Våga leva tills du dör.

Minns inte vem som har sagt det men det är ett citat som jag läste för många år sedan och faktiskt tänkt på ganska ofta. Just det att man inte ska dra sig för att göra saker man inte vågar av olika orsaker. Tänker på min mor som var lite sjuklig de senaste åren hon levde men efter att jag berättat om dessa ord ändå vågade iväg på de resor hon ville göra även om hon riskerade att bli lite sämmre.

Varför vänta och se, man får kanske aldrig chansen senare och om man nu dör på sin sista resa så hade man nog bra mycket trevligare än att gå hemma och vänta på att livet ska ta slut. Behöver ju inte bara vara resor förståss, men eftersom jag nu tycker att det är så väldigt trevligt med resor så är det väl det jag först kommer att tänka på.

Var förra sommaren på en resa med en isbrytare till Nordpolen och blev då bekant med ett genontrevligt par.

Här en bild på dem vid 90 grader Nord.

Hugh och Elsie Chang, de var då 91 och 92 år (måste nog säga unga) Hugh fyllde 91 på resan och blev firad med tårta och sång. Glada och possitiva människor. På resans sista dag så bjöd de oss alla till USA för att fira deras     65:e bröllopsdag.

Även den här bilden är tagen vid geografiska Nordpolen.

 Jag kunde tyvärr inte åka dit men vi fick rapport om festligheterna via mail. Fick då också veta att de planerade en tripp till Sydpolen.

I dag kom det ett mail, inte lika roligt nu som det förra.

De hade påbörjat sin resa till Sydpolen, men först ett uppehåll i Venezuela innan de skulle fortsätta den spännande resan mot den sydliga kontinenten. Där hände det något och de omkom i en olycka där.

Citerar Chris som sände mig mailet och instämmer i hennes ord."Hugh and Elsie were an inspiration to everyone who met them; their zest for life, adventurous spirit, and ability to maintain a strong relationship for so many years were extraordinary. I fully expected to be dancing at their 70^th anniversary party in five years! But, it was a comfort to know that they are still together; it would have been hard to imagine either without the other after 65 years together."

Trots det sorliga beskedet så är det kanske en liten tröst att ingen av dem blev lämnad ensam efter så många år tillsammans. Sänder dem och deras anhöriga en tanke.  De gjorde just det som jag tänker på i rubriken, Vågade leva in i det sista. Inte många som drar iväg till Sydpolen vid 92 och 93 års ålder.

På ålderns höst

Reste inte så långt denna gång, bara till Jakobsberg för att hälsa på min far som just nu är på sjukhus där.                Höst nu och han, kan man säga är på sin ålders höst eftersom han fyller 94 år snart. Klart att kroppen inte hänger med på samma sätt som förr,  men på huvudet är det inget fel och hänger med i tekninkens under gör han gärna. 

Bilden tagen med mobilkamera, Nokia N95

Men besöket där fick mig lite ur balans, hur förvarar vi våra gamla när de inte kan ta vara på sig själv längre. Är det så som även jag ska bo om ett visst antal år? Tanken skrämmer mig. Min far behöver, tack och lov, inte vara där så länge utan får nog komma hem redan i morgon. Men alla har inte sån tur. Visst, personalen är trevliga och gör nog så gott de kan, men ändå. Så deprimerande miljö.

Resan är slut

Så var en fantasktisk resa till ända. Stort tack till alla på Origo för allt. Vi är åter i Longyearbyen. Midnattsolen lyser klar och vädret är lika fantastiskt som när vi åkte. Den här bilden är tagen halv ett på natten.

Störst går först, så vi och de andra PolarQuestbåtarna fick ligga på redden när det stora kryssningsfartyget kom. Trots att kajplats var bokad.

Avskedsmiddag. Fint värre med vit duk och tygservetter, god mat dessutom.

Skål och tack Martin

 Oscar håller avskedstalet.

och tackar besättningen.

Kapten Bertil

Ser att trots att det är juli, så har sommaren inte kommit till Svalbard ännu. När foten gått av på glaset då är sommaren här, men nu är foten fortfarande hel.

När vi kom så var det lite molningt så man såg bara lite av foten.

Men så klarnade det upp på natten och nu syns hela glaset.

Lite närmare om det var någon som inte hittade glaset.

Flyget hem går 4.50 i morgonbitti så det känns som om det inte är någon mening att lägga sig, bäst att njuta av den stund som är kvar här. I morgon blir det den allra sista zodiacturen in till kajen.

Hoppas vi ses snart igen SVALBARD. Den Arktiska pärlan.

Grumantbyen

Färden mot Grumant gick bra, vädret blev bättre och bättre eftersom, och nu är det dags för resans sista zodiactur.

Solen tittar fram och det måste förevigas.

Även här kan det finnas isbjörnar så det gäller att vara försiktig och förberedd.

Grumant är ytterligare en rysk nedlagd gruvby, första bosättningarna där var 1910 och den stängdes på tidigt 60-tal. Hamnen var vansklig och dålig produktion i gruvan var orsaken.

Ranglig brygga vid hamnen.

Det verkar som om de lämnat stället ganska plötsligt, för om man kikar in i husen så står t.o.m tallrikar kvar på borden. Fick tyvärr inte gå in där.

Verkar vara bra kvalitet på den kärran, luft kvar i däcken fortfarande.

En något ranglig bro, testade inte om den höll.

Elål har jag hört talats om, men aldrig någon elblomma. Här växte de i vilt tillstånd.

Inramad blomma.

Så åker vi åter till Origo.

Berget här likanar Vesuvius och har fått sitt namn efter det.

Tillbaka vid Origo.

Rysk hjälp anländer.

Hjälpen kom i form av ett ryskt fatyg Grigoriy Mikheev.

Den kom nog  inte enkom för vår skull vi hade nog bara tur att Akademik Shokalskiy också satt fast. De fick i alla fall ordning på sin maskin och vi kunde alla fyra gå i konvoj genom isen.

Isen bryts upp i mindre bitar och vi kom ganska lätt fram nu. Ser att den är tjock och förstår hur vi kunde fastna.

På bryggan är stämningen lungare och Martin kan koppla av med en kopp kaffe, kan säkert behövas för han och även Oscar ser ganska trötta ut efter nattens strapatser.

Vi tuffar på och nu efter, ett och etthalvt dygn är vi ute ur isen. Hör att Stockholm fortfarnade sitter fast på sitt tredje dygn, men hjälp är på väg dit.

Spanar på bryggan och där borta på ett isflak är det faktiskt en svart prick. Kan det vara en säl?

Alla ut på däck, prisutdelningen på frågesporten avbröts abrupt och på bara några minuter var alla ute på däck.        Visst var det en säl, en storsäl eller  storkobbe som den även kallas. Den har så söta mustascher.

Strax efter så ser Martin en flygande termos, alla spanar och letar efter detta underliga föremål och inte hinner jag med att få någon bild på den heller, synd för den var säkert ovanlig. Fast efter lite klurande så börjar vi kunna tolka skånskan som så, att det var en tärnmås. Synd på bild.

Nästa mål för kvällen är Danskön och Virgohamna, där Andrée, Fraenkel och Strindberg steg upp med ballongen Örnen.

Snöar gör det och blåser ganska så bra också.

Vi kommer dit på dagen 111 år efter deras uppstigning.

Tar naturligtvis också den klassiska bilden på platsen där de for iväg.

Samma vik fast 111 år tidigare.

Platsen där ballonghuset stod och lite rester som finns kvar, det mesta täckt av snö just nu.

Besökte även Smerensburg, en blåsig ö där holländska valfångare höll till 1614-1655. Lite rester fanns det kvar, ett minnesmärke och massor av drivved.

Åter till fartyget och vårt hem just nu.

och så kartan igen, där markeringen visar var vi kom ut ur isen.