Nu har jag sett Qomolangma.

Vi lämnar Sakya och åker till Lhatse för att äta lunch på Western food Lha Tse kitchen.

Göran vill ha en öl till maten och pekar ut en burk som ser lämplig ut, han blev något överraskad över innehållet. Det visade sig vara vin i den burken. Inte det godaste vinet han testat.

Vi slår oss ner och hoppas på lite annorlunda mat än vad vi fått tidigare.

Men det är ingen större skillnad på den här maten, fast tomatsoppan vi fick att börja med var fullt ätbar. Annars så lyser fortfarande matlusten med sin frånvaro för mig.

Hittar en Supe rmarket på andra sidan vägen, jag slinker in där och bunkrar upp med lite kex. Klarar bara av att äta mat som inte doftar något och kex är doftfria och goda. Supermarket här är inte som hemma, de är lite mer spartanska och skulle nog klassas som lanthandel om de låg i Sverige.

Här står jag och kan inte så mycket annat, tycks den här kon säga. Den stod bunden utanför restaurangen, fanns inte mycket att äta där bara lite vissna löv.

Vi stannar ofta utefter vår färdväg, ibland för att se på naturen och utsikten, men nästan lika ofta för alla dessa kontroller. Ibland ska chauffören ut och visa sina papper och tillstånd och ibland är det vår kinesiske guide som behöver visa alla sina tillstånd om att vi får vara här. På några ställen måste vi ut och visa våra pass.

Vägen vi färdas på kallas för Friendship Highway. 

När vi är nere i dalarna så ser bergen riktigt höga ut, trots att vi fortfarande är på väldigt hög höjd.

Överallt utefter vägen går det djur och betar, de har alltid en herde/herdinna med sig. Den här herdinnan står och spinner garn samtidigt som hon vaktar fåren.

Ibland ser vi djuren som ett pärlband upp i de grå bergen.

Jakarna verkar inte vara rädda för att bli blöta om fötterna. Tåliga djur som lever på den här höjden.

Nu ska vi upp på det högsta passet på resan, Langbalapasset. Vägen börjar klättra uppför igen, får känslan av att vara ända uppe i himlen. 

Jag skulle inte vilja byta med cyklisterna. Känns som det är för lite luft trots att jag åker bil.

Även vägen verkar kippa efter andan här uppe. Det är inte jag som missat med skärpan utan det är vägen som ångar.

Cyklisterna har kämpat sig upp.

Självklart måste de förevigas vid höjdskylten. Där bekräftas det att vi är på 5.248 m.ö.h, men någon med egen höjdmätare har skrivit dit att vi är på 5.648 m.ö.h. Jag vet inte vilket som är det rätta, men jag vet att vi är högt uppe. Det känns.

På den här höjden är damer och herrar jämställda, alla kan gå till det här huset. Tecknet som ser ut att stå med benen i kors, det är damernas.

Det är svårt att hålla vägen i bra skick på hög höjd, den blir sämre...

...och sämre...

...och sämre.

Nere i dalen igen ser bergen väldigt imponerande ut.

En liten hint om vart vägen bär.

Plösligt pekar vår chaufför framåt och säger Qomolangma, det är det tibetanska namnet på Mount Everest. Första blicken över världens högsta berg.

Jag plockar fram telet och tittar lite närmare på de vackra bergen. Höga och så imponerande.

Våra chaufförer är inte lika imponerade av bergen, de har sett dem förut. De tar sig en rökpaus och tankar lite Red Bull.

Vi ska inte till Qomolangma nu utan till New Tingri som ligger på 4 350 m.ö.h.

Här plöjs det på gammalt vis.

Framme vid New Tingri och hotellet får vi välja mellan ett rum med varmvatten och utan värme eller ett rum utan varmvatten och med värme. De som får ett rum med med värme får en liten fjärrkontroll. Den är inte till TV;n utan till luftvärmepumpen, men till en sådan behövs ström och det är det ont om här. Så egentligen spelade det ingen roll vad vi valde. Varma kläder har vi och behöver inte frysa ändå.

Vårt dagliga klosterbesök.

Det gick bra att sova utan värme på rummet, vi hade elektriska värmemadrasser i sängarna men när de var på blev det för varmt. Det har snöat i natt.

Vår chaufför ser en aningen frusen ut. Jag har stickat en hel del vantar, sockor och mössor som förberedelse inför resan... ...och jag letar fram ett par vantar som han får. Så klart de ska gå i de svenska färgerna. Blev inspirerad av OS-mössan då de här vantarna blev till. Han ser ganska nöjd ut.

Han fick även en röd mössa, den hade han sedan på sig hela tiden.

Vi tar vinterjackorna på och går ner för att äta frukost. Därefter går vi till klostret. Sakya,som klostret heter,  betyder grå lera. Klostret fick sitt namn av färgen på omgivningen.

Det ursprungliga klostret som var byggt på den gråa jorden, syns numera bara som en ruin högt uppe på berget.

När vi kommer till klostret har munkarna bönestund, de sitter inne i ett stort rum och skanderar sutras, skorna har några av dem lämnat utanför och vid ett par skor ligger en trogen hund och vaktar sin husses skor.

Sakya klostret har en enorm samling buddhistiska skrifter, de har också många väggmålningar och tankas. Bäst att ta av sig hatten då vi går in här, verkar vara sedligt. Mäktigare vakthund för hattarna än för skorna.

Inne i det här klostret får man fotografera, men bara utan blixt.

Ett av rummen i klostret är riktigt läskigt, redan utanför ser man att avsikten är att skrämmas. Målningarna är inte av det vackrare slaget.

Ovanför dörren ligger det vargar.

Fönstret än inramat av otäcka ansikten och även där några vargar och även fågelvingar. Avsikten är att skrämma bort onda varelser.

En väldigt hal och brant trappa leder oss upp på taket och övervåningen på klostret.

Vackra målningar finns även utvändigt.

Här verkar de inte vara så vana vid att det kommer turister och vi blir rejält uttittade.

Tissel tassel och lite fnitter. Vi ser nog väldigt konstiga ut.

Somoramo

Den svarthalsade tranan såg vi tidigare på resan, den sägs komma med budskapet att det är dags för  skörd.  Här i Sakya är det skördetid. Budskapet verkar ha gått fram, eller om det är tvärtom att tranan kom i rätt tid.

Här skördas det på gammalt sätt, det enda som verkar ha bytts ut är slagan, nu kör de med traktor i stället.

Jag vet inte vilket sädesslag de odlar här, men antar att det är korn. Mycket hantverk är det.

Agnarna strös för vinden.

Allt tas tillvara.

Barnen är också med, den stora flickan  kom från skolan och gick direkt ner till skördeplatsen. Hon testade sin engelska på oss innan hon försvann ner för att ta hand om sin lillasyster.

Jag gillar det här redskapet, det verkar vara en kombination av kratta och grep.

Den här lite äldre damen kom upp från området bärandes på en säck. Kanske var det hennes del av skörden. En annan äldre dam kommer fram till mig och pekar på skördeplatsen och säger "somoramo". Inser att hon försöker berätta vad skörd heter på tibetanska.

Sakya är ingen stor stad, men det finns några små butiker. I den här säljer de saker. 

De har även några res tauranter, vi åt inte här utan på vårt hotell.

Undrar om de som bor i den här stan har lika kallt i sina hus som vi har på vårt hotel. Ser ut som de har någon form av eldstad,  kaminrören leds ut genom fönstren.

Rejäla spisar finns till salu. Funderar lite att köpa en till hotellrummet, men kommer fram till att det är ganska skönt att ha svalt i sovrummet och varma långkalsonger.

Staden omges av höga berg där man kan se rester av klosterbyggnader som förstördes under kulturrevolutionen. Några är återuppbyggda igen. Dessa byggnader var säkert vackrare än den stora, i kinesisk stil, som syns i förgrunden på bilden. Den platsen var tydligen någon form av samlingsplats för ungdomar, de här ungdomarna som satt där skilde sig inte så mycket från våra västerländska, av ölflaskor och burkar att döma.

I övrigt  domineras stadsbilden av det stora Sakyaklostret. Det är grått och byggt i en stil som liknar ett fort.

I morgon ska vi till klostret.

Sakya, Tibet.

Färden går nu vidare mot Sakya, vi har en körsträcka på 157 km framför oss, i ett mycket varierande landskap. Det är ett kargt landskap med mycket lite växlighet. Ordet stenöken har fått ett ansikte.

På de här höjderna ska man dricka mycket och ibland behövs det även tappas ur. Herrarna har inget större problem de har bara att vända ryggen till.

Det är värre för oss damer när man inte kan hitta en buske på flera mils håll.

Det ser ut som om vi är på väg in i ett oväder. Men vi hade tur, vi och ovädret valde olika vägar.

Under hela sträckan på vår bilfärd från Lhasa har vi sett små milstenar med siffror på. Det är sträckan i km fråm Shanghai som är uppmätt. Nu har vi kommit 5000 km bort från den staden och det är tydligen en viktig sak att sätta upp en stor minnessten för.

Trots att vi får färdas i bekväma bilar är jag trött hela tiden, det och aptitlösheten vet jag beror på den höga höjden som vi är på. Jag tror inte att jag skulle ha orkat cykla här, men det finns det folk som gör. Tittar man riktigt noga,  på vägen i den här bilden, så kommer det två cyklister kämpandes uppför backen.

Cyklisterna och även vi är på väg upp till Yong La passet som ligger på 4.520 m.ö.h

Ingen dålig utsikt här uppe. Förstora gärna, då ser man även att det som ser ut som stenar är får.

Som vid alla pass är det mängder av böneflaggor.

Min man föreslår att jag ska ta en bild ovanifrån över alla flaggor, jag tittar upp mot höjden och inser att den lilla kullen orkar jag bara inte bestiga. Svårt att förklara men man är väldigt trött hela tiden och en liten kulle, som man utan tvekan skulle ha gått upp på där hemma, käns helt övermäktig.

Jag räcker över kameran till maken, så den här bilden är hans.

Jag tog bilden underifrån istället.

I vattenpölarna låg bönelapparna och flöt.

Nu är det inte så långt kvar till Sakya där vi ska sova i natt.

 Sakya ligger inte vid stora huvudleden så vi svänger av på en mindre väg.

Här ska vi sova i natt........

Det är kallt, även inomhus, så i natt blir det underställ under pyjamasen och vinterjacka på i matsalen. Blir upplysta om att här i stan så härskar hundarna på natten, öronproppar rekommenderas för att utestänga deras skällande.  Jag känner att öronpropparna  skulle jag vilja stoppa i näsan i stället. Det luktar illa även här.

Nu har vi i alla fall kommit underfund med varför det luktar kloak, problemet kommer härifrån.

De glömde något väsentligt då de byggde hotellet....VATTENLÅS.

Eftersom det är nästan lika kallt ute som inne, och det inte luktar utomhus, så går vi ut.

Marknad i Shigatse. Känsliga tittare varnas!

Nu ska vi gå på marknad i Shigatse. Det här är en marknad som i första hand vänder sig till lokalbefolkningen och här är de är inte lika vana vid turister som  i Lhasa. Det märks i första hand på utbudet av varor.

Det märks även på att försäljarna  inte är så påstridiga.

De förstår säkert att turisterna inte har så stort behov av böneflaggor och liknande varor.

De här vita stenliknande föremålen försökte jag få klarhet i vad det var för något.

Det enda som jag kom fram till var att de inte var till för att äta. Det var tydligen helt absurt att bara tänka den tanken, för när jag frågade de här männen om det så skrattade de riktigt gott.

Då var det lättare att förstå vad det här är, så nu vet vi var munkarna köper sina skor.

Längst upp på marknadsgatan höll slaktarna till.

I Lhasa fick vi veta att slaktarna inte tyckte om att man fotograferade dem och deras varor. Här var det tvärtom, de bad mig fotografera.

Vi fick dessutom en anatomilektion. De här killarna berättade glatt vad de olika delarna hette. Att den ena stod mitt i maten verkade han sig inte bry sig om.

Här har vi mage...

...och här njure, bakom dem ligger lever.

...och här huvudet.

...huvudet såldes även så här.

...och här resten av geten.

Man kan ta sig en lunchpaus bland alla djurkroppar.

Inte konstigt, men väldigt annorlunda,  mot det vi är vana vid hemmifrån när vi  köper kött.

Till sist två glada damer som kom ut för att titta på turisterna, de ville väldigt gärna vara med på bild.

När vi traskat runt här en stund var det dags att fortsätta resan, som nu går mot Sakya. Sjuklingarna ansluter också, men en av dem mår så dåligt av höjden så hon får åka i förväg ner till Zangmu som ligger  på 2.400 m.ö.h  och väntar sedan in oss där.