Windhoek

Vaknade redan före soluppgången och låg och lyssnade på fågelkvitter och hur staden också vaknade. Åt en god frukost i afrikansk stil och tog sedan en promenad.

Här är köket där all god mat på Olive Grove tillagades.

Windhoek, vi fick lära oss att det ska uttalas som Winthock, fast på det lokala spårket nama-damara: /aë//gams, där snedstrecken är klickljud, trots intensiv övning så lärde jag mig inte att få fram dessa klickljud på rätt sätt. Windhoek är ingen stor stad 313.000 innevånare. Den vackra stenkyrkan besökte vi och även några museum som visade afrikansk historia.

Stenkyrkan

Fick också en förklaring till varför vi inte såg några brevlådor vid husen, posten hämtades tydligen i dessa postboxar som var utplacerade inne i stan.

Innan jag for hemmifrån läste jag i tidningen att den största smittspridaren i samhället var handtagen på kundvagnarna och det var tydligen fler som läst det och tagit fasta på det och även gjort något åt problemet.

Vi fick information om att brottsligheten inte var så stor, men det kanske är i förhållande till hur den är i Johannesburg och Sydafrika, för nog fick vi intrycket av att det gällde att skydda sin egendom. Alla hus var inhägnade av höga murar med elstängsel, taggar eller glaskross på krönet.

Mycket vakter fanns det på många ställen även vid bankomaterna, så vi kände oss trygga.

På alla tomter var det dessutom en eller flera hundar som vaktade. En del väldigt söta och nyfikna, men klappa vågade jag inte.

Fast intill en tomt såg jag något väldigt gulligt, tyvärr var de väldigt skygga och brukar inte vara så lätta att få syn på. Det stora objektivet med stabilisator var hemma på hotellet men jag tror att man kan se lite av dessa klippdassie ändå.

Åter tillbaka på Olive Grove fick vi höra att det var inga säkra områden vi promenrat runt i, ett engelskt par hade strax innan blivit rånade, de hade inte följt rådet om att inte ta med handväska och blev av med reskassa, kreditkort, pass och kamera. Inte så underligt att engelsmannen som sitter där i matsalen och ser tämligen bedrövad ut.

Ägarens tre charmiga hundar var duktiga på att tigga och det ser ut som en av dem var ganska framgångsrik på det, trots vädjan om att inte mata dem.

När vi sedan efter en innehållsrik dag kröp till kojs så fann vi små söta meddelande på sängarna.

Afrikaresan

Lovade en reseskildring av vår resa i södra Afrika. Eftersom det var total avsaknad av både mobiltäckning och internet på de ställen vi var så kommer den nu. Ska beta av den dag för dag med ord och bilder därtil, med start för ankomstdagen.

Efter en lång men bekväm flygresa från Arlanda med kort studs i London så vaknade vi med soluppgång över Sydafrika. Efter en god frukost landade vi i Johannesburg. Där hade vi några timmar innan vårt plan till Namibia och Windhock skulle gå. Tur var väl det för damen i disken där vi skulle få våra boardingkort valde att gå på fikapaus i en timme istället för att lämna ut dem. Det var bara att sätta sig och vänta. Väl igenom pass och boardingkontroll så stod välkomstkommiten och väntade på oss, tjusiga i sina fägglada kläder.

Tur hade vi också att vi slapp den här kön till flygplanet, vårt plan var något mindre och med kortare kö. Snarare ingen kö alls eftersom det på tavlan uppgavs en helt annan gate än den som vi skulle gå ut genom. Tur att vi frågade och hamnade rätt.

Så lämnade vi Johannesburg för sista ertappen mot Namibia.

Flög över oändliga områden av ödemark där det enda som syntes uppifrån var en lång  lång väg. Men så uppenbarade sig en landningsbana och där skulle vi ner.

Äntligen framme efter ca. ett dygns resande.

Nu var det bara en kortare bilfärd till vårt lilla hotell Olive Grove.  Inne i stan passerade vi det här vadstället. Det var regnperiod och alla var så glada över det regn som hade kommit, men för oss så var det lite konstigt med varningsskylt för gupp nedåt istället för alla gupp för farthinder som vi har i Sverige.

Olive Grove var ett charmigt ställe med väldigt speciella rum. Se bara.

Bakom sängen, badkar och handfat i samma stil som övriga rummet.

Ja, och varför slösa på dörr till toaletten...:)

Tog sedan en liten vilostund under regnvädret, för att därefter ta en promenad in till stan. Men kameran fick stanna hemma på grund av rånrisken.

Fortsättning följer.

Söka jobb

När jag fick se den här ansökan så trodde jag först att det var ett sådant där sk. roligt mail som skickas runt bara för att roa oss. Men verkligheten var en annan, det är helt seriöst tänkt som en ansökan till ett jobb som bilmekaniker.

Är det kanske fler än jag som läser in att den här tjejen inte alls vill ha något jobb utan är helt nöjd med att att sitta hemma och spela spel och få sin A-kassepeng. Jobbet hon söker ligger dessutom i Stockholmstrakten. Ganska lång resväg till jobbet, blir det.

Arbetsgivaren som fick ansökan är något irriterad på alla dessa ansökningar de får som bara är till för att kunna visa arbetsförmedlingen att de sökt arbete men fått avslag på sin ansökan. De tar tid som de kunnat ägna åt de seriösa ansökningarna.

Här kommer ansökningen ordagrant, har bara ändrat namn på den sökande och tagit bort hennes mailadress även bostadsort.

____________________________________________________________________________

Hej mitt namn e Tina 23  år och jag bor i X-by utanför Umeå. På>fritiden gör jag inte så mycket ser påTV och sitter framför Datorn,på helger e det mycket fest med kompisar. Jag e väl ganska så positiv och tycker om människor i allmänhet, fast man kan ju inte tycke om alla, men jag kommer nog överens med de flesta.
Jag har inte haft någe fast jobb hittils, har väl egentligen inte angagerat mig så mycket. Springvickat på dagis/fritids och skola i nästan fem år men de ha som inte haft ett jobb att erbjuda mig.
Jag gick barn och fritidsprogrammat det va väl kul fast inte så slappat som jag hoppats att det skulle vara. Sen va det en period förra ået då de slutade att ringa ut mig till springvick så då fick jag gå utbildningen fordonstekniker genom arbetsförmedlingen de va väl kul fast att arbeta som de vetti faan jag kan bli lite överhettad när saker inte går som jag vill och då vill ni INTE vara i närheten av mig. Men det e ju bra att kunna laga sin egen bil, fast det enda jag egentligen kan e sörvise och kanske ett lättare bromsbyte. Annars ha jag sommarjobbat på sommrana som campingvärd, det va ju kul att se nya människor fast det gick inte så bra för dem så för det mesta satt jag bara i receptjonen framför datorn. Jag har lite problem med engelskan så många gånger va det svårt för mig att jöra mig förstodd. Men det gick till slut.

Jag vill gärna jobba hos er skulle vara kul som bara den att göra det ni gör, helst så man får in lite kosing i kassan. Det mesta går ju åt till räkningar och helgerna. Hoppas ni inte har allt för ansträngade jobb för jag har lite problem med rygg och axlar och höfter det blir väl så när man inte rör på sig så mycket eller överhuvudtaget. Sen så hoppas jag att ni inte pratar i telefonen såmycket heller för förutom att jag e dålig att pratat med människor över telefonen (jag börjar skratta) så e jag typ över känslig mot strålarana som kommer ut ur telen eller nått sånt.

Jo en sak jag glömt att säga om mig själv e att jag ha pojkvän tyck om han men egentilgen så kommer vi inte så bra överens, så det e en av anledningarna att jag också vill ha jobbet hos er som, ja vad det nu e ni gör.. E att slippa se honom hela dagen kanske så jag sakna honom ni förstår han ha som inget jobb heller så vi spelar WOW hela dagarna vi kan typ börja slåss om vi dödar varandra tiiihiii ;)

Aja om ni e intresserad så  skicka ett mejl på ______________________________________________________

Förstår om ni tvivlar på riktigheten i denna ansökan, men jag lovar det är en sådan.

Örnen landade igen

Även en örnsafari har ett slut, jag skulle nog ha velat stanna där i  Lauvsnes längre, men nu är jag hemma igen.En helt fantastiskt upplevelse var det att få se dessa örnar. Skulle till och med kunna nöja mig med att bara få se dem, men varför göra det när det går att fotografera också. Ett minne som jag kommer att bevara för resten av livet.

Trött är jag visserligen, för det blev sena kvällar med mycket bilder och trevligt prat och inte att förglömma Brutus genomgångar i Workshopen och Bos mat. Sen mycket tidigt upp på morgonen för att hinna till gömslet och sitta där i lugn och ro innan det blev ljust och förhoppningvisörnarna skulle komma på besök. De gjorde de dessutom och varje dag till och med.

Sen satt vi där i mörkret och väntade, lite viskande småprat och jag vet inte vad Brutus Östling hade för exemplar av Canon 5D markII, med den underliga förvaringen av kamera och batteri innanför byxorna. Är det brukligt för den modellen? Den får man föda fram bilderna med, riktigt konstnärligt . Batteriet la tydligen av hela tiden vid filmning. Smittade också för även jag fick error i min kamera när jag tog den här bilden.

Det går att värma den medelst blåsning också. Bilderna och filmen blev dock ingen blåsning.

Sen var det tålmodig väntan, vissa dagar kom örnarna tidigt och tog sig en snabb frukost och kom inte tillbaka mer den dagen, andra dagar var det lång väntan innan det var matdags för örnarna och då kunde man fördriva tiden med att fotografera småfåglar, som de här. Inte så dumt det heller. De som inte somnade förstås(se gårdagens blogg).   Nötskrika   

Kråka.

   Skata

Men så plötsligt, som från ingenstans, så var den där. Kungsörnen kom som om den var nedsläppt från himlen.

Redo för lite mat.

Ripa smakade också gott

Men det var inte lätt att hålla balansen och stå kvar på en liten ripa. Undrar om inte det här är den som får bli dagens bild.

Vingligt och flaxande, sen damp den ner på backen och stod där och såg tämligen förvånad ut och inte helt olikt en tupp. Men upp igen för att äta sig riktigt mätt.

Inte så lätt att hänga med med kameran heller när en sådan stor fågel får för sig att ge sig utav. Här säger den tack och farväl för den här dagen och också för vårt besök i örnarnas rike, vägledda av Brutus Östling. Tack Brutus för allt du lärde mig, jag ska försöka förvalta det väl.

Så till slut, en till bild på gömslet eftersom Arne ville se hur det ser ut.

Och så lite workshops med Brutus Östling.

Livet

Snabba kast mellan lek och allvar, men så är väl livets gång. I går lek i pulkabacken och i dag så var jag iväg och förevigade min fars sista resa. Mest för att min bror som är i Bolivia ska få se.

Tycker själv att kistan ser enkel och anspråkslös ut, men min far hade själv bestämt hur det ska vara så han hade gjort det lätt för oss, inget att fundera över. Är man 94 år fyllda,  så vet man  hur man vill ha det.

Men blommorna valde jag, för min far köpte inte blommor så ofta men om han någon gång gjorde det så blev det nejlikor. Så dagens bild blir ett farväl till far.

Det var den åttonde dagen.