, även om hans namn är ganska ovanligt här i Skottland och ingen riktigt verkar veta hur det ska uttalas.

Och med den lilla kiosken bakom oss – märkt som om staden själv ville ge maken en egen plats – svänger vi vidare mot City Chambers. Där väntar en annan sorts spår, inte klottrade namn utan handavtryck i sten, som berättar om människor som satt sin prägel på Edinburgh.

När vi kliver in på gården till City Chambers möts vi av något oväntat. I stenläggningen ligger handavtryck, som om människor lämnat sina spår direkt i stadens hjärta. Det är Edinburgh Award – en hedersutmärkelse till stadens mest betydelsefulla invånare. Här finns författare, konstnärer och samhällsbyggare, alla med sina händer bevarade i sten. Ian Rankin var den första att få sitt avtryck 2007, och året därpå kom J.K. Rowling, vars händer som skrev Harry Potter nu ligger gyllene i Edinburghs egen ‘Walk of Fame’. Varje avtryck är en liten berättelse om hur staden formats av sina människor – en påminnelse om att historia inte bara sitter i murar och monument, utan också i händerna som skapar.

Jag letar och hittar faktiskt J.K. Rowlings handavtryck. Jag lade min egen hand i hennes och upptäckte att vi hade lika små händer. Ett ögonblick kändes det som att jag blivit antagen till Hogwarts, fast utan uggla och trollstav – bara med en stenplatta som bevis.

Avslutar med ett pubbesök på Auld Hundred den skryter stolt med att vara den äldsta på Aulderest Street. Och jag kunde inte låta bli att le – för om man inte kan vara den äldsta i hela staden, så kan man alltid vara den äldsta på sin gata. Ett slags lokal rekordtitel, lika charmig som självironisk.

Edinburgh - Dean Village.

Edinburgh kan överraska med sina stilla hörn, där stadens brus plötsligt dämpas och naturen tar över. En klar dag utan regn gav oss chansen att vandra bort mot Dean Village, längs Water of Leiths gröna stråk. Här, bara några steg från stadens hjärta, öppnar sig ett landskap som nästan känns som skog – med susande träd, fågelsång och den gamla bron som vakar över dalen. Promenaden blev en påminnelse om att även i en historisk stad finns platser där man kan andas lugnt och låta stegen följa flodens rytm.

Namnet Dean Village kommer från ordet dene (djup dal). Här låg i över 800 år en blomstrande kvarnby, där elva olika kvarnar drevs av Water of Leiths kraftiga ström.

Lite kuperat område med äldre hus.

Från bron öppnar sig utsikten över Water of Leith och de gamla husen som klamrar sig fast längs sluttningen. Dean Bridge, byggd av Thomas Telford på 1830-talet, bär oss högt över dalen och ger en känsla av både styrka och elegans. Nedanför ligger Dean Village, en gång en livlig kvarnby, nu en stilla oas där stenhusen speglar sig i floden. Här möts stadens historia och naturens lugn, ett ögonblick där man kan känna både tidens tyngd och flodens eviga rörelse.

Dean Village är idag ett av Edinburghs mest attraktiva och dyra bostadsområden. Det som en gång var en kvarnby präglad av fattigdom har förvandlats till ett eftertraktat kvarter med exklusiva lägenheter och townhouses, där priserna ligger långt över stadens genomsnitt. 

Fortsätter vi en bit in i området så kan man se bron också.

Dean Bridge uppfördes för att knyta samman Edinburghs västra delar med de nya bostadsområdena som växte fram norrut. Den ersatte den enklare stenbron vid Bell’s Brae och blev ett av stadens mest imponerande byggnadsverk. Det var ett av ingenjören Thomas Telford sista stora projekt, skapat vid 73 års ålder.

Dean Village bär på en märklig dubbelhet. Som jag nämnde tidigare låg här, längs Water of Leith, i århundraden en kvarnby där arbetet var hårt och livet ofta fattigt. Husen klamrade sig fast vid sluttningarna, och floden var både kraftkälla och livsnerv. Under 1800-talet förlorade byn sin betydelse och förfallet satte spår – Dean blev länge förknippat med enkelhet och misär.

Men idag är det svårt att föreställa sig. De gamla stenhusen är varsamt restaurerade, nya bostäder har vuxit fram, och området har blivit ett av Edinburghs mest eftertraktade. Här bor nu välbeställda familjer och internationella köpare som söker lugnet mitt i staden. Priserna är höga, men det är just kombinationen av historia, natur och närhet till centrum som gör Dean Village så eftertraktat.

Att vandra över bron och blicka ner mot husen är som att se två världar mötas: kvarnbyarnas slit och dagens exklusiva idyll. Det är en påminnelse om hur platser kan förändras – men också om hur floden, husen och dalen bär med sig minnet av allt som varit.

Vi promenerar vidare utefter floden.

Ett lugnt och lummigt område.

Det lilla vattenfallet i floden påminner om varför Dean Village en gång växte fram just här. Det brusande vattnet var kraften som drev kvarnarna, livsnerven för byn under århundraden. Idag är det bara ljudet och rörelsen som finns kvar – men när man står här är det lätt att föreställa sig hur hjulen snurrade och arbetet aldrig tog paus. Ett stycke natur som bär på minnet av människors slit och vardag

Promenaden längs Water of Leith leder oss fram till en större bro, vars valv spänner sig mäktigt över dalen, bilar passerar ovanför oss men vi fortsätter i den lugna dalen.

Vi har fått en fin promenad men när vi kommer fram till en brant trappa känner vi att det är dags att vända åter mot staden. Floden och dalens stillhet ligger kvar bakom oss, medan stegen leder uppåt mot stadens puls igen. Varje trappsteg känns som en övergång, från naturens gröna lugn till Edinburghs livliga gator. Att klättra uppför är som att lämna en hemlig värld, men med känslan av att ha burit med sig dess ro i hjärtat.

Uppe vid Douglas Crescent möts vi av ett helt annat Edinburgh – eleganta hus med anor från 1800-talet och en känsla av stadens förfinade sida. Här känns det som att historien sitter i fasaderna, samtidigt som lugnet från floden fortfarande dröjer kvar. 

Blir en bra övergång innan vi kommer åter till de mer livliga kvarteren.

När vädret är på vår sida passar vi på att gå vidare till nya kvarter. Vi låter oss imponeras av husens elegans, och små detaljer som rördragningarna. Visst är det tur att de sitter utanpå fasaderna, så att man kommer åt dem när kylan gör sitt och de fryser sönder.

Här är det riktigt backigt, kanske syns det inte på bilden hur brant det är. Men när man ser att de har satt upp en ledstång direkt på husväggen, för att hjälpa gående när backen blir hal på vintern, då förstår man att lutningen är på allvar."

Här stöter jag på det som nog är stadens allra finaste väggmålning. Färgerna lyser mot stenfasaden och gör gatan till ett galleri under bar himmel – ett oväntat konstverk som får mig att stanna upp och beundra.

St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.