St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.

Bratislava med det vita slottet.

Vi lämnade Wien på kvällen och har under natten sakta förflyttat oss till Bratislava. Stilla flyter Don, i Sjolochov romansvit, men Donau flyter ganska stilla den med. Vi åker medströms och vår båt tar oss fram i max 20 km/h. Jag vaknar vid tretiden och just då passerar vi under Nový Most bron.

Ser inte så mycket av staden mer än en massa ljus.

När det ljusnar går jag upp på soldäck och det första jag då ser är slottet. Dit upp ska vi och jag är lite oroad över hur det ska gå till. Det är ganska långt och jag vet att det även är brant upp dit.

Men oron var obefogad, vi ska åka med tåg. Ett tåg på hjul.

På vägen ser vi förstås en massa fina hus och byggnader.

Helt smärtfritt har vi tagit oss upp till Bratislava slott. Lite uppförsbacke har vi kvar, men den besegrades galant.

Slottet har en historia från 900-talet. Då var det ett litet stenslott som senare byggdes om till gotiskt slott på 1400-talet för att under 1500-talet byggas om till ett slott i renässansstil. Inte nog med det för på 1600-talet blev det ombyggt till barockslott. Men drottning Maria Theresa av Österrike var inte nöjd med slottet så hon lät bygga om stora delar av slottet i rokokostil. 

Sedan på 1800-talets början, blev slottet bostad för 1.500 soldater, det var ingen höjdare för först bombade Napoleons trupper slottet och efter en blöt kväll  1811 lyckades soldaterna tända eld på slottet.

Så mycken möda för att skapa en ruin.

Slottet låg sedan i ruiner ända fram till 1950-talet då började man bygga upp slottet igen. 

Svätopluk som var kung av Stora Mähren står staty här. Stora Mähren var ett rike som grundades omkring år 830. Imperiets centrum låg längs floden Morava, i dagens Tjeckien och Slovakien, men det sträckte sig till att omfatta det nuvarande Ungern samt delar av Polen, Serbien, Ukraina, Österrike, Tyskland, Kroatien och Slovenien.

Här uppe måste man passa på att titta på utsikten. Den är storslagen man kan se både till Ungern och Österrike och, långt där borta på andra sidan den raka bron ligger vår båt och någonstans långt där borta är Ungern.

Här kan vi även kika in i restaurangen som ligger på toppen av brospannet till  Nový Most bron. Ser att det redan är folk där och även högst upp på utsiktsplattformen. Tornet är 80 meter högt och formen på restaurangen har gjort att bron kallas för Ufo-bron.

Om vi i dag ser till Ungern är jag osäker på, men de här vindkraftverken står i Österrike.

På baksidan av slottet finns en fin barockträdgård.

Tur jag har min fotoassisten med, som med raska ben kan springa uppför trappan och få en bild över trädgården och på köpet kom även jag med på bild. Står längst bort och kämpar med att få ordning på min röda krycka och kamera. Inte så lätt.

Vänder man sig om, som jag gjort på den här bilden...

...så ser man att trädgården fortsätter där bakom muren. 

Dags för oss att ta oss tillbaka ner till stan.

Påskresa - Kalmar

Då har vi kommit till Kalmar på vår lilla påskresa. Fast på vägen dit så gör vi lite stopp för att inte sitta stilla i bilen för länge och ett av stoppen blir vid Siggamåla skvaltkvarn. Ingen stor sevärdhet kanske men den ligger fint och naturskönt och är mycket väl underhållen. Läser i informationen att det är hembygdsföreningen som sköter om den och att de även väljer en mjölnare på sina årsmöten. Så här mals det fortfarande rågmjöl emellanåt.

I bäcken blommar redan kabbelekan

Kalmar är sig likt med lite fina små hus.

Kalmar gamla vattentorn lyses fint upp av kvällssolen. Tänk att få bo i ett vattentorn.

Där har man nära till Korvkiosken, bara ta trappan ner till Strykjärnet om man är korvsugen.

Förra gången vi var till Kalmar och tänkte oss ett besök på slottet var vi för morgonpigga och kom till slottet innan det var öppet, det tänkte vi reparera nu. Vi stannar till vid minnesmärket över Kalmar Nyckels sista färd till Nordamerika 1638.

Nu är slottet öppet och vi kan gå in.

Här inne kan man få en rejäl lektion i svensk historia.

I det gamla köket sprakar brasan och det bubblar lite hemtrevligt från kitteln över elden.

I matsalen är det uppdukat till fest.

Vi kan även beskåda Erik XIV kröningsmantel, visserligen en kopia men jag är imponerad över den som sytt upp den här manteln.

Flera vackra klänningar som kungliga burit finns också här i kopior. Otroliga arbeten, som här i drottning Margaretas gyllene kjortel.

Finns mycket fint och intressant att beskåda.

Spännande trappor och mystiska dörrar.

Vi letar oss fram till slottskyrkan.

Vi har lite otur för bakom kyrkan håller de på att ställer i ordning "Van Gogh Alive – The Experience" men vi är där fyra dagar för tidigt.

Fast nu är det dags att gå vidare...

Vi ska till Kalmar läns museum och lära oss lite om Regalskeppet Kronan, men först Kalmar konstmuseum.

Där serveras det vegetarisk fisk.

Den innehållsrika dagen avslutas med en rejäl G&T med gurka och den obligatoriska hamburgaren.

På nästan alla resor försöker vi testa en hamburgare, den här på Grilleriet var en av de bättre så den får vara med i bloggen.

Culloden, Balnuaran of clava, Corgarff Castle

Slaget vid Culloden var det sista fältslag som utkämpades under det jakobitska upproret. Fältslaget inträffade den 16 april 1746 vid Culloden som ligger inte så långt ifrån Inverness och Loch Ness. Vi stannar inte vid det historiska slagfältet men ser det från bilen.

Inga bilder att skryta över, men som minnesanteckning kan de duga.

Däremot så stannar vi vid "Balnuaran of clava" som är ett bronsåldersgravfält. Vår guide tycker tydligen att det är mer intressant än slagfältet.

Här finns tre cirkelformade rösen och visst är det fascinerande att det för tre-fyra tusen år sedan var människor här och byggde dessa rösen, men lika intressant är det att vi i Sverige har liknande rösen. Kom att tänka på Kungagraven utanför Kivik som liknar de här fast mycket större. De här är öppna och jag går in och kikar.

När jag kommer ut igen så har det kommit en fransk grupp som står utanför den största gravkammaren och nästan alla tar upp sina kameror och ska fota. Då kan jag inte låta bli utan tar en bild på de fotograferande, blev många skratt i den gruppen då.

De här två ser ut att ha det bra.

Vi lämnar gravfältet och inte långt därifrån finns den här pampiga järnvägsbron.

Sedan fortsätter vi upp till högländerna och de stora vidderna.

Men vill man idka lite skidåkning så går det bra här. Det finns både backar och lift.

Vill man vandra ifred så är det hit man ska bege sig, drar man ut i dessa vidder så kan man gå i tre dagar utan att träffa på någon bebyggelse.

Vi tar en liten bensträckare vid en utsiktspunkt

Vi lyder uppmaningen och tar en titt på utsikten.

Blåser det så kan man söka lä i konstverket.

Nedanför backen ligger Corgarff Castle, det slottet byggdes i mitten av 1500-talet av Forbes of Towie men brändes ner av deras fiende och lady Forbes och barnen dog. Det är på den händelsen som balladen  Edom o' Gordon bygger på.

Efter jakobitupproren  byggdes det om som en kasern och en avdelning  regeringstrupper var stationerade där. kikar man genom de borrade hålen i stenen så ser man att ett av dem är riktade mot slottet.

Det andra hålet ut mot naturen.

Här kan vi också se hur liten floden Don är här uppe i bergen.

Sedan började det regna...

...och vi åkte tillbaka till Aberdeen.

Urquhart Castle.

Urquhart Castle, som ligger på en udde i sjön Loch Ness, var ett av Skottlands största slott. Det byggdes i början av 1200-talet. Före dess fanns här en medeltida fästning

Slottet spelade en viktig roll i skotska självständighetskriget på 1300-talet.

På landsidan fanns det förr en vallgrav och vindbrygga.

Vi går upp i Grant Tower.

Kan nästan föreställa mig hur någon jungfru sitter här i fönstersmygen i tornet och spanar ut över Loch Ness och hoppas på att något spännande ska hända. Kanske inte att något odjur ska dyka upp, men bara något som är mer spännande än broderiet hon håller på med nu.

Högst uppe i det fem våningars höga tornet hade man bra koll på omgivningen och vad som hände ute på slottsgården. 

Slottsområdet är stort och det finns gott om upplysande skyltar så att man kan få inblick i hur här var då slottet var befolkat och innan det övergavs på 1600-talet. Det förstördes delvis 1692 för att förhindra att det användes av Jakobitiska styrkor.

När det är dags för oss att återvända till bilen och vår färd tillbaka till Aberdeen ser jag någon som verkligen vill utrycka sin glädje över att vara här, eller om det bara är lycka av att ha hittat en grässlänt.