Besök på en hantverksskola för handikappade.

Nu ska vi göra ett besök på  en skola för handikappade ungdomar. Kim möter oss redan vid bussen och delar ut besöksbrickor som vi måste ha på oss. Han visar runt och berättar om skolan och vad eleverna får lära sig och vad de arbetar med. Den här flickan som sitter och målar på siden är döv.

Ungdomarna som är mellan 18 och 25  år, kommer oftast från landsbygden och har dålig utbildning eller ingen alls. Här får de lära sig ett hantverksyrke som de sedan kan leva på. Skolan fick starthjälp från EU men är nu självfinansierad.

Här visar Kim hur man för över ett mönser som man sedan kan måla efter.

I papperet finns det små hål som släpper igenom färgen.

Så här ser det ut innan de börjar måla.

Så här kan det färdig resultatet se ut. Det här föreställer apsaradansare. Mer om sådana senare.

Jag tycker att ungdomarna är väldigt skickliga redan nu. Här är det en elefant som växer fram.

Alla verktyg som de skulpterar med, har de gjort själva.

De arbetar även i metall.

En otrolig precision krävs för det här arbetet. Tänk bara vad ett litet felslag kan ställa till med.

Ja, så var det Apsara. På khmer, vilket är det officiella språket här, betyder Apsara en vacker sagovarelse eller härskarinna. Enligt legenden föddes Apsara ur ett hav av mjölk, som gudarna rörde om i för att få ambrosia, en trolldryck som garanterade ett långt liv.

Det finns en lång tradition med apsaradansare i Kambodja så därför ska vi i kväll gå på en restaurang och se lite apsaradans.

Musiken upplevde jag som lite enformig, men dansarna var skickliga och det var intressant att se hur de dansade med hela kroppen. Rörelserna med fötter, fingrar och armar har stor betydelse i dansen.

Roligast den här kvällen var att se hur kul de kinesiska turisterna tyckte det var att bli fotograferade tillsammans med dansarna.

Dansarna såg inte ut att uppskatta det lika mycket. Trängseln på scenen var stor.

Utanför restaurangen hittade jag de här två som inte hade blivit insläppta, tur var kanske det för då hade de kanske hamnat på middagsbordet.

En tur på Tonlé Sap.

Tonlé Sap är sydostasiens största sötvattensjö. Den har en yta på 2.700 - 16.000 km² beroende på årstiden. Vid regnperioderna fyller överflödsvattnet från Mekong på sjön och det blir ofta översvämningar. Dessa översvämningar är inte bara negativa. Vattnet för med sig näringsämnen som är bra för odlingarna som ligger vid sidan om sjön.  Floden som har förbindelse med Mekong och sjön heter också Tonlé Sap och efter regnperioden byter den riktning. Vi ska nu ut på en tur i sjön för att besöka de flytande byarna.

Vi kliver ombord, två små pojkar verkar vara matroser och hjälper oss så att vi inte ska falla överbord. När vi lagt ut visar det sig att de är även massörer och de gör sitt bästa för att tjäna en extra slant.

Klart man blir trött när man jobbat hårt och är ganska liten. Då är det skönt att somna i hängmattan bak i aktern.

Vi hinner inte så långt innan den första båten med försäljare dyker upp. De vinkar så sött till oss så det är klart att vi vinkar tillbaka, fast vi vet ju inte att de tar det som ett tecken på att vi vill handla.

Vi tuffar på över lite öppet vatten och ser lite märkliga byggnader ute i vattnet, någon slags mast och hus. Kommer ihåg att det är högvatten nu och förmodligen ligger det här på torra land i vanliga fall.

Det är lite spännande att få se de flytande öarna och folket som lever där. De är Vietnameser, de som lever här ute på vattnet.

De flesta lever på fisket och här ser dagens fångst ut att ha varit god. Se de små, små fiskarna som fortfarande sitter kvar på nätet.

Även de här har haft en god fångst, korgen vid flickan är nästan helt full av små fiskar.

Många försäljare kommer då de ser vår båt anlända men ingen är påstridig eller otrevlig, vill vi köpa eller ge en peng är de glada annars paddlar de bara iväg.

Den här damen paddlade frenetiskt för att komma ifatt vår båt, då hon närmade sig oss vek hon upp skynket.  Jag trodde det var för att visa upp sina varor.

Men där inunder hade hon två små barn som låg och sov. Lägg märke till leksaken som hänger över barnen. Ett sköldpaddsskal. Det hon hade att sälja var lite öl.

Storlek och form på bostäderna här ute varierar ganska mycket och det är fascinerande att se hur de kan lägga till en båt extra eller flotte när behov av mer utrymme finns.

Det kanske finns behov för mer utrymme då barnen växer till sig.

Eller om matlagningen blir lite för osig.

Jag vet att många här ute på sjön är väldigt fattiga och har säkert inte råd eller någon möjlighet att skaffa sig bättre eller större utrymme.

De lever inte bara på fisk så en extra utbyggnad är ofta bra. Syns det vad som finns här inne? En liten nyfiken nos sticker ut.

Fler som är nyfikna.

Fler husdjur.

Här ute i sjön finns det mesta; affärer.

Båtvarv och vad är naturligare här än att hoppa i vattnet då propellern behöver tillsyn.

Restauranger och ölbarer.

Här några glada som varit ute och roat sig. Det var kul att se att folket här ute inte var irriterade över att vi turister kom för att se hur de levde, utan de vinkade glatt från sina båtar.

 Inte ens för att gå i skolan behöver de åka till fastlandet. Det finns flera skolor här.

Efter skoldagens slut kommer skolskjutsarna och hämtar barnen.

 Alla barn har det inte så bra att de får gå i skolan, många måste jobba och hjälpa till med försörjningen i familjen. Analfabetismen är hög i det här området.

Gissar på att pappan här är ett offer för en mina.

Det kan inte vara så lätt att sköta alla dagliga sysslor när man bor på en sjö, även om det ibland kan bli en illusion av radhusidyll och hemmafruar som umgås över "staketet".

Men tvätt och disk kan var lite riskfyllt.

Även då man mekar kan det vara lite vanskligt, tänk bara om han tappar den här maskindelen och måste ner och fiska upp det igen.

Sophämtningen ser ut att fungera.

Det här området är så speciellt. Svårt att välja ut några bilder som visar hur det är; det får bli lite extra kavalkad så här på slutet.

 Nu ska vi till en skola för handikappade.

Brittas balkong och Kungliga palatset i Luang Prabang.

Som sagt i det förra inlägget så fick vi sovmorgon i dag men nu är det dags att se till att allt bagage åker före oss ut till flygplatsen. Vi kollar och räknar och upptäcker att en väska fattas.

Men ingen fara en väska kommer tillbaka då en grupp som åkt iväg fått en för mycket med sig....fast det här var inte rätt väska. Men lugn, den rätta väskan kommer till rätta den har också åkt iväg med fel grupp till flyglpatsen. Tur att det är en liten flygplats och med folk som är uppmärksamma på väskorna.

Magnus räknar in oss och nu är det en person som fattas. Britta är inte här för hon sitter på sin balkong och kan inte komma därifrån. Dörren har gått i baklås. Britta lyckas få en städerska uppmärksam på sin situation fast det tog lite tid innan städerskan förstod att Britta behövde hjälp och inte bara ville vara vänlig och vinka. Men hjälp anländer till slut, problemet är bara att Britta har satt på säkerhetskedjan på sin dörr in till rummet så den vägen kan ingen komma in. Tur att laoisterna är små för en kille klättrar upp till balkongen och lyckas tränga sig in genom en liten, liten springa i dörren och släppa in Britta. Härligt att Britta är med på resan och skapar lite dramatik.

Nu är vi redo för att åka till det gamla kungliga palatset. Palatset byggdes av fransmännen 1905 och ersatte då ett mindre träpalats.

För att få komma in där måste man ta av sig skorna och kameran får inte heller följa med in.

Vi traskar runt i bara strumpfötterna och beskådar hur den kungliga familjen levde.  Fanns en hel del intressant att titta på, men allt bevarat i minnet eftersom fotografering var förbjudet. Efteråt gäller det att hitta sina skor igen.

Utanför gör Magnus oss uppmärksammade på den trehövdade elefanten.  Den vita elefanten (som tidigare var symbol i flaggan, nu utbytt mot en vit cirkel) är symbol för kungligheter i  Sydostasien och de tre huvudena syftar på de tre kungarikena ur vilka Laos skapades. Alltså Vientiane, Luangprabang, och Xiengkhoung.

Men var är elefanten?

 Där!

Jaha där!

Vi tittade även på det kungliga garaget, de gyllene vagnarna gick det bra att fota.

Vet inte hur det var med den här dammiga bilen men damen som satt vakt där sa inget så jag tog en bild. Däremot var det förbjudet att fota de bilar som stod inne i garaget.

Egen besinpump hade de kungliga på gården.

 Nu är det bråttom ut till flygplatsen............trodde vi. För vad vi inte visste var att Lao Airlines hade ändrat vår avgångstid till tre timmar senare. Det var en speciell dag i flygbolagets historia, deras första Aribus skulle landa och därför hade flera flygavgångar ställst in och passagerarna hade blivit inbokade på premiärflygningen med Airbus. Det var så speciellt så att även TV var på plats och filmade. Men vår väntan blev ganska lång.

Vi frågade vår lokale guide om Lao Airlines var ett bra flygbolag...Det är det enda, svarade han. Men det verkar vara säkert för sedan år 2000 så har inga olyckor eller incidenter inträffat.

Så kommer äntligen planet.

...och vi kommer iväg och landar sedan i Vientiane.  Landets huvudstad.

Där öste regnet ner, eftersom vi kommer så sent är det dessutom mörkt. Rundturen genom staden går trögt eftersom vissa gator är översvämmade av vatten. Vår chaufför lyckas hitta en liten lucka där han kan stanna, trots att han inte får det, så att vi kan springa ut i regnet och mörkret och få en grynig bild på triumfbågen.

Så mycket mer såg vi inte av huvudstaden för det var mörkt när vi kom och mörkt när vi for. Här borde programmet läggas om så att det blir en hel dag i Vienitaine, den är värd lite mer uppmärksamhet än så här.

Morgonpromenad Luang Prabang.

I dag har vi sovmorgon, ska inte lämna hotellet förrän halv 10, så jag utnyttjar tiden till att ta en morgonpromenad och se hur staden vaknar till liv. Många är redan i full gång och på väg in till arbeten och skola.

De vanligaste färdmedlen är motorcykel och Tuk Tuk.

På motorcyklarna färdas man oftast hela familjen. Här är det bara fyra på en cykel, det mesta jag såg var sex stycken och de hade även med sig sina väskor. Hjälm är det bara föraren som har, i bästa fall.

Så här lite utanför stadskärnan är inte husen lika fina och butikerna är lite mindre.

Folk både bor och arbetar i dessa hus.

Ett lokalt apotek finns här, bra medicin hade de som fick stopp på min hosta och förkylning. Fick en riktig dunderkur mot den.

Några sitter redan och äter frukost.

Här vankas det nystekt korv.

...och lite annat smågott.

Det doftade väldigt gott.

I början på vår resa tyckte jag att de hade väldigt fina och utsmyckade fågelbord och så snälla de var som matade fåglarna med ris och andra godsaker, men jag såg aldrig några fåglar där. Sedan kom jag underfund med att det var små privata altare där man offrade till gudarna.

Såg även att det inte bara var ris som offrades, här har någon offrat sin Peppsi och även varit så omtänksam att man satt i ett sugrör.

En av de större butikerna utefter gatan.

...och en av de mindre.

Det här var den populäraste butiken.

Barberare hittade jag också.

Nedanför barberaren fanns den här lilla plätten med odlingar, titta på trappan som är utgrävd i jorden, visst är den fin.

Grossisterna är ute och distribuerar apelsiner.

 Nu är det dags att återvända till hotellet för att packa, för i dag ska vi flyga vidare, men först blir det ett besök på det kungliga slottet.

Jakten på gröna dammsugare.

Det är soligt och varmt så varmt att man helst bara vill sitta i skuggan under en palm och vila men är man på resa så gäller det att vara en duktig turist och hinna med att uppleva alla sevärdheter. Därför beger vi oss till stadens heliga berg. Berget är 100 meter högt och 328 trappsteg tar dig upp till en vidsträckt utsikt över staden. Låter inte så högt och inte så jobbigt om man bortser från att det är varmt. Väldigt varmt.

Med friskt mod tar vi oss an den första trappan på 138 steg. Rejält svettiga når vi avsatsen där man betalar avgiften för att komma upp till toppen. Riktigt smart att lägga den här för har man kravlat sig upp för den första trappen är det nog få som vänder och går ner igen utan att gå ända upp till toppen.

Nu är det bara 190 trappsteg kvar till den hägrande utsikten. Titta på stolparna på ömse sida om trappen där har någon skrivit hur många trappsteg det är.

Här uppe kan man se hela staden Luang Prabang.

Floden Mekong syns också häruppifrån.

Vi går ner igen och när jag nu räknar trappstegen får jag de övre trappstegen till 191, antingen har de blivit fler eller så är det solen som spelar mig ett spratt.

Här nere så börjar nu jakten på de gröna dammsugarna, vi är i backpackerskvarteren där det finns en mängd med små lodger och massor av butiker och serveringar.

Gulligt med chockrosa fåtöljer på internetfiket.

Här hitter vi slutligen Scandinavian bakery. Där finns gott kaffe och svenska bakverk, klart jag måste ha en kaffe latte och en grön dammsugare, tror nästan att det var godare än hemma.

Är du riktigt hungrig går det bra att få en svensk pizza också, även att bläddra i Svensk Damtidning .

Men vi har inte åkt rill Laos för att äta svenskt utan vi beger oss iväg för att äta en riktg laoistisk lunch. Får i dag smaka korv som är typiskt för området. Gott!

På väg dit ser vi hur man gör en rosa Buddha.

Många i Laos bor inte så komfortablet som i de här husen. Bor man här så har man kommit upp sig en bit på samhällsstegen.

 I nästa inlägg ska jag berätta vad man kan göra med elefantdynga.