St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.

Utflykt till Anstruther – över Forth till stormens stad

Resan börjar med färden över floden Forth, där bron sträcker sig som en mäktig port mellan landskapen. Det är tyvärr en något regnig dag, som ofta med vinter i Skottland. Vinden tar tag i oss redan här, som om den vill förvarna om vad som väntar på andra sidan.

När vi når Anstruther möts vi av en stad som bär stormen som sin egen klädnad, blåsten sveper genom de smala gatorna, havet slår rytmiskt mot kajen och luften fylls av saltstänk och ljudet av måsar som kämpar i vinden. Det är en plats där naturens kraft känns nära, och där människorna tycks ha lärt sig att leva i takt med stormen.

Anstruther är en liten kuststad i Fife.

Där blåser det en hel del när vi kliver ur minibussen.

Vår chaufför, som också är vår guide, kämpar för att hålla balansen i stormen – stegen blir korta och osäkra, som om själva marken gungade under honom. Scenen blir nästan komisk i sin dramatik, men framför allt ett tydligt tecken på naturens kraft här vid havet.

Staden har länge varit ett centrum för fiske och är idag berömd för sin prisbelönta fish and chips, trots det så passar vi inte på att äta den där. Det är lite för tidigt för lunch.

Däremot så stannar jag nere vid kajen och tittar på de mäktiga vågorna som sveper in över piren och fyren

Vinden rycker och sliter i mig, som om den vill dra mig med ut i stormen. Att stå still blir en kamp i sig, varje steg rubbas av kraften som sveper över kajen. Ändå väljer jag att stanna kvar där nere, fingrarna stelnar vid kameraavtryckaren, har tyvärr inte tänkt på att ta vantar med mig. Men de mäktiga vågorna som rullar in mot piren och slår upp mot fyren gör att det är svårt att gå därifrån.

Havet blir till en levande scen – vilt, rytmiskt och storslaget – och jag står där som en åskådare, liten men ändå del av dess kraft.

Mäktig kraft i den vinden,

Vinden bet i kinderna och kylan kröp in under jackan, men skådespelet vid havet var för mäktigt för att vända bort blicken. Varje våg som slog mot piren blev som en ny akt i naturens dramatiska föreställning, och kameran fick arbeta flitigt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att ta många bilder – tre av dem får följa med här i inlägget, som små fönster in i stormens kraft.

Vi märker snart att vi inte är ensamma i stormen. Från andra sidan gatan kommer plötsligt en man, lättklädd trots den bitande vinden, med en bok under armen som om han just lämnat sin läsning för att möta oss. Med ett leende och ivrig gest vill han gärna berätta om sin stad – som om Anstruther själv skickat ut en representant för att dela sina historier.

Vi frågar honom om det alltid blåser så här mycket. Han ler och försäkrar oss med självklarhet: "Nej då, det brukar vara värre."

Som om stormen vi kämpade mot bara var en mild bris i Anstruthers måttstock.

Det är en glad och pratsam man som berättar en hel del om sin stad.

På en del ställen bildas vågorna till skum som blåser upp på land, i dag är det för varmt, men vid minusgrader blir skummet fruset och svårforserat med bil.

Vi lämnar den lilla fiskestaden...

...och åker mot St Andrews.

Det tar vi sen.

Julmarknad i Edinburgh – en stad i vinterskrud

När mörkret sänker sig över de kullerstensbelagda gatorna i Edinburgh förvandlas staden till ett sagolandskap. Doften av glögg och nybakade kakor blandas med ljudet av julmusik som ekar mellan de gamla stenhusen. På Princes Street Gardens glimmar ljusen från hundratals små bodar där hantverkare, konstnärer och matförsäljare erbjuder allt från stickade skotska mössor till karameller i färger som påminner om barndomens jular. Atmosfären är både traditionell och kosmopolitisk – en plats där lokal historia möter internationell julglädje.

Fast jag såg inte så mycket kullersten, men det lät bra i text.

.

Där mellan stånden vimlar det av folk.

Pariserhjulet lyser som en gnistrande krona över staden, och nedanför rör sig människor mellan bodar och butiker med kassar fyllda av gåvor. Skratt och röster blandas med doften av bratwurst och kryddigt mulledwine, och hela scenen känns som en levande julmålning där vardag och fest möts i samma ögonblick.

På fasaden till Johnnie Walker-huset vecklas en gigantisk julkalender ut i ljus och färg, en kalender som ändrar utseende hela tiden. Varje ruta glimmar som ett löfte om fest och förväntan, och förbipasserande stannar upp för att låta sig svepas med av den magiska stämningen. Kalendern blir som en modern tolkning av en gammal tradition, en blinkning till barndomens nyfikenhet, men i storstadens pampiga skala.

Två damer delar en måltid mitt i julmarknadens myller, en stilla stund av gemenskap bland glittrande ljus och sorlande röster. Deras skratt och samtal blir som en varm kontrast till den kyliga vinterluften.

Naturligtvis finns det vanliga tingeltanglet även på den här julmarknaden.

Vill man bli lite yr i mössan så kan man ta en tur i karusellen.

Att fotografera sig i en bubbla med snöande vinterlandskap, blev snabbt en trend, men någon måste ju ta på sig jobbet som bubbelputsare också!

Vi värmde oss med en mulledwine med körsbär i, den kryddiga doften av kanel och nejlika spred sig som en mjuk filt i vinterkylan. Varje klunk blev som en liten paus från marknadens myller, ett ögonblick av värme mitt i Edinburghs vintersaga. Den var dessutom riktigt god.

Mitt i vimlet står en spelande tomte på trottoaren, med gitarrtoner som blandas med sorlet från julshoppande människor. Men det är inte musiken som får förbipasserande att stanna upp – utan överraskningen som gömmer sig i säcken bakom honom. Plötsligt hoppar en man upp ur säcken och skrämmer nästan slag på de som råkar gå förbi. Skratt och förvånade utrop fyller luften, och scenen blir till ett minne som lika mycket handlar om humor som om julglädje.

Det finns något alldeles särskilt med Edinburgh när regnet har fallit. Luften blir krispig och klar, och de gatorna förvandlas till speglar som reflekterar stadens historiska skönhet.

Blanka, regnvåta gatorna som slingrar sig uppåt, och i fjärran, majestätiskt tronande på sin vulkaniska klippa, Edinburgh Castle. Men inte bara ett slott, utan ett som badar i en varm julröd färg. Kontrasten mellan de mörka, fuktiga gatorna och slottets nästan glödande färg var helt enkelt hisnande.

​Det är i stunder som dessa man verkligen känner historiens vingslag i Edinburgh. Varje stenkant, varje gammal byggnad, ja, till och med varje regndroppe känns laddad med berättelser från svunna tider. Slottet, som har sett så mycket under århundraden, tycktes nästan andas ut en sista värme innan mörkret tog över.

De som vill ha en lite annorlunda julstämning kan välja en skrämmande spökbusstur istället. 

Lite julklappstips.

Promenad i Plaka

Plaka är Atens historiska centrum och en av stadens mest charmiga stadsdelar. Det är en av de äldsta bebodda delarna av Aten, med rötter som sträcker sig tillbaka till antiken. En trolig förklaring till områdets namn är att det kommer från ett ord som användes av de albanska soldater i osmanernas tjänst som slog sig ner här på 1500-talet; pliaka (gammal) var deras ord för att beskriva kvarteren. Vi bodde i området och promenerade ofta omkring där.

Trevligt att promenera där, slå  ner på någon av alla tavernor. Ta en Aperol spritz eller varför inte en grekisk sallad med solmogna tomater, mild lök och fetaost. 

Men vill man känna sig som om man hamnat på en liten grekisk ö så ska man gå upp till  Anafiotika, Det är en pittoresk del av Plaka med vitkalkade hus, inspirerade av den grekiska ön Anafi.

Dit upp är det backigt och många trappor, kanske därför man kedjar fast bilen.

Men det är lön för mödan att traska upp dit. 

Anafiotika uppstod på 1840-talet, när byggnadsarbetare från ön Anafi kom till Aten för att arbeta på kung Ottos palats. De byggde sina hem i samma stil som på sin hemö, vitkalkade hus med blå detaljer, smala gränder och blomsterprydda innergårdar. Under 1920-talet flyttade även grekiska flyktingar från Mindere Asien till området.

Det känns som att du har hamnat på en grekisk ö mitt i Aten.

Här uppe är man verkligen vid foten av Akropolis.

Smala gränder och charmiga hus. Perfekt för en avkopplande promenad bort från stadens brus och vissa gränder var verkligen smala.

Så smala att man nästan fick gå på tvären.

Bilder från området är ofta med i reklambroschyrer om Aten, den, här bildvinkeln valde de ofta.

Det var trevligt att promenera omkring där, inga bilar och eftersom vi var dit tidig förmiddag så var det ganska tomt på folk.

Mötte bara några få personer.

Charmigt men mycket trappor.

Området strax under de här charmiga husen och gränderna var lite övergivna och där hade kreativiteten bland graffitimålarna verkligen flödat.

Här några exempel av alla som fanns där.

Även Herkules hittade jag där.

På väg ner till lite livligare område fanns det en hel del serveringar, dock var det lite för tidigt för lunch för oss.

Ytterligare lite längre ner så gjorde souvenirförsäljarna ordentliga försök att locka turisterna till köp.

På vägen tillbaka till vårt hotell hade vi hittat ett litet minitorg där vi ofta slog oss er för att vila rygg och ben, var visst så ofta att folk började hälsa på oss.

Kiosken där var välbesökt och det såg ut som de hade en hel del stammisar också.