På väg mot Lhasa med tåget.

Det var svårt att sova i natt, men det fanns en del att titta på utanför fönstret. Stjärnhimlen var så ortoligt vacker och med så mycket stjärnor som glimmade så jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Dessutom så var alla arbetsplatser på vägar och järnvägen upplysta med stora strålkastare och arbetet var i full gång på alla ställen. Klockan tre stannade vi för byte till dubbelloket, som nu skulle dra oss upp till  höghöjdsplatån, samtidigt började det pysa syrgas ut i vagnarna.

När det ljusnar så ser vi att landskapet har förändrats, bergen har snö på topparna.

Vi har kommit till den evigt frusna tundran med tjäle året om. Smältvattnet har ingenstans att ta vägen vilket ställde till huvudbry för järnvägens ingenjörer.

Men de löste problemet med att bygga upp järnvägen på världens längsta bro.

Jag har hört att det kostade 20 miljarder kronor att bygga den här järnvägen. Det påstås att det är mer än vad Kinas regering spenderat på utbildning och sjukvård i Tibet de senaste 50 åren. Det sägs också att järnvägen är ett sätt att öka kontrollen över Tibet och strypa den tibetanska identiteten och även ett sätt att kunna transportera soldater upp till Tibet.

På tåget är det färre turister än vad jag hade trott, ser att det är mest kineser och att det utefter vägen även stiger på en del tibetaner.

Standarden på tåget är inte som på våra västerländska tåg, det finns två toaletter i varje vagn, den ena med toalettstol och den andra med två plattor och med ett hål i golvet. Men inget spolas ut i naturen. Vi får rådet före resan att inte gå in på toaletterna utan skor på fötterna. Det var ett bra råd. Eget toalettpapper är nödvändigt att ha med sig också. Den övriga hygienen sköts vid de här tre handfaten utanför toaletterna. Trots att det var rökförbud på tåget så använde kineserna det utrymmet som rökruta. Där kunde man också hämta varmvatten att använda till te och kaffe.

Tyvärr  stannar tåget inte när vi är vid Tanggulapasset på 5.070 m.ö.h, som är den högsta punkten på resan. Men det känns att vi är på mycket hög höjd för jag känner mig en aning yr och lite matt. Jag är inte hungrig och den mat vi får gör inte heller att aptiten vaknar. Det hjälpte inte ens att vi bad att få slippa fisken.

Vila med en bok kan vara skönt.

Men utsikten som varierar hela tiden lockar också. Det är inte så lätt att fotografera eftersom motivet flyttar sig hela tiden och fönstren inte är så värst rena men jag kan inte låta bli att försöka få med något på bild ändå. Vi ser en hel del får och getter, även stora flockar med jakar. Fast det här var en liten flock.

 Den här jaken stod nära tåget och tittade på oss. Fast det kan vara en dri också, jak är egentligen benämningen på tjuren.

Med jämna mellanrum, hela sträckan upp till Lhasa, stod det soldater eller vakter och gjorde honnör mot tåget. Det såg ut som om de bodde i små hus eller tält som de här, men här hade de både hus och tält på samma ställe.

På vägen ser vi också människor som är ute på pilgrimsfärd. De ska förmodligen till Lhasa och Jokhanftemplet. Många av dem gör det via prostration, de mäter alltså upp sträckan med sin kropp. Det finns en hel del platser utefter vägen där böneflaggor är uppsatta.

Efter 48 timmar ombord på det här tåget så är vi nu snart framme i Lhasa. Det har varit några få bensträckare på stationerna vi stannat vid.

Stefan samlar ihop våra oanvända syrgasslangar, de flesta lät bli att ta extra syrgas, bättre att passa på att anpassa sig.

Vid stationen i Lhasa möter vår tibetanske guide Mi Ma upp och hälsar oss välkomna med en vit sidenhalsduk. Många av oss känner av den höga höjden och det går lite trögt att gå till bussen. Nu ska vi bara till Dhod Gu hotel.

Tur att vi inte behövde bära upp väskorna till rummet, trapporna de två våningarna upp kändes som många fler.

Vi åker på världens högst belägna järnväg.

Nu känns det som om resan har börjat på riktigt. Dagarna i Peking kändes mest som en väntan på att få komma iväg och nu är vi verkligen på väg.

Ska man åka tåg måste man ha en biljett. Priset för resa Peking - Lhasa är ca. 1.216 skr. i fyrbäddskupé.

I början på resan är det inte så spännande vi kommer till Xian där terrakottaarmen finns.

 Här är föresten mannen som grävde brunnen och hittade den första terrakottagubben, honom träffade vi när vi var i Kina för sju år sedan.

Terrakottaarmen kunde vi inte besöka på den här resan, men eftersom vi stannar vid Xians station, passar vi på att gå ut och lufta oss lite.

Vi passade också på att köpa lite dricka, frukt och kex.

I övrigt fanns inte så mycket att göra mer än att sitta och umgås med våra medresenärer. Fanns visserligen TV i kupén där man kunde titta på kinesisk film om man ville. Det var bra att den gick att stänga av också.

Eller så kunde man titta ut på det fantastiska landskapet som virvlade förbi utanför fönstret..

Vi har helpension på resan och till frukost serveras bröd, stekt ägg, marmelad, te eller kaffe och till det grädde med irört socker.

 Inte så mycket att klaga på frukosten, men lunchen var inte lika god. Jag var inte ensam om att undra om fisken verkligen var död, det såg ut som om den rörde på sig. Coca colan smakade bra.

Många stationer passerade vi där tåget inte stannade.

Många av dem virvlade bara förbi utanför fönstret.

Vid andra stannade vi och de flesta rusade ut för att bunkra lite eller bara sträcka på benen.

Köpa lite godis, som strimlad komage.

Eller något att dricka.

Landskapet utanför förändras hela tiden, ibland är det väldigt tomt och öde och ibland ser vi vägbyggen, men så plötsligt kommer vi till en station och där mitt ute i ingenting en stor fabrik eller stad.

Frammemot middagsdagstid började vi känna av att tåget kommit upp på lite högre höjder och vid koll på tågets höjdmätare så stämde det. Stigningen har nu börjat.

Vet inte om det är höjden som gör det eller den mat vi får, men när det är dags för middag så har jag tappat aptiten. Får bara ner några riskorn. Stefan kommer med små Nescafepåsar och det syns även på dem att vi är på hög höjd för de ser mer ut som fotbollar. Vi har hört att kulspetspennor kan börja läcka på hög höjd så dem stoppar vi ner i plastpåsar. Har även hört att datorer och likande utrustning kan sluta fungera. Vet inte om det är därför en del har problem med att elektronisk utrustning  plötsligt upphör att funger.

 När vi stannar vid nästa station så måste vi ut och känna på hur det känns att vara på hög höjd. På det korta stoppet känns det inte så mycket.

I natt vid tretiden kommer vi stanna i Golmud och byta lok till ett dubbellok som ska dra oss upp till 5.072 m.ö.h. Det högsta järnvägspasset i världen. Det är  högre än vad de flesta småflygplan kan flyga.

Då kommer även syrgasen i tåget att slås på och vi kommer att leva i en syrgasbubla fram till Lhasa. Dessutom delas det ut syrgasslangar som vi kan koppla in via syrgasuttag för att få extra tillskott av syrgas.

Dessa syrgasuttag finns i kupén...

...och även i restaurangvagnen. Se under sitsen vid det första bordet.

 Vi lägger oss för att sova, men i kväll är det inte lika lätt att somna som det var förra natten, jag somnar men vaknar hela tiden. Ligger mest och tittar ut under natten och beundrar den enorma stjärnhimlen, den vackraste jag någonsin sett. Jag ser även att alla byggen är igång hela natten.

Förbjudna staden och tågresan mot Tibet börjar.

Så var det dags att bege sig till Förbjudna staden. Där finns så mycket att se att det knappast räcker med ett besök för att hinna se allt. Området är på 720 000 kvatratmeter, har ca. 800 byggnader och 9.000 rum. Palatset kallas för Förbjudna staden eftersom endast kejsarfamiljen och medlemmar av hovet hade tillträde dit. Kineserna kallar palatset för Gugong (Det gamla palatset).

Stefan, vår reseledare, berättar lite om Förbjudna staden innan vi går in och genast samlas tiggarna runt omkring oss.

Vi får våra biljetter och går in genom den pampiga 38 meter höga Wumen. Den syns bakom Stefan. Men kom nu så går vi in i genom den porten. Går in över "Den inre gyllene floden". Vi går över den mittersta bron som var reserverad för kejsaren. Över den floden, som numera inte ser så gyllene ut, går det fem mycket vackra marmorbroar.

Här inne i palatset är det stort, vackert och överdådigt. Tre ceremonihallar ligger nu på rad framför oss, de är uppförda på en plattform av marmor. Det här är Den yttersta harmoniens sal, där inne står draktronen.

Längs sidorna står byggnader som användes som verkstäder, bibliotek, studierum och liknande. Utsirade marmortrappor leder ner till dessa.

Med så många träbyggnader behövdes det brandsläckare och det fanns det många, inte de vi är vana vid utan stora behållare för vatten. De stod utspridda över hela området. Vackert dekorerade och numera blankslitna efter alla händer som ville röra vid dem.

Vi går vidare genom nästa port

och upptäcker att en i sällskapet fattas. Vart har Ingemar tagit vägen? Han syns inte till och dyker heller inte upp när de ropar efter honom i högtalarna. Stefan och vår kinesiske guide David ser lite förbryllade ut, tänk om vi inte hittar honom innan tåget går i kväll. Fast alla ser inte lika bekymmrade ut.

Vi fortsätter att utforska palatset en stund till och allt måste fotograferas.

Den mäktiga stenreliefen i vit marmor med ett konstverk föreställande nio drakar får vi inte missa. Den är uthuggen ur ett enda marmorblock som är 16 meter långt och väger 200 ton. Stenen är ditforslad i ett enda stycke från Fangshan utanför Peking, dragen av 1.000 hästar och mulor, vintertid över en speciell isväg. Stenen och drakarna fick inte vidröras av någon och straffades med döden om man gjorde det.

Längst norrut ligger kejsarens trädgård där finns mycket blommor och fina miniatyrlandskap. Gångvägarna är täckta av mönster med små stenar. Undrar hur många fötter som trampat på de här stenarna?

Utanför Norra porten hittade vi Ingemar. De här poliserna behövde inte hjälpa till att leta. Vi frågade om vi fick fotografera dem och de sa nej, men då hade jag redan gjort det.

Nu är det äntligen dags för oss att bege oss till järnvägsstationen och påbörja vår tågresa upp till Lhasa. Tur att vi har en kinestalande guide med oss, för på den här skylten var det inte lätt att hitta till rätt perrong.

Vi var inte de enda som skulle ut och åka tåg i kväll.

Nu är det dags att ta farväl av vår kinesiske guide David och se om resväskorna kommit till rätt perrong.

Väskorna var där och vi krånglade oss in på tåget med dem och letade rätt på vår kupé.

Kinesiska tåg har inte första och andra klass, utan de delas upp i soft sleeper och hard sleeper. Vi hade tur som fick soft sleeper där fyra personer delar på en kupé, i hard sleeper delar sex personer på samma utrymme. Men det var ganska så trångt ändå med fyra personer med handbagage och fyra resväskor.

Men finns det hjärterum så ordnar sig allt och när sedan Stefan kom med en flaska rött för oss att dela på så blev stämningen ändå varmare.

Nu har vi 48 timmar och 4.064 km ombord på det här tåget framför oss. Som högst går tåget 5.072 m.ö.h Ska bli spännande men nu är vi trötta och kryper till kojs.

Sidenhuset i Peking

I dag ska vi lämna Peking, men avresan blir först i kväll fast vi lämnar hotellet redan på morgonen, så väskorna är packade och utställda för avhämtning. Får hoppas på att vi får återse dem när vi kommer till järnvägsstationen i kväll.

Nu ska vi  åka till Sidenhuset och se hur det går till att få fram tunna sidentrådar från silkeskokonger. Lät inte så spännande tyckte jag men det var väldigt intressant. De hade levande silkeslarver.

och larver som spann in sig i kokonger. Lite förundrat att de kunde vira den tråden runt sig själva.

Kokongen är spunnen i en enda lång tråd som de här nystar upp.

Trådarna vävdes sedan till vackra tyger.

Från början var det bara kejserliga personer som fick bära kläder i siden. Så här vackra kunde kläderna vara då.

En del kokonger blir dubbla och då går det inte att nysta upp, men de är användbara ändå. Först tvättas de och larvena plockas ur.

Sedan spänns de ut på en båge

och när de torkat kan de dras ut till stora sjok och bli till mjuka, lätta och sköna täcken.

Efter lite shopping i sidenhuset vankas nu lunch för oss på en Thairestaurang med musikunderhållning. Efter lunchen ska vi sedan till Förbjudna staden.

Cloisonne och Kinesiska muren.

Tänk så bra att det regnade i går för i dag så var det klar luft och solsken. Fast sov inget vidare på det här nya hotellet, för kudden var inget vidare. Vet inte vad de fyllt kudden med men det känns ungefär som att sova på en sandsäck. Vi skulle upp tidigt och äta frukost och sedan åka buss till Jinshanling. En resa på ca. 12 mil och att ta sig ut ur Peking i morgontrafiken tar sin lilla tid. De flesta som besöker Kinesiska muren kommer till Badaling som ligger närmare Peking men där är muren så renoverad så den känns nästan nybyggd och det är så mycket turister så det nästan är kö upp på muren. Vid Jinshanling känns det mer genuint och det är inte lika mycket folk där.

På vägen dit stannar vi först på ett obligatoriska stopp vid en Cloisonne tillverkning.

Det är metallföremål som dekoreras med glasaktig emalj.

Först limmar man fast små metallbitar som blidar liksom fack för emaljen.

Ett riktigt hantverk.

I dessa fack fylls det sedan i med emalj i olika vackra färger.

Det bränns sedan i ugn för att smälta ihop och efter det putsas de upp till en fin lyster.

Men nu vill alla iväg till muren och för att orka gå upp på den så bunkrar vi upp med en riklig lunch.

Nu är vi redo för att ta oss an muren, jag tänkte först ta den rangliga linbanan, men ändrade mig eftersom det kändes som lite fusk att åka upp. Klart man ska gå. Vi hade inte gått många steg innan vi fick följe av en kinesisk guide. Hon berättade att hon var en lokal jordbruksarbetare, nu behöver man ingen guide för att hitta här men de behöver tjäna lite pengar så hon fick följa med oss. Hon krävde dessutom inga pengar för guidningen men ville sälja lite souvenirer så vi köpte en bok och ätpinnar.

Här visar hon oss var vi ska börja vår vandring på muren.

I början är muren i väldigt gott skick och verkar vara reparerad, eller så har den klarat sig bra mot väder och vind här, men det är brant och det går uppför.

och uppför.

och uppför. Ångrade mig nästan att jag inte tog linbanan, men vår guide peppade på och då gick det genast lättare.

Det gick lite nedför också, fast det betydde att det strax skulle gå uppför igen.

Men varför klaga på lite uppförsklättring när det är så vackert här uppe. Se på bergstopparna hur muren slingrar sig iväg mil efter mil.

Ju längre bort vi kom på vår vandring så blev muren mer sliten också, vissa passager kändes det lite pirrigt att ta sig över.

Väggar  i vakttornen hade rasat.

Den här kinesiske mannen i maouniform såg lika glad ut ändå.

Kikade ut genom en av gluggarna i muren.

De här små skottgluggarna trodde jag var dekorerade så här för att se fina ut, men vår guide förklarade att det var formen på vakternas mössor och formen var så för att mössan skulle få plats.

Det blir krångligare att ta sig fram nu, vi ska ned genom den här smala trappan.

Här får man dessutom välja om man vill gå den breda och säkra vägen där nere eller den smala och farliga uppe på kanten. Gissa vilken jag tog.

Det är inte lika mycket folk här som vid Badaling och framför allt så känns det mer genuint när inte allt är renoverat.

Jag tar fram telet och ser på lite närmare håll hur muren slingrar iväg över bergstopparna och framför allt att den inte alls är återuppbyggd där.

Vår guide berättar att det går att gå där, men är farligt.

Nu är det dags att återvända ner till parkeringen och den väntande bussen för hemfärd. Vi tackar vår guide för en trevlig dag.

Sedan återvänder vi till Peking.