Caracara

Rubriken på det här inlägget säger visserligen caracara och så börjar jag med att visa en höglandsgåsfamilj. Vän av ordningen tänker väl då att det här kan väl inte vara riktigt. Men den här lilla gåsfamiljen har en del i historien om cracaran.

Caracaran är en rovfågel som tillhör familjen falkfåglar. Det här är en strimmig caracara. Lägg märke till den gula fläcken den har på bröstet. Återkommer till den.

De här stora fåglarna var inte speciellt rädda av sig och cirklade runt på jakt efter något gott att äta.

När de lyfte var det med sådan kraft att jord och grus sprätte bakom dem.

Caracaran är ingen snabb jägare, kanske därför den är asätare, men vad jag kunde se så var de ganska snabba ändå. De lurade iväg en av ungarna i gåsfamiljen på översta bilden och blixtsnabbt blev den till middagsmat.

Den lilla höglandsgåsfamiljen hade nu bara en enda unge kvar. 

Rejäla fötter och klor på caracaran.

Fåglarna var både orädda och nyfikna av sig. Den här och några till uppvaktade mig flitigt då jag åt min medhavda matsäck. Jo, den fick smaka och då kom den så nära att den hämtad matbitar mellan mina fötter.

"Krävan hos en fågel är en utvidgning av matstrupen där en större mängd föda kan lagras för att sedan spjälkas i körtelmagen, därefter "tuggas" eller knådas födan i muskelmagen med hjälp av små stenar som fågeln svalt."

Så förklarar Wikipedia vad krävan är för någonting. Man lär så länge man lever och jag visste inte innan att man kunde se krävan så här tydligt på fåglarna, det är den som den gula fläcken på fågelns bröst var.

Den här gåsfamiljen hade bättre tur än den lilla familjen som blev av med ungen.

Barnuppfostan.

Elefantsälarna kan det där med barnuppfostran.

Den här lilla ungen verkade vara hungrig mellan måltiderna och ropade ynkligt på sin mamma att nu var det dags för lite mat.

Mamman verkade ganska ointresserad och verkade bara vilja sova och vara ifred men ungen var sugen på något gott och gav sig inte. Den pep ynkligt.

Puffade och buffade på sin mamma och nog såg det ut som om den ropade; Mat mamma, mamma mat!

Mamman svarade på sitt sätt: Tyst unge!

Elefantsälar.

På Sea Lion Island finns det en hel del elefantsälar. Elefantsälen har liksom åsnepingvinen fått byta namn den kallades tidigare för sjöelefant. Eftersom det inte är någon elefant som lever till havs utan en säl så är det ett mer passande namn.  

Här ligger en stor hane och gottar sig på stranden med hela sitt harem. Honorna har ganska nyligen fött sina ungar och det är parningssäsong och då samlar sig sälarna i stora flockar. En hane kan ha 10-20 honor i sitt harem och det är bara de största och vackraste hanarna som klarar av att skaffa sig ett harem. Hanen kan väga upp till 6 ton. Den stora hanen med sitt harem brukar skämtsamt kallas för "Beachmaster".

Ungarna är knubbiga och så söta. En nyfödd unge väger ungefär 50 kg. Den diar i 23 dagar och den feta mjölken gör att de ökar runt 5 kg per dag i vikt.

Söt eller hur. Sätter man sig ner på stranden är det inte helt otroligt att det kommer en sälunge och kravlar upp i knät på en. De är helt orädda.

De vuxna elefantsälarna ska man däremot akta sig för att gå för nära. Inte nog att de är stora de gillar inte att bli störda och kan bli rejält sura.

Här ser man hur de fått sitt namn, hanarnas nos liknar en elefantsnabel.

Även honorna kan surna till och visa upp hela tandgarnityret och jag kunde nästan se vad hon åt till middag.

Innan vi landsteg på ön fick vi information om att man inte skulle passera mellan vattnet och de stora elefantsälarna. Jag upptäckte också att man bör passera en bit ifrån dem också. De är inte bara stora och tunga, de är snabba också och vänder sin enorma kropp på en femörings yta. Kan berätta att det blev ett rejält skutt bakåt och bort efter att jag tagit den här bilden.

Den här caracaran vandrade runt bland sälarna, jag tycker att den hade en lite lömsk blick.

Det den spanade efter var de nyfödda ungarna, som den försökte stjäla.

Får väl hoppas på att sälhonorna  klarade av att freda sina ungar. Men det var inte bara rovfåglar som var ett hot mot ungarna. Även deras egna föräldrar kunde vara en fara för dem. Det kunde gå ganska vilt till då de skulle para sig på nytt och ungarna kunde då komma i kläm.

Det här är vår Beachmaster. Vår mycket kunnige expeditionsledare, Martin.

Sea Lion Island - och jag gav upp.

Sol, bad och värme i all ära...

...men så här långt söderut finns något annat som är mycket bättre

...nämligen pingviner.

Vi är på väg till Sea Lion Island,  men innan vi kommer iland där måste vi passera ett stort bälte av kelp.

Kelp är en typ av brunalg som växer i undervattensskogar, i klara grunda hav med en temperatur under 20 grader. Den växer fort och kan bli upp till 80 meter lång.

Vi kom fram till ön och trots vågor och strömmar kom vi även ur gummibåtarna och i land. Reven var vassa och trots vakt vid gummibåtarna så slet sig en gummibåt och blev punkterad i en av pontonerna.

Sea Lion Island är den sydligaste bebodda ön i Falklandsöarna, nu är det bara 5 personer som bor här och det är personalen på vandrarhemmet, men det finns desto mer djurliv att träffa på här.

Av öns namn att döma så borde det vara gott om sjölejon och det har det också varit. Vid vårt besök här en novemberdag 2007 så träffade vi bara på ett enda sjölejon. Den låg långt nedanför klipporna och sov.

Men nu var jag nyfiken på pingvinerna. Den första jag träffar på är en Magellanpingvin.

De har sina bon i hålor de grävt ut i marken. Här fanns det mängder av hål men inte alla var bebodda. Man kunde se på håll om hålen var bebodd eller ej för framför de bebodda fanns det vita "fartränder".

En del hade grävt ner sig så djup att de knappt syntes.

Hur visar man en hel koloni av gentoopingviner? Det  fanns ingen höjd att klättra upp på och från marken blev det ingen riktig överblick. Men jag kan intyga om att de var många och ljudnivån var hög.

Gentoopingvinen kallades förr för åsnepingvin och det namnet fick de på grund av sitt läte. De låter som skriande åsnor. Många kallar dem fortfarande för åsnepingviner med någon har bestämt att vi ska säga gentoopingvin istället.

De här pingvinerna var flitigt sysselsatta med att fixa till sina bon. Deras bon är gropar i marken som de fyller med gräs och lite vad de hittar. Den här bobyggaren ser ut ha mest jord  med sig.

Hå hå ja ja, det var en tuff dag på jobbet i dag!

Å så till sist mina favoriter klipphopparpingvinerna. De bodde lite längre bort vid ett minnesmärke.

Klipphopparen är en tuff liten pingvin, ofta lite grälsjuk och med sin gula teckning över ögat ser den även lite lömsk ut. Men jag tycker att den är otroligt söt.

Poserar för ett porträtt.

Klipphopparpingvinen lägger i regel två ägg, där det ena ägget är lite mindre.

Sitt namn har de fått för sitt sätt att ta sig upp ur vattnet hoppandes uppför branta klippor. Den här kolonin bodde också vid klipporna.

Här på ön finns det mycket mer än pingviner att beskåda, det finns så mycket djur att det var nästan som att vara i en djurpark men utan staket och stängsel men det tar vi senare.

Stanley - Jakten på sol och värme.

Om du har tappat bort din väska på flyget då vet jag var du ska börja söka efter den. Jag tror att alla borttappade väskor hamnar här på flygplatsen i Santiago de Chile.

För att söka efter solen och värmen söderut tog jag vägen över Chile och därifrån ett flyg via Punta Arenas över till Stanley på Falklandsöarna. Man kan inte flyga direkt från Santiago de Chile till Falklandsöarna eftersom Argentina inte tillåter att flyget dit får gå över deras territorium.

Flygresan till Punta Arenas tar inte så lång tid så jag blev inte så förvånad då vi fick lite snacks i form av två kex och en påse nötter som förtäring ombord,  jag blev dessutom erbjuden av den lilla chilenska  damen som satt bredvid mig, att få även hennes ranson av kex och nötter. Hon visste kanske hur snålt det var med förtäring på dessa plan och ätit något stadigt före flygturen eller så såg hon hunger i min blick.. Jag tänkte att det går nog att köpa något på flygplatsen vid mellanlandningen. Men där bedrog jag mig, men vi hade en flygning kvar till Stanley. Nu serverar de säker något mer ätbart trodde jag, men tyvärr samma färdkost serverades nu. Två kex och en liten påse nötter. Framme på Falklandsöarna väntade en buss och busstur utan mat, in till Stanley.  Det var ett rejält hungrigt gäng som anlände till Stanley. Tur att det där väntades afternoon tea. Inget futtigt litet sådant heller utan massor av godsaker och smörgåsar serverades. Bland det godaste jag ätit, hungern är ju den bästa kryddan, sägs det.

Efter maten var det dags att söka efter solen och värmen, för nu var jag väldigt långt söderut. Men kan det här stämma, det var kallt och jag frös i min sommarjacka.

Jag gick gata upp och gata ner för att hitta sommarvärmen.

Men något måste vara fel, påskliljorna blommar för fullt i november. Liknar mer vår än höst.

På vandringen runt om i staden såg jag att det var gott om kyrkor i Stanley, det här är Christ Church Cathedral. Framför den här kyrkan står ett monument, gjort av käkarna från två blåvalar. Det restes 1933 till minne av att det varit brittiskt styre på öarna i 100 år. 

Där ute ligger Professor Multanovskiy, en rysk isbrytare som skall ta oss längre söderut.

Nu ska vi till världens sydligast placerade vandrarhem.

Tror ni jag kommer att hitta solen och värmen där?