Kowloon

Även om det är jobbigt att gå med ont knä och hängandes på kryckor så blir det lite trist att bara vara på hotellet och i närområdet när man är på resa, så jag ville gärna komma över till Kowloon och se lite av den delen också.

Tog mig i kragen och gick iväg, långt kändes det men vet från förra besöket att det ÄR inte så långt att gå till färjan som går över från Hongkongsidan till Kowloon. Båten här nedanför är inte den färjan utan den som går till Macao. Där sitter man lite elegantare, men åker längre sträcka också.

Jag tog mig alltså till färjan, som pensionär åker man gratis även när du kommer som turist.  Det här är inte heller färjan utan ett av alla de kryssningsfartyg som kommer till Hongkong. Färjan hade jag dokumenterat vid förra resan hit så där tog jag inga bilder, de går bra att se här istället.

Ville nu se lite mer än bara färjelägret så vi hoppade på en buss, valde en som gick långt och fick då se lite mer av Kowloon.

Husen på den här sidan ser lite äldre ut och butiksskyltarna gör att det ser mer kinesiskt ut.

Vår tur gick till Sau Mau Ping.

När man åker runt här och ser alla dessa höga hus så inser man att det verkligen bor mycket folk här.

2014 var det ca. 7 miljoner innevånare i Hongkong, har väl blivit några fler sedan dess.

Effektivt

Det byggs och renoveras för fullt i Hongkong. Spana in det "lilla" huset med byggnadsställning, ser litet och inte så högt ut, men bara om man jämför med de högre husen.

Jag har alltid varit fascinerad av de byggnadsställningar de har i Asien. Även här där husen är enormt höga har de dessa ställningar av bambu som knyts ihop med buntband.

En morgon fick jag syn på att de började riva en ställning, först bort med skyddstyget och så klättrade byggubbarna ut på ställningen utan skyddsnät eller att vara fastspända. Plockade loss pinne för pinne och skickade den vidare neråt.

Rangligt och vingligt såg det ut.

Tjugofem minuter senare såg det ut så här. Snabba var de.

Mycket glas i dessa husfasader i Hongkong.

I love this place!

Äta bör man även då man är i Hongkong och på ett av ställena vi åt så kunde man få lära sig vad alla de olika knivarna var till för. Kan ju var bra att veta.

Eftersom jag hade lite besvär med att gå längre sträckor så passade vi på att testa restaurangen som fanns i samma hus som vårt hotell. Celebrity Cuisine med en Michelinstjärna.

Allt vi åt var väldigt gott och vällagat, de här två rätterna med krabba var verkligen goda.

Efter att vi avslutat huvudrätterna kom restaurangchefen Cheng Kam Fu ut och hälsade på gästerna, många ville bli fotograferade tillsammans med honom. Vi avstod från en blid men fick hans visitkort istället.

Lite frukt ingick som dessert, men ville ha något mer och beställde in något som de tyckte vi skulle prova. Nog den ovanligaste dessert jag ätit, sötpotatis i ingefärssås. Det var säkert nyttigt.

Har aldrig hittat en kinesisk restaurang med Michelinstjärna tidigare så det var kul att testa och gott var det.

Skola i Nepal

Skolväsendet i Nepal är eftersatt och nästan vart tredje barn slutför aldrig det första femåriga stadiet. Fram till 1960-talet fanns det nästan ingen skolutbildning alls. Analfabetismen är fortfarande utbredd; var tredje vuxen kan inte läsa och skriva.

Ungefär 70% av barnen i Nepal går i skola och på många håll är skollokalerna inte särskilt lockande att vistas i. Dessutom är det bara 52 procent av barnen som hinner avsluta sitt femte skolår innan de börjar arbeta. Det är ovanligare att flickor går i skolan än att pojkar gör det.  Det håller på att byggas en ny skola här i Kohkana men den är för högstadiet. De som går i de lägre årskurserna 1-5 går i den lilla tegelbyggnaden som syns till höger om lekpaviljongen på den övre bilden. Det var ganska trångt i klassrummen så det var lite svårt att fota där inne men så här såg ett klassrum ut.

När vi var där var det vinterlov så skolan stod tom och vi kunde gå runt och titta.

Vi träffade på en lärare, han slog följe med oss och berättade att han var 30 år och hade en liten skola. Kändes som han gärna hade velat ta över hela vår guidning, fast vår guide som vi hade uppskattade inte det.

Vi träffade även på några skolbarn, det är lätt att få kontakt med nepaleserna och de berättar gärna om både sig själva och landet. Känns som om de,  är stolta över sitt land. Killen i grön tröja är 13 år och hans lillebror ett år yngre.

Den nya skolan som håller på att byggas har lite tid kvar innan de kan börja ha lektioner där, men den ser ut att bli riktigt fin. Skolgången i Nepal är gratis och även skolböckerna men vissa prov kostar det att delta i och skoluniformerna kostar också pengar.

Vi gick förbi en annan skola också, en privatskola. Där var det också vinterlov men de hade lektioner för de elever som hade halkat efter i undervisningen. De hade rast då vi passerade och ett filmteam var där för att filma så vi kunde inte gå in och störa.

Senapsfabriken

När jag var i de två byarna Bungmati och Khokana besökte vi även en fabrik för senapsolja. Det var väldigt mycket hantverk i den tillverkningen. Det är en samhällsägd oljekvarn.

Fabriken hade anor från år 2066. Den startades alltså för sju år sedan.

Först sållas fröna.

Sedan rostas fröna långsam i en stor panna över öppen eld.

Efter det placeras fröna med en liten mängd vatten mellan två horisontella balkar, dessa tunga balkarna drivs mot varandra för att krossa fröna.

Slutligen, samlas oljan som sipprar ut i en stor bunke.

Detta är den milt kryddig senapsolja från Khokana som är uppskattad över hela landet. Från urminnes tider har senapsolja ansetts vara både delikat och läkande. I Nepal anses det vara som hälsokost, man använder den för att behandla högt blodtryck, kolesterol och diabetes. Den anses också bota olika hudåkommor.

Här kommer det mera ved till fabriken.