Lura hjärnan

Jag och min onda handled var och besökte handkirurgen på SÖS i dag.

​Det var i december som jag fick kortisonsprutor i handleden senast. Efter det fick jag äntligen lite välbehövlig vila från smärtan, men tyvärr varade friden bara i tre månader. Så i dag var det dags igen. Av erfarenhet vet jag ju att de där sprutorna gör ganska så ont, så jag var beredd på det värsta.

​Innan vi satte igång frågade jag om jag fick fota, och det gick jättebra enligt läkaren.

​Det visade sig faktiskt bli min räddning i dag. Jag märkte att när jag fokuserade på att fota och tänka på annat, så gjorde det faktiskt mindre ont. När jag nämnde det för läkaren log han och sa att det var helt rätt tänkt – det blir som att man lurar hjärnan. Genom att flytta fokus lyckades jag koppla bort det värsta av sticket.

Skönt att det är bortgjort för den här gången. Nu håller jag verkligen tummarna för att effekten sitter i betydligt längre än sist. Hjälper det inte den här gången är nästa steg nämligen operation, och det slipper jag ju helst om jag kan!

Från murar till mirakel – en roadmovie på Malta

Jag brukar säga att ett av de bästa sätten att snabbt få grepp om en ny plats är att ta en hop‑on‑hop‑off‑buss. Man får en överblick, några oväntade glimtar och en känsla för hur allt hänger ihop. Men i Valletta undrade jag faktiskt om det ens kunde finnas sådana bussar – staden är ju liten, gatorna smala och backarna branta nog att få vilken chaufför som helst att börja svettas.

Fast det är ju inte bara staden som är liten. Hela landet är kompakt. Man skulle utan problem kunna placera in ungefär tio Malta på Gotland, och ändå få lite yta över. Så när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att hop‑on‑hop‑off‑bussarna här täcker nästan hela ön med bara två olika rutter.

Bor man i Valletta är en av de smidigaste platserna att kliva på bussarna Indipendenza‑torget, där trafiken öppnar upp sig lite och man slipper trängas i de allra smalaste gränderna.

Det finns en tidtabell för bussarna, men den verkar bara vara på ett ungefär. Så vi hade gott om tid att sitta vid Indipenzia-statyn och iaktta folk och trafik.

Bra att matcha färgerna – de såg ut att ha planerat det där bättre än bussbolaget planerat tidtabellen.

Vill man inte åka buss så kan man välja häst och vagn.

Efter lång väntan dök äntligen vår buss upp. Den första som rullar in vid Indipenzia‑statyn var den södra turen. Vi hade bestämt oss för att åka hela varvet i ett svep, utan att hoppa av vid varje frestande stopp. Mest för att få en känsla för ön som helhet – Valletta var ju huvudmålet för resan, men det är något med att se landskapet glida förbi som gör att man förstår en plats på ett annat sätt.

Och efter att ha suttit där så länge att vi nästan började känna oss som en del av torgets inventarier, kändes det faktiskt rätt skönt att bara luta sig tillbaka och låta bussen ta oss dit den ville.

Med bussen fick vi också se lite mer av Valletta – sådant som låg lite för långt bort för att vi skulle orka gå dit själva. Och det gick fort. Plötsligt dök det upp platser, ny vyer och små kvarter fick vi se. Tur att kameran var med, för minnet hade aldrig klarat av att hålla reda på allt det där i farten.

Efter en stund märktes det hur staden började tunnas ut. Och så, nästan utan att vi hann reagera, var vi ute på landet.

Det är alltså här ute som alla de goda grönsakerna och frukterna odlas, och det är också här man hittar många av de små gårdarna som tillverkar korv och vin.

Första samhället vi kom till – och där det egentligen hade varit väldigt trevligt att hoppa av och gå en sväng – var Marsaxlokk. Men med hop‑on‑hop‑off‑bussarna går nästa buss först om minst en timme, och vi ville både hinna runt på båda turerna och vara tillbaka i Valletta i tid för middag. Så vi satt kvar.

Marsaxlokk är ju känt för sina färgglada fiskebåtar, luzzus, som ligger och guppar i viken som små karameller. De är målade i starka blå, gula och röda nyanser – färger som både syns på långt håll och som sägs bringa tur. I fören sitter ofta de målade ögonen, Osirisögonen, som enligt traditionen ska skydda fiskarna ute på havet. Det är något väldigt charmigt med hur de ligger där, nästan som om de poserade för alla som passerar.

När bussen lämnade Valletta och vi gled först förbi hamnen, där båtarna låg tätt som små färgglada frimärken på rad. Allt från fiskebåtar till pendelbåtar och turistkatamaraner – det kändes nästan som om hela ön hade samlats vid kajen för att säga hej då. Men ganska snart tunnades staden ut, husen blev lägre, och havet dök upp i korta glimtar mellan fälten.

Och så, plötsligt, stod det där på en klippa: ett av Maltas gamla Girgenti‑torn. De här tornen byggdes på 1600‑talet som en kedja av vakttorn längs kusten, så att man snabbt kunde varna om fientliga skepp närmade sig. Just det här tornet – Tal‑Ħamrija Tower – ligger dramatiskt placerat med utsikt över havet och den lilla mörka ön Filfla långt där ute. Det ser nästan ut som en filmkuliss, så ensamt och väderbitet som det står.

Det är något särskilt med att se det från bussen. Man hinner inte stanna, men man får ändå den där känslan av att ön bär på mycket mer historia än vad som ryms i Vallettas gränder. Och det är just sådana ögonblick som gör hop‑on‑hop‑off‑turen värd att ta – även om man sitter kvar i sätet hela vägen.

Det är verkligen något sagolikt över det här tornet. Tal‑Ħamrija‑tornet – ett av Maltas gamla Girgenti‑torn – har just den där känslan av ett ”Törnrosatorn som somnat på klippkanten”. Den runda formen, den grova kalkstenen och den lilla dörren högt upp gör att man nästan väntar sig att en ranka ska börja slingra sig runt murarna vilken sekund som helst.

Och om man kisar lite mot solen är det nästan så att man kan föreställa sig Rapunzel sitta där uppe och vädra ut sitt hår i havsbrisen.

Så står det där, lite vindpinat, lite bortglömt, med havet som enda granne. Ett sådant där ställe där fantasin får fritt spelrum, och där man förstår hur mycket historia som gömmer sig längs Maltas kust – även när man bara passerar förbi med en buss.

Sagostämningen höll inte i sig särskilt länge. Mitt ute i ingenstans, långt från både hållplatser och civilisation, small det plötsligt till. Bussen ryckte till och dog tvärt, som om den bestämt sig för att ta en paus.

Visserligen stod det “Slow down” på skylten precis där vi blev stående – men det här var kanske att ta instruktionen lite väl bokstavligt. Något hade gått sönder, och hur mycket vår chaufför än försökte locka igång motorn igen så hände absolut ingenting. Vi kom ingenstans.

Både chaufför och passagerare gjorde tappra försök att lokalisera felet, men bussen stod där den stod. Motorn var lika envis som en mulåsna, och vi började undra vad som nu skulle hända. Ibland funderar jag faktiskt på om det händer udda saker bara för att jag ska få något att skriva om i bloggen – universum verkar ha en märklig känsla för timing.

En del passagerare passade på att ta en rökpaus, andra satt kvar och väntade tålmodigt i sina säten. Och de två tjejerna som stod utanför hade tydligen bråttom, för de beställde en Bolt och försvann lika snabbt som bussen hade stannat.

Vi var faktiskt lite inne på samma linje som tjejerna – tanken på att beställa en Bolt och bara lämna alltihop lockade mer och mer. Men vi bestämde oss för att vänta en stund till och hoppades att bussbolaget hade skickat ut en ersättningsbuss.

Och mycket riktigt: efter ett tag svängde en ny buss in som en räddande ängel på den dammiga landsvägen. Vi kunde kliva över, hitta nya platser att sitta på och fortsätta vår färd som om ingenting hade hänt.

Det var tur att vi hade tålamod att vänta för det var mer än hälften kvar på turen.

Blev inte så många bilder från bussen, men när vi nästan blev överkörda av ett flygplan vid  flygplatsen så tog jag en bild.

Vi kommer till Wied iż‑Żurrieq.

Det är något särskilt med kusten vid Wied iż‑Żurrieq. Klipporna faller brant ner i det djupblå havet, lager på lager av sten som formats av vind och vågor långt innan någon satte sin fot här. Vi stannade till vid utsiktsplatsen och lät blicken följa de dramatiska formationerna som fortsätter bort mot horisonten, där ljuset löses upp i dis.

Härifrån går båtarna ut till de berömda Blå grottorna, men den här gången nöjde vi oss med att stå kvar på land och låta fantasin göra resan. Havet slog mot klipporna långt där nere, och man kunde nästan ana hur ljuset måste dansa inne i grottorna när solen står rätt.

Ibland räcker det att bara stå stilla en stund, känna vinden och se hur landskapet öppnar sig. Det här var en sådan plats — och en sådan stund.

Vi fortsätter vår busstur genom landskapet på den södra delen av Malta. Här ute känns ön nästan ödslig – små gårdar, steniga fält och långa sträckor utan att man möter en enda människa. Trafiken rullar på i sin egen takt, och mitt i allt det stillsamma står en ensam häst vid vägkanten och tittar på oss som om den försöker förstå vad vi egentligen har så bråttom till.

Det finns igelkottar på Malta. Det är en underart av den nordafrikanska igelkotten, och den är alltså inte samma art som våra svenska. De är mindre än våra och lite ljusare i färgen, och de rör sig gärna i skymningen. På flera håll finns det till och med särskilda varningsskyltar för dem, eftersom de ofta korsar vägarna.

Malteserna är ganska stolta över sina små igelkottar, och även om de är skygga ser man spåren av dem överallt – inte minst i form av de där charmiga skyltarna som ber bilister att sakta ner.

Man kan lugnt säga att han hade lite bråttom. Farten var av det slag som gör att man diskret håller i sig i sätet och samtidigt försöker låtsas som att allt är helt normalt. Och det mest imponerande? Vi kom faktiskt ikapp den buss som enligt tidtabellen skulle ha gått en hel timme före oss. Det är nästan så man undrar om vår chaufför hade en hemlig tävling med sig själv.

Ibland blir de bästa bilderna inte de skarpaste, utan de som fångar känslan i stunden – och just här var känslan tydlig: håll i hatten, nu kör vi.

Och på tal om att hålla i hatten – det var det minsann en som tog på största allvar. Mitt i allt skumpande och svängande dök hon upp i bussen: damen med den mest färgsprakande hatten på hela Malta. Den lyste som ett eget litet fyrtorn där hon satt, helt oberörd av farten och korsningarna som susade förbi.

Det var nästan så att hatten hade bättre balans än vi andra. Medan landskapet blev suddigt och chauffören fortsatte sin personliga rekordjakt, satt hon där som om hon var ute på en stilla söndagsutflykt. 

Man kan säga mycket om maltesiska bussar – men de bjuder på underhållning i världsklass, även om man inte åker ut till de Blå grottorna.

När jag såg en flock duvor svepa fram över fälten kom jag att tänka på hur det var – eller kanske fortfarande är – på Malta när det gäller småfåglarna. 

Malta hade ju länge en tradition av att fånga småfåglar, ibland till och med i stor skala. Men mycket har förändrats. I dag är den lagliga fångsten förbjuden, och EU håller hårt i reglerna. Visst förekommer det fortfarande en del olaglig fångst, men långt ifrån som förr, och de flesta turister märker ingenting av det. Naturen får lite mer andrum, och flockar som den här kan flyga vidare utan att någon försöker fånga dem.

Det var just den tanken som slog mig när duvorna passerade över träden: hur fri en fågel egentligen är när den får vara just det – en fågel. Och hur mycket av en resa som sitter kvar i en, även när man står hemma och tittar upp mot en helt annan himmel.

Det var mycket landskap den här dagen. Fält, låga stenhus, små samhällen som gled förbi medan bussen fortsatte sin färd genom Malta. Men så, nästan som en kuliss som någon rest upp mitt i allt det jordiga och stillsamma, dök den upp: Mdina. Den gamla huvudstaden. Den tysta staden.

Mdina är egentligen som allra mest pampig på håll. Där den ligger på sin höjd, omgiven av murar som sett mer historia än man nästan kan föreställa sig, ser den ut som något hämtat ur en saga. Torn, portar, gyllene kalksten som fångar ljuset även när himlen är blek. Det är en stad som inte behöver anstränga sig för att imponera – den bara gör det.

När man närmar sig märker man hur stillheten nästan ligger som ett lock över gatorna. Det är svårt att tro att det här en gång var Maltas centrum, platsen där allt hände. Men kanske är det just därför den känns så speciell idag: den bär sin historia med en sorts självklar värdighet, som om tiden inte riktigt rår på den.

Mdina har dessutom fått spela stjärna i mer än bara historieböckerna. Många kända filmer och serier har spelats in här genom åren, bland annat Game of Thrones, som använde både porten och de smala gränderna som kuliss till King’s Landing.

Även hästarna verkade ta Mdinas historia på största allvar. När vi kom fram stod de där vid porten, redo att köra sina karozzin genom de smala gränderna, och de såg nästan lika högtidliga ut som själva stadsmuren. Varje häst bar en stor fjäder eller plym som svajade stolt i vinden, som om de var på väg till en ceremoni snarare än en vanlig tur med turister.

Hantverksbyn vid Ta’ Qali är en plats där Maltas traditioner fortfarande lever, även om byggnaderna ibland ser ut som gamla militärbaracker som fått nytt liv. Här håller hantverkarna fast vid tekniker som gått i arv i generationer – glasblåsare, silversmeder, keramikmakare och läderarbetare som arbetar sida vid sida.

Det är också en av få platser där man fortfarande kan känna att hantverket inte bara är en souvenirindustri, utan en del av Maltas själ. Många av hantverkarna har sina verkstäder här året runt, och man får ofta se dem mitt i arbetet – inte bara färdiga produkter i hyllor.

I Mosta möts man av Rotundan, den stora kupolkyrkan som reser sig som ett landmärke mitt i staden. Den är imponerande redan på utsidan, men det är historien inuti som verkligen stannar kvar. Under andra världskriget föll en bomb rakt genom kupolen under en gudstjänst, men den exploderade aldrig. Ingen skadades.

Det kallas fortfarande “Mosta‑miraklet”.  Det är en plats som bär både tyngd och tacksamhet i väggarna.

På många håll på Malta byggs det för fullt. Nya bostäder, renoveringar och utbyggnader växer fram över hela ön, både för den växande befolkningen och för att möta turismen som bara fortsätter att öka.

På ett av taken stod den här arbetaren och dirigerade kranen med en imponerande precision, som om han styrde ett eget litet luftskepp. När allt var på plats kastade han en snabb vinkning, som ett godkännande av bilden – ett litet ögonblick av vardaglig vänlighet mitt i allt buller och byggdamm.

En påminnelse om att Malta inte bara är historia och gamla murar, utan också en ö som hela tiden är på väg att byggas om och byggas vidare.

Blir en annan typ av hus som växer fram.

Ett litet axplock från våra bussturer runt ön blev det till slut – långt, fullt av bilder och intryck, men det kändes ändå naturligt att slå ihop båda turerna till ett enda inlägg. Malta är ju en sådan plats där allt hänger ihop: landskapen, städerna, historien, byggdammet, hästarna med plymer och till och med igelkottsskyltarna.

Och som en sista liten blinkning till vardagen bakom alla sevärdheter avslutar jag med en häst som får sig ett välförtjänt bad. För även på en ö full av historia och dramatik finns det alltid plats för de där stilla, vänliga ögonblicken som säger mer än alla monument tillsammans.

Karta över bussturen

Dannebrog och Tallinn/Lindanäs

I ett blogginlägg från juni 2025 lovade jag Erik att om jag kom tillbaka till Tallinn skulle jag gå upp på Domberget igen och se om jag kunde få danska flaggan in i ramen, i minnesmärket av den legendarisk händelse om hur Danmark fick sin flagga Dannebrog.

Vi stretar uppför Dombergets branter som två tappra hjältar i en nordisk katastroffilm: vinden tjuter, snöflingor piskar oss i ansiktet, och trapporna verkar aldrig ta slut.

Nä, jag skojade. Sanningen är att det var strålande solsken, nästan vindstilla och en backe som knappast kvalar in som ett hinder i OS. Men det är backigt upp till Domberget, och den tar jag mig fortfarande upp för med hedern i behåll.

Här upp ståtar Alexander Nevskij Katedralen, Tallinns stora rysk‑ortodoxa kyrka från slutet av 1800‑talet, byggd i pampig nybysantinsk stil. Den ligger högst upp på Domberget och är känd för sina lökkupoler och sina praktfulla mosaiker. En av stadens mest fotograferade byggnader. Så trots att jag nog redan har en hel del bilder på den så tar jag en till.

Uppe på Domberget omges vi av de gamla murarna och försvarstornen – ett område som fortfarande känns som en del av den medeltida borgen.

Vi svänger in i Den danske kungens trädgård, där de tre munkarna brukar stå som tysta väktare. Men i dag ser jag bara två – den tredje har kanske smugit i väg på bönetimme.

När jag ska fotografera den ena munken dyker plötsligt en av de där självsäkra ”jag‑måste‑ha‑en‑selfie‑med‑allt”-personerna upp. Med bestämda steg marscherar han rakt fram till figuren, som om han haft en tid bokad.

I nästa ögonblick står han där, med händerna  precis som munken, djupt koncentrerad i sin pose. Munken själv verkar ta det hela med ro – han är ju van vid spontana pilgrimsbesök. Själv väntar jag tålmodigt vid sidan om, bara för att till slut få ta min egen bild.

Jag får min bild och går sedan till minnesplatsen för flaggan, den finns nedanför muren här.

Nere vid Dannebrogsminnesmärket möts jag av skölden, svärdet och hjälmen – en symbolisk hälsning från slaget 1219 och legenden om flaggan som föll från himlen.

Marken framför minnesmärket har färgerna av danska flaggan i stenläggningen.

Här finns även en informationstavla om händelsen. där ser man hur flagan kommer neddalandes från himmelen.

Här är texten på danska lite närmare.

Så här ser man själva minnesmärket när man kommer nedför trappan.

Min tanke var att de kanske tänkt sig att man skulle kunna se flaggan genom någon av ramarna upp mot himmelen, så jag testar mig fram med olika vinklar.

Nerifrån...

står på tå...

från sidan...

Långt bakifrån.

Ser då att någon verkar undra vad jag håller på med. 

Maken, som tålmodigt väntat medan jag fotograferat från alla tänkbara vinklar, börjar nu sakta vandra vidare. 

Jag går upp ovanför muren och testar från det hållet också. Här går det faktiskt att få in det röda i en snygg ram – men då blir ena delen av korset helt svart, så det är inte den effekt jag är ute efter.

Står jag på tå även här så hamnar flaggan ändå i underkant av ramen. Det blir inte riktigt den bild jag hade hoppats på, även om vinkeln i övrigt är bättre.

Jag får till slut ge upp och tar en sista bild över Danske kungens trädgård, som ännu inte riktigt kommit i full blom. Det är lätt att föreställa sig hur vackert här blir om några veckor – men just nu får jag nöja mig med den stilla vårgrönskan och känslan av historia som vilar över platsen.

Jag får till slut inse att hur många vinklar jag än provar så blir det inte den bild jag hade föreställt mig. Monument är som de är – orubbliga och inte det minsta samarbetsvilliga. Kan väl inte direkt utropa ”mission accomplished”, men ett hederligt försök blev det i alla fall.

Rapport från trädgårdens trogna besökare.

I går när jag kom hem efter att ha hämtat mina nya terminalglasögon (nu kanske jag äntligen kan läsa bloggarna på Fotosidan utan att allt är suddigt), så stod hon där igen – vår trogna rådjurshind.

När jag svänger upp mot parkeringen tittar hon på bilen, gör en snabb bedömning och kommer fram till att “jaha, den där är nog störst”. Så hon kliver undan… men bara precis så mycket som behövs. Med betoning på lite. Hon tar ett par steg in på allmänningen bredvid tomten och fortsätter sedan lugnt att beta, som om hon bara gjort en artig gest för syns skull.

Jag öppnar bildörren och tar en bild på henne där hon står och mumsar i sig av häcken och buskarna. 

Jag kliver ur bilen och hon står kvar, helt lugn. Hon tittar bara på mig, som om hon försöker avgöra vem som kom hem nu igen. Kanske känner hon igen mig vid det här laget, för hon verkar inte det minsta orolig. Snarare lite nyfiken, men på det där rådjurssättet där öronen gör allt jobb och kroppen mest fortsätter att äta.

Hon står lugnt kvar precis där hon är, helt obekymrad, och tuggar vidare. som om inget i världen kan stressa henne.

Magen är rund nu, riktigt rund, och varje gång jag ser henne tänker jag att det nog inte dröjer länge innan vi får vara rådjurs‑BB igen. Det är något väldigt fint i att hon verkar känna sig så trygg här hos oss – som om tomten är hennes lilla förlossningsavdelning under bar himmel.

Jag lämnar henne och går in på tomten, men hon verkar ha fått samma idé – för hon är redan inne på tomten. Där går hon runt och inspekterar om det kommit några nya blommor sedan sist, som en liten trädgårdsmästare på rundvandring.

Här ser man också hur rund magen är, riktigt rund. 

Jag går in och låter henne vara ifred. Dessutom måste jag ju testa mina nya terminalglasögon, och faktiskt – nu ser jag allt mycket bättre.

Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.