KL Bird Park

I dag hade vi tänkt oss att gå till den stora fågelparken. Efter att ha konsulterat kartan hoppar vi av bussen i närheten av floden Lumpur. Den floden ser inte så imponerande ut, men den har ju trots allt bidragit med sitt nanm till staden.            

Här vid floden verkar det bo en del människor, en del håller på med sina morgonbestyr och andra sover fortfarande. Den här killen hade en stor badrumsspegel och passade på att klippa håret. Han verkade inte alls irriterad över att få besök utan verkade tycka det var trevligt med lite konversation. Ville bl.a veta från vilket land vi kom och önskade oss en god dag.

Ingen större brist på vatten om man vill tvätta, men det är tveksamt om det blir rent.

Vi går över järnvägen, fast den här delen av spåret är det tveksamt om den använts på senaste tiden.

Vi lämnar stadens brus...

...och kommer in till en stor park. Fotar några blommor och ser efteråt att jag fått en groda på köpet.

Parken är lummig, ren och fräsch.

Efter en varm promenad kommer vi fram till Kuala Lumpur Bird Park. Det första vi träffar på är en mängd papegojor i härliga färger.

Kuala Lumpurs fågelpark är en av de första fågelinhägnaderna i världen med sina massiva 8,5 hektar. I vissa delar flyger fåglarna omkring fritt medan andra är isolerade inhägnader med mycket sällsynta fågelarter. Vi går vidare till den delen av parken där fåglarna flyger fritt omkring, med den stora inhägnaden och så högt i "tak" så känns det som man är ute i det fria.

Kul att gå omkring här bland de relativt orädda fåglarna och få se arter som jag annars aldrig får se.

Har inte sett så många storkar tidigare, men aldrig förr sett en stork så på knä.

Trevligt att få se några ugglor också.

Det gäller att vara först framme om det vankas godsaker, eller helt enkelt hitta den bästa viloplatsen.

Den här sittplatsen är kanske mindre lämplig...

...med örnarna alldeles bakom sig.

Blir lite stopp i promenaden här, måste lämna företräde för några fåglar vid deras övergångsställe.

Fortsättning följer...

Eldflugor

Först ska vi äta middag vid floden, sedan ska vi åka båt i mörkret och se på eldflugorna.

Färskare än så här  kan det knappast bli, då fiskarna kommer med sina båtar och levererar direkt till restaurangerna.

Vi får en utsökt middag och jag som älskar chilikrabba är lycklig och mätt efteråt. Medans jag väntar på att mörkret ska falla lite mer så passar jag på att mata fiskarna i vattnet bredvid vårt bord med lite överblivna smulor.

Dags för en båttur i mörkret, vi ska åka i små flata och i mina ögon lite rangliga båtar. Skyltar upplyser oss om att det är förbjudet att fånga eldflugorna och det är dryga böter. Vår guide säger att om eldflugorna fångar oss så betalas summan ut i belöning istället. Problemet är bara att man måste visa upp den på kontoret och om man kommer med en eldfluga dit så kan man ju inte bevisa att man inte fångat den och får böta.

Hur som helst, jag har inte för avsikt att fånga några flugor, bara se dom och även försöka fota dem.

Det är mörkt, nästan helt kolsvart och vi flyter sakta fram i vår eka. Vi behöver inte ro, för vi bakom oss står vår förare och vickar fram båten lite lugnt. Rofyllt är nog ordet som kan beskriva stämningen.

Eldflugorna är egentligen en slags skalbaggar och detta område hyser nämligen Malaysias största koloni av eldflugor (fireflies). Det kan finnas uppåt tusen lysande eldflugor i en del träd och på en sträcka av ungefär 13 kilometer längs floden. Det är inte så lätt att få någon bild på skådespelet eftersom det är så mörkt, men jag tar några som minnesbilder ändå.

Träden lyser som julgranar av dessa mycket små men ljusstarka flugor.

Det var en sån totalupplevelse, fullt av små glimmande varelser på båda sidor av floden. Hade de inte rört sig hade jag trott att det var fullt av små julgransljus i träden.

Några sätter sig på vår båt också.

Plötsligt knackar vår roddare mig på axeln och lägger en eldfluga i min hand. Han kanske inte vet om att man inte får fånga dem, ;) Den kryper runt där och lyser, det kittlas lite och den verkar trivas med mitt sällskap.Hoppas det går att se något av dessa bilder, Har men en mörkt ställd skärm så kan det vara svårt. Märker att det är stor skillnad på mina datorer. På bilden ovanför så försöker jag ta en bil på min egen hand med en eldfluga på. Syns lite mer vid förstoring.

Hur det än är vid fotografering, så är det speciellt att se hur träd och buskar glimmar.

Vill man se hur de blinkar så har jag en liten filmsnutt här.

För oss är det dags att återvända.

På väg tillbaka till bilen, ser jag något som rör sig framför mina fötter och samtidigt hoppar vår chaufför till och drar undan mig. Det var en kobra som korsade vår väg. Synd att jag inte fick stanna och fota den. Den ÄR för farlig sa guiden, med rysning på rösten.

Mera silverbladsapor.

Aporna var så charmiga så jag tar lite fler av dem. Den lilla ungen var mest charmig av dem. Här sitter den i mammas trygga famn.

Hela gänget på rad poserande på favoritplatsen.

Det finns apor överallt, en del sitter och gungar i träden.

Har man fått fatt på en godsak så gäller det att hitta en egen plats för att få ha det i fred.

-Men mamma, jag kan väl få smaka.

-Nej, du är för liten.

En av de lite större aporna lyckades jag lura att titta på mig och samtidigt ta en bild. Undrar vad det var som gjorde att de vände bort blicken hela tiden då jag tittade genom sökaren i kameran. Fast det är ju klart då jag tittade genom den så såg det ju ut som om jag vände bort blicken.

Hittade en skön lirare med avslappnad stil.

-Men mamma där ser du jag är inte för liten för att äta samma mat som du.

-Du och jag polarn. Två som verkar ha ett förtroligt samtal.

Det börja bli kväller och lite skymning, dags för oss att dra vidare. Vi åker för att inta en god middag på en restaurang nere vi floden innan vi ska få lite nattäventyr.

Silverbladsapor

Efter att ha lämnar grottorna for vi vidare till Bukitt Malawati som är den högsta punkten i Kuala Selangor. Vår trevlige guide berättade att Kuala betyder bredvid floden och därmed så blir då Kuala Lumpur, bredvid floden Lumpur och då förstår man att vi nu är bredvid floden Selangor. Här finns eller fanns ett fort som övervakade fartyg längs Malackasundet och Selangorfloden. Fast det var inte för fortets skull som vi ville hit och inte heller för fyren som står här uppe på kullen.

Utan det som lockade var alla silverbladsapor. De bor egentligen i skogen nedanför fortet, men på morgonen då försäljarna och turisterna kommer så kommer även aporna upp hit. De har lärt sig att här vankas det godsaker. Att det är ett fort tänker man inte så mycket på, mer än för alla kanoner som aporna gillar att sitta på.

Nu sitter de inte bara på kanonerna de sitter på det mesta där.

De här aporna är riktigt sällskapliga och låter sig klappas och vill gärna ha lite närkontakt, ibland mer än vad besökarna vill.

De gula små ungarna är också väldigt söta.

Det tycker tydligen även fler än deras mamma, för ibland blir det kiv om vem som ska ha hand om ungen.

Få hit, det är mitt barn!

Det är många som matar aporna.

Jag ville ha en närbild på en apa, men det lustiga var att genom kameran gick det inte att få ögonkontakt med någon apa. De tittade bort då, utan kamera så tittade de gärna på mig, men inte med.

Malaysias Batugrottor

Nästa stopp på vår utflykt är Malaysias Batugrottor, fast nu har det börjat regna, det var ju typiskt att regnet skulle komma just den dagen vi valde för utflykt.Vår chaufför försäkrar oss att det är ingen fara, regnskuren går över innan vi är framme. Ha, tro det! För när vi kommer fram till grottan som vi ska titta på så regnar det fortfarande och paraplyer halas fram ur baggaget. 

Fast innan vi kommer dit har vi en biltur på runt en timme och under den berättar vår guide om Malaysias pensionssystem och palmodlingar och ormar. Han berättar att de går i pension vid 58 års ålder och det för att bereda plats för ungdomarna på arbetsmarknaden. Fast lite skevt är det förstås med att de går i pension så tidigt, för landet har ingen arbetslöshet, tvärtom man importerar arbetskraft, framför allt från Indonesien.

Han berättar även om de palmodlingar som vi kör förbi, inte med fasa i rösten eller fördömmande om att det utvinns palmolja, han låter lite stolt över att det är en bra försörjning för många malaysier, dessa odlingar. De använder själva mycket palmolja i matlagningen.

Fast det han med lite skräck i rösten berättade om, var alla ormar som finns i dessa odlingar, ja även i majsfälten och andra odlingar. De har inplanterats där för att hålla råttorna borta. Säkert bra som råttbekämpning, men det är farliga ormar så en promenad i dessa områden kan bli ganska äventyrlig. I palmodlingarna ligger det nedfallna och vissna blad som döljer marken och bevarar skugga till jorden men även bra ställe för ormarna att gömma sig på. Vår guide berättar om jätteormen som de träffat på i Malaysia, jag påminner mig om att den har jag läst om i  NG. Kolla bara här hur stor den var.

Fast nu var det Batugrottan vi skulle till, det regnar mindre när vi kommer fram och innan vi kommit fram till trapporna upp till grottan så har regnet slutat. Vår guide fick rätt, det var bara en skur.

På vägen upp till grottorna kan man knappast undgå den nästan 43 meter höga statyn av Lord Murugan, guden som grottorna är tillägnade. Den är den största Murugan-statyn i världen och är belagd med mer än 300 liter guldfärg.

Överallt i anslutning till grottorna kan man se färgstarka hinduiska gudafigurer.

Regnet har upphört och vi tar oss an de 272 trappstegen upp till öppningen av grottorna, för att kika på några av de hinduiska tempel som funnits här sedan början av 1900-talet.

Trappen är brant och stegen ojämnt höga, men det var inte så jobbigt som det såg ut att gå dit upp.

Föst kommer vi in i en stor grotta.

Lite olika ceremonier pågår här.

Fast nu var det inte nog med de 272 första trappstegen, det finns ytterligare en avsats men dit är det bara lite över 30 steg. Jag räknade och sammanlagt blev det 320 trappsteg.

Om det ser blött ut på golvet här inne så är det helt riktigt, för grottan är öppen. Tittar man upp så ser man himmelen där ovan.

Är nog därför det är så många duvor här inne.

Har man gått upp måste man även gå ner och nedför var det lite läskigare att gå i de branta trapporna, fast ner kommer man ju alltid.

Innan vi lämnar platsen ska vi besöka apguden och passar på iaktta lite av folklivet här.

Efter en kort promenad har vi kommit fram till den stora statyn av apguden. Här med selfiefotograf...

...och utan.