Tejp fungerar bra.

Vägarna här i Mongoliet går hårt åt bilarna, vi har lite problem med vår bil.

Men är man i ett land där det är långt mellan verkstäderna så får man vara uppfinningsrik. Fram med tejprullen...

Så är det fixat i ett kick...och den omplåstringen klarade sig för resten av vår resa. Fast det var lite kallt om fingrarna där med bara +5°C.

Går inte bakdörren att stänga, lätt fixat. Fast det där är inte vår bil.

En ovoo (stupa) byggd av pinnar.

Den hade vi behövt gå många varv runt för att få välsignelse av vår färd. För lite längre fram såg vägen ut så här.

Rena rama lervällingen. bilen där framme har just klarat sig igenom leran och väntar för att se hur det går för oss, ifall vi skulle behöva hjälp.

Vi körde om några personbilar på väg hit och jag undrar hur de ska kunna ta sig igenom den här geggan. För vi får kämpa rejält för att inte fasta och ändå har vi fyrhjulsdrift och en hög bil.

Det här är inte floden utan vägen.

Här ska vi över, undrar hur djup det är.

Bättre färdmedel i den här terrängen är nog häst.

Även om jag tvivlade och trodde att vi skulle bli tvungna att gå ut för att skjuta på, så kom vi igenom lervällingen till slut och kunde njuta av vacker natur.

Inget dramatiskt väder utan bara vackra landskap.

I skydd av berget ligger ett vinterviste.

Här är ju vägen riktigt bra.

Varning för slirig väg, som om det inte varit det tidigare. Eller så varnas det för att det kan gå blixtrande fort.

Det var inte bilkö där, utan flera som stannat för att beundra utsikten.

Om det inte vore för att där står en Ger, så skulle det här nästan kunna vara en svensk liten by.

                                                              föregående --- nästa

Besök hos nomadfamiljen

Vi ska iväg och hälsa på en nomadfamilj och få vara med om när det är mjölkningsdags, solen skiner nu...

...men vädret ser lite oroande ut.

Mörka moln och där borta över bergen regnar det, vi får hoppas på att regnet stannar där.

Innan vi åker ska vi äta middag och nu får vi testa den traditionella rätten där man kokar fåret med stenar. Man stoppade glödande stenar i magen på fåret och knyter ihop vid halsen. Traditionellt  lägger man fåret eller geten  på elden för att få bort håren. När köttet är färdigkokt tar de ur stenarna och värmer händerna på dem. Hur de tillagade det här fåret såg jag inte, men stenarna var med vid serveringen. Jag lät dem ligga kvar eftersom jag inte frös om händerna. Stenarna ska också ha en medicinsk bruk, berättade Solongo, har man ont i magen så värmer de gott om de läggs på magen.

Efter middagen ger vi oss iväg, det har inte börjat regna men nog ser det lite oroande ut.

Fast åt det hållet vi ska så skiner solen och regnbågen inramar landskapet

Nomadfamiljens hem består av tre Ger

De välkomnar oss in.

Fint porträtt på familjen, fast det har nog några år på nacken för barnen där på bilden är nu vuxna med egna barn.

På typiskt mongolvis så bjuds det på mat. I skålen  finns det jakost (den vita), koost och de små bitarna underst är torkad yoghurt gjord på jakmjölk.

Vi får också en god yoghurt som beströs rikligt med socker. Den var riktigt god. 

Något som liknade smör, men som jag inte riktigt fick grepp om vad det var, det bredde vi på brödet. Gott var det och Amdraa bredde på riktigt rikligt. Kommer inte ihåg det mongoliska namnet, men det var krämigt och gott.

Barnen kom också in och ville vara med, men de tyckte det var godare med Fanta.

Går man på visit så bör man ha lite gåbortspresenter med sig, så istället för den traditionella vinflaskan eller blomman som det är här hos oss, hade jag med lite leksaker och stickade grejer. Mamman här är den lilla flickan på tavlan.

När alla artighetsfraser är avklarade så är det dags för mjölkning. Får och getter är redan hemkomna, nu väntar vi bara på jakarna.

Under tiden vi väntar så underhåller oss de fyraåriga tvillingarna med en liten modeuppvisning i sina nya mössor.

Så där, då är det dags för oss att gå iväg till djuren.

Själva mjölkningen kommer i nästa inlägg.

                                                                  föregående --- nästa

Solnedgång.

På kvällen ska vi iväg och se om vi kan få lite bilder på solnedgången, blev ingen soluppgång på grund av regn och nu ser det lite oroande ut även för solnedgången. Vi har fått några skurar på eftermiddagen och nu en fin regnbåge.

Men vädret växlar snabbt och då kvällen kommer skiner solen. vi åker iväg och träffar på några rapphönor.

De är inte samarbetsvilliga utan drar iväg då vi kommer lite för nära.

Men det är ett underbart kvällsljus så vi får lite hopp.

Morgonens regnskur gjorde att det grönskade en hel del borta vid floden och regnet som även kom på eftermiddagen gör att det blir ändå frodigare där.

Det ser fortfarande lite hotfullt ut, men än skiner solen. 

Sanden får en helt annan färg av den lågt stående solen. 

Ingen av grupperna som bor på vår camp har åkt hit, det är bara jag, Rune och Solongo. Endast våra steg i sanden och öknens ljud som hörs.

Former och färger.

Regnet som kom på eftermiddagen gör att sanden är hårdare och det är inte lika jobbigt att gå i sanden då.

Nästan som att gå på skare. På de flesta ställen håller den skarliknande ytan, men då vi kommer högt upp på dynen brister den ibland. 

Den här gången går vi ända upp på toppen av en sanddyn. Det är inte lika brant som på förra stället, men lite kittlar det i magen då man går på eggen av dynen. Man brukar säga att kameran ljuger inte, men här gör den faktiskt det. Höjden och djupet försvinner liksom och det är svårt att se hur smal eggen är. Men vår bil där ner ser ganska liten ut.

Men vi är inte helt ensamma, en bra bit bort ser vi tre personer. Fast det är så långt bort att ingen av oss stör den andre.

Några hästar har hittat en grön oas.

Fåren och getterna är på väg hem för kvällen.

Lite lurade på en riktigt färggrann solnedgång blir vi, för just när solen ska försvinna bakom sanddynen så går den i moln. Men vackert var det ändå och en fin kväll fick vi.

Fascinerande är att stå här uppe på toppen och vända sig runt åt olika håll och se hur ljuset förändras när man vänder sig runt.

Vi väntar och hoppas på att monet framför solen ska blåsa bort.

 Men tyvärr, det blev inte den maffiga solnedgång som vi hoppats på.

Plötsligt förändras regnbågen också den ser nu mer ut som fackla som tänds där borta bakom bergen.

Där uppe var vi nyss, nu ser den förut så färgrika sanden alldeles grå ut.                                     

                                                                föregående --- nästa

De kommo från öster, och Lilla Bocken Bruse.

Vi såg dem på långt håll, det såg ut som om det var en kamelkaravan som kom vandrandes över öknen.

De hade gått långt och hade lång väg kvar.

De kom närmare och närmare, då ser jag att det är en flock kor.  Undrar så vad som fått dem att komma på tanken att korsa den torra öknen.

Hur har de fått nys om att på andra sidan all den här sanden så finns det grönt gräs.

Regnskuren som kom på morgonen har gjort att det grönskat rejält på några timmar.

Fåren och getterna har rejält med bete.

Se där, där kommer den Lilla Bocken Bruse. Han trippar så fin över bron. Ta inte mig sa Lilla Bocken Bruse och försvann iväg till sina väner på sätern för att äta sig mätt.

Jag beundrar alla skiftningar som blir av sol och skugga.

Under tiden vi tittade på Lilla Bocken Bruse och färgskiftningarna i sanden så hittade de vandrande korna ner till sitt mål, de hägrande gröna gräset.

titta där en...…….ja det är nog en fågel.

Även om det är grönt på några ställen här så är det nog ändå en trakt där kamelen gör sig bäst.

Håller med mig.

                                                               föregående --- nästa

De sjungande sanddynerna.

Vår punktering är lagad och det är nu dags för oss att utforska Khongor sand dunes, dessa brukar populärt kallas för "De sjungande sanddynerna". Sjungande sand är sällsynt för det finns få platser i världen som har sand med rätt mängd och kvalitet för att producera ljuden. Dessa sanddyner är de största i Gobiöknen. Många tror att Gobiöknen är ett stort område med bara sanddyner, men vi har nu sett hur varierat det är där ändå. Khongor är ett av de få områdena med sanddyner.

Den här sanddynen är 6-12 km bred och 180 km lång och har dyner som är 300 meter höga. Här bildas skap kurvor i sanden som avslutas med en skarp kant som bildar vågmönster i sanden.

När man står här nere och spanar upp så ser den vandringen ganska lätt ut, men lita på mig det är en tuff vandring uppför. Sandkornen är små och fina och sanden är torr, vilket gör att det är väldigt mjukt och man sjunker ner i sanden.

För varje steg du tar framåt så glider man tillbaka en bra bit, känns ibland som om man står och trampar på samma ställe.

Det är dessutom varmt och vattnet i vattenflaskan blir snabbt så varmt så det känns kokt. Jag kämpar mig uppför, bit för bit.

När man kommer högre upp så blir det dessutom  brant, inte bara brant utan väldigt brant. Ser att man måste ta till både händer och fötter för att komma vidare

Jag har kameran med mig och vill inte riskera att få den full med sand, så när jag ser det så bestämmer jag mig för att bara gå dit där det brantaste börjar.

Visst är det säkert bättre utsikt där uppe på toppen, men jag ser bra redan på den här höjden.

Fin utsikt över området med sina camper och bosättningar.

Ser att morgonens regnskur har gjort betet lite grönare nere vid vattenhålet.

Ser kanske inte så brant ut där uppe ifrån den här vinkeln, men jag lovar det är både brant och hett.

Många ger upp, pustar ett tag och vänder sedan nedåt. Förutom att det är varmt så är det också vindstilla så vi hör inte att sanden sjunger för oss.

Jag vänder nedåt. Där nere är det också varmt och utan skugga, smart hade varit att vi fått bilnyckeln, men de är på väg upp till toppen av dynen, och kunnat vänta i skuggan i bilen. Rune och vår guide tar en promenad och jag blir inviterade till några kanadiska damer att sitta i deras bil och vänta, får en trevlig pratstund. En av damerna har varit i Sverige flera gånger.

Fast de allra tuffaste fortsätter ända upp till toppen.

Vår chaufför Amdraa är en av dem, han står här längst till vänster.

Sedan är det dags för dem att också vända ner. Det är då det händer. Sanden börjar sjunga, det är när sanden kommer i rörelse som man kan höra sången.

Ett franskt team har förklarat detta fenomen som på grund av en tunn ytbeläggning av skiffer över sandkornen som gör att sanden gör ett resonansljud. Ljudet är också hänförligt till värme, väderförhållandena i öknen och till lavinverkan som orsakas av sandpartiklarna som rör sig harmoniskt. Detta ljud jämförs också med ljudet från ett flygplan under start och landning.

Sandkornen måste vara runda och mellan 0,1 och 0,5 mm i diameter, den måste innehålla kiseldioxid och vara en aning fuktig för att ljudet ska bildas.

Jag tar en liten filmsnutt, men är nog för varm och trött för den blir så kort att det är svårt att hinna med  att höra ordentligt. Men vill du höra hur det låter då sanden sjunger så klicka på länken sist i inlägget.

I början på vandringen få vi tipset att ta av skorna och känna den mjuka, sköna sanden mellan tårna. Hade nog varit skönt, i början. Solen låg på och värmde ordentligt, sanden blev varmare och varmare och de som gick utan skor brände sig rejält under fötterna. Amdraa hann nästan ända ner innan han tvingades sätta sig ner  och svalka av fötterna.

Lyssna

                                                                       föregående --- nästa