Morgonpromenad Luang Prabang.

I dag har vi sovmorgon, ska inte lämna hotellet förrän halv 10, så jag utnyttjar tiden till att ta en morgonpromenad och se hur staden vaknar till liv. Många är redan i full gång och på väg in till arbeten och skola.

De vanligaste färdmedlen är motorcykel och Tuk Tuk.

På motorcyklarna färdas man oftast hela familjen. Här är det bara fyra på en cykel, det mesta jag såg var sex stycken och de hade även med sig sina väskor. Hjälm är det bara föraren som har, i bästa fall.

Så här lite utanför stadskärnan är inte husen lika fina och butikerna är lite mindre.

Folk både bor och arbetar i dessa hus.

Ett lokalt apotek finns här, bra medicin hade de som fick stopp på min hosta och förkylning. Fick en riktig dunderkur mot den.

Några sitter redan och äter frukost.

Här vankas det nystekt korv.

...och lite annat smågott.

Det doftade väldigt gott.

I början på vår resa tyckte jag att de hade väldigt fina och utsmyckade fågelbord och så snälla de var som matade fåglarna med ris och andra godsaker, men jag såg aldrig några fåglar där. Sedan kom jag underfund med att det var små privata altare där man offrade till gudarna.

Såg även att det inte bara var ris som offrades, här har någon offrat sin Peppsi och även varit så omtänksam att man satt i ett sugrör.

En av de större butikerna utefter gatan.

...och en av de mindre.

Det här var den populäraste butiken.

Barberare hittade jag också.

Nedanför barberaren fanns den här lilla plätten med odlingar, titta på trappan som är utgrävd i jorden, visst är den fin.

Grossisterna är ute och distribuerar apelsiner.

 Nu är det dags att återvända till hotellet för att packa, för i dag ska vi flyga vidare, men först blir det ett besök på det kungliga slottet.

Jakten på gröna dammsugare.

Det är soligt och varmt så varmt att man helst bara vill sitta i skuggan under en palm och vila men är man på resa så gäller det att vara en duktig turist och hinna med att uppleva alla sevärdheter. Därför beger vi oss till stadens heliga berg. Berget är 100 meter högt och 328 trappsteg tar dig upp till en vidsträckt utsikt över staden. Låter inte så högt och inte så jobbigt om man bortser från att det är varmt. Väldigt varmt.

Med friskt mod tar vi oss an den första trappan på 138 steg. Rejält svettiga når vi avsatsen där man betalar avgiften för att komma upp till toppen. Riktigt smart att lägga den här för har man kravlat sig upp för den första trappen är det nog få som vänder och går ner igen utan att gå ända upp till toppen.

Nu är det bara 190 trappsteg kvar till den hägrande utsikten. Titta på stolparna på ömse sida om trappen där har någon skrivit hur många trappsteg det är.

Här uppe kan man se hela staden Luang Prabang.

Floden Mekong syns också häruppifrån.

Vi går ner igen och när jag nu räknar trappstegen får jag de övre trappstegen till 191, antingen har de blivit fler eller så är det solen som spelar mig ett spratt.

Här nere så börjar nu jakten på de gröna dammsugarna, vi är i backpackerskvarteren där det finns en mängd med små lodger och massor av butiker och serveringar.

Gulligt med chockrosa fåtöljer på internetfiket.

Här hitter vi slutligen Scandinavian bakery. Där finns gott kaffe och svenska bakverk, klart jag måste ha en kaffe latte och en grön dammsugare, tror nästan att det var godare än hemma.

Är du riktigt hungrig går det bra att få en svensk pizza också, även att bläddra i Svensk Damtidning .

Men vi har inte åkt rill Laos för att äta svenskt utan vi beger oss iväg för att äta en riktg laoistisk lunch. Får i dag smaka korv som är typiskt för området. Gott!

På väg dit ser vi hur man gör en rosa Buddha.

Många i Laos bor inte så komfortablet som i de här husen. Bor man här så har man kommit upp sig en bit på samhällsstegen.

 I nästa inlägg ska jag berätta vad man kan göra med elefantdynga.

Luang Prabang

Vaknar av en ilsken telefonsignal tidigt, tidigt. Det är fortfararande mörkt ute och jag vet att det inte blir någon frukost på ett bra tag för vi ska iväg och titta på munkarnas morgonritual. Vi står i mörkret och väntar och väntar, folk börjar samlas med burkar med sticky rice på andra sidan gatan, ris som de ska skänka till munkarna och bli välsignade.

Jag funderar på om de inte skulle ha blivit gladare om de fick en Turkey Dinner Sandwich istället, men 34.000 är kanske i lite häftigaste laget till frukost. Men man får sås till också. 

Fast nu är det inte vad man skänker utan hur man skänker som är det viktiga.  Har man många synder att få välsingnelse och förlåtelse för är det bäst att ladda upp med mycket gåvor.Många munkar var det som vandrade förbi, en del var riktigt små.

Vi återvände till vårt tjusiga hotel för frukost. Beundrande blommor.

..och upptäckte några vilda djur.

På den här semestern ligger  vi inte på latsidan så vi hastar vidare till nästa sevärdhet och Magnus manar på oss så att vi inte ska slöa till. "Kom igen nu", ser vi honom vinka i vänstra hörnet av bilden , då vi blir lite för slöa vid besöket vid Wat Xieng Tong templet.

Det här är stadens äldsta och viktigaste tempel. Det byggdes 1560 av kung Setthathirath och är ett av de få som inte förstördes av Black Flag Haw invationen (sent 1800-tal) Detta berodde till stor del på att dess ledare ledare, Deo Van Tri hade studerat här som munk och han använde det som högkvarter vid plundringarna av Luang Pabrang.

I det här huset förvaras kung Sisavong Vangs begravningsvagn.

Det här kallar jag för "Fotografens bön", förmodligen ville han bara ta en bra bild men nog ser det ut som om han tillber några högre makter för att få sin bästa bild.

Jag vet inte vilka levnadsregler som munkarna måste lyda under men jag trodde inte att de fick röka, men hade tydligen fel...eller så är det någon som tjuvröker.

När kung Sisavong Vang avled 1959 lät hans son Savang Vatthana dekorera templet med spegelmosaikbitar från Japan. Inne i huset där begravningsvagnen förvaras finns den här.

Inne i templet Sim finns det många fina Buddhastatyer.

Och på baksidan av det templet  finns en spegelmosaik föreställande "Livets träd".

Taket på templet här har inte drakfigurer utan är dekorerade med ormen Naga.

En stor regnbuddha står i en egen liten byggnad. Att det är en regnbuddha ser man på hur han håller händerna.

Toalett! Fast skylten var lite missvisande man behövde inte gå bakom den här busken, det fanns en avskild en liten bit bort.

Även munkar behöver tvätta ibland.

I dag lärde jag mig en massa nytt men en sak av det jag lärde ska jag testa här hemma i Sverige till sommaren. Det här är apelsinskal som ligger på tork. Sedan när det torkat ordentligt tänder man eld på dem och använder för att hålla myggen borta. Ekologiskt och bra myggmedel.

I eftermiddag ska vi jaga gröna dammsugare och klättra upp på Phou Si Hill.

Pak Ou-grottorna.

Resan på floden börjar gå mot sitt slut men innan vi kommer fram till Luang Prabang, som är vårt mål i dag,  ska vi besöka Pak Ou-grottorna.

Pak Ou är ett naturligt grottsystem uppe på en bergvägg vid floden.

Vi klämmer in vår båt mellan alla andra som är där på besök. Vi ska upp för trapporna som syns där framme i grottöppningen, jag undrar bara varför alla trappsteg här måste vara så höga. Människorna här i landet är ju ganska  korta men alla trappsteg  väldigt höga.

Båten ordentligt parkerad vid bryggan. Man kan bara ta sig hit med båt.

Det är ett populärt utflyktsmål från Luang Praban eftersom det bara är två timmars båtfärd uppström hit. Många budistiska pilgrimmer tar sig hit men även vanliga turister.

Här i grottorna finns det över 3000 Buddhastatyer av alla dess former och fasoner.

Överallt så står det Buddhastatyer.

Innan jag går ner igen så kikar jag ut på utsikten.

Nu är det snart slut på flodfärden, Ser att landskapet börjar ändra karaktär.

Och husen börjar bli större.

Det här är ett fängelse där man låste eller möjligen låser in oliktänkande.

Flodresan avslutas i Luang Prabang och på det här hotellet ska vi tillbringa två nätter, ganska så behagligt.

Mongfolket

Lite svårt att inse att Mongfolket är ett minoritetsfolk då de sammanlagt är 4-5 miljoner.  Nu ska vi i alla fall göra ett besök i en minoritetsby där Mongfolket bor. Under Vietnamkriget stred de på amerikanernas sida och är därför inte så väl sedda i Vietnam utan förföljs där. Många har även flyttat till USA.

På vägen dit har vår skeppare en liten kappkörning som han går ur med vinst. Han segar sig förbi den här flodbåten.

Vi kliver iland på en sandstrand och blir lite förundrade över varför grävskopan är parkerad nere i vattnet.

Den är trasig, är det svar vi får. Hade man nästan kunnat gissa.

En liten flicka som säljer vävda armband kommer ner och möter oss.

Här är vägen upp till byn. Någon bilväg finns inte.

Fler ...

.

..och fler barn möter upp och det blir ett väldans fnitter och liv runt omkring oss.

Vår lokale guide Pat försöker berätta om Mongfolket och dess traditioner men har lite svårt att överrösta alla barn.

Att ha ett paraply som skydd mot solen är väldigt fint och även högsta mode.

Inte bara barn som vi träffar på, några grisar går och bökar i den torra jorden.

 Huset där uppe på backen är en typisk bostad här i byn.

Man har ett enda rum, där man lagar mat över öppen eld, sover i hängmattor och sköter sina sysslor. Vi får kika in.

Barnen följer med och försöker sälja lite hantverk till oss, många lyckas också.

Den enda vuxne manlige person som vi träffar på i byn är den här åldermannen,  de övriga är ute på fälten och på floden. Han var stolt över sin ålder och glad att få träffa oss.

 Pat demonstrerar hur den handdrivna kvarnen fungerar.

I det lilla huset på stolpar förvaras maten så att inte djuren ska komma åt den, inte helt olikt hur våra samer förvarade sin mat.

Liten vy över byn.

Det är varmt, torrt och dammigt. Kan tänka mig att kläderna blir väldigt fort smutsiga. Den lilla skylten över dörren är till för att brevbäraren ska hitta rätt. Inte dåligt att ha fungerande postgång till dessa avsides liggande byar.

Barnen följer med oss ner till vår båt och nu har de blivit ganska många, flera bär på skolböcker och skolväskor så de har säkert kommit från skolan nyligen.

Vi vinkar farväl till alla barn.

De här två pojkarna spanade in min kamera och kämpade ganska hårt för att få vara med på bild själva, så de får avsluta besöket i byn.

Vi på båten äter lunch, vi fick inga friterade gräshoppor i dag.

 ...och vi glider vidare på Mekongfloden.