Lunna pågar

Så har vi hamnat i Lund, där har jag aldrig varit förut men jag har hört att domkyrkan är ett måste om man är där. Så sagt och gjort vi stannar till för att kolla in kyrkan. På en skylt framför kyrkan läser jag att de två 55 meter höga tornen lite skämtsamt brukar kallas för "Lunna pågar".

Jag får också veta att Pilgrimsvägen som går här, den binder samman valfartsortena Santiago de Compostella i Spanien med Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Ingen dålig sträcka om man har för avsikt att vandra. 

Jag får också veta att på medeltiden var Lund på 1100-talet säte för ärkebiskopen. Vi går in i kyrkan och visst är den vacker. En mäktig kyrka.

En plats att stilla sig på och eftersom det är en speciellt känslig dag så tänder ett ljus i ljusgloben och sätter mig en stund och tänker på min kära som nu finns på andra sidan.

Samlar mig så och går ut i solskenet igen. Ser många vackra detaljer på husfasaden.

Växtkraften är stor.

Men vad är det för långnäst person som speglar sig i fönstret ovanför den nya lilla plantan.

Genom en lummig park vid sidan om kyrkan ser jag den här figuren på taket.

Vi stannar inte så länge i Lund för vi ska åka lite längre i dag för att komma till vårt nästa natthärbärge. Vår vana troget väljer vi de små vägarna, ibland kan det bli en omväg då vår karta och GPS,n inte är helt överens med varandra. Vi hamnar nu vid Uppåkra kyrka, inte någon lång omväg för här ser man till Lund. Den här platsen var tydligen där Lund var inan Lund var det nuvarande Lund. 

Vid arkeologiska utgrävningar här i Uppåkra så visade det sig att här legat en hel stad från järnåldern och man har även hittat lämningar ända tillbaka till 400 f.kr. Men det bryr sig inte hästen om, han betar lugnt vidare bredvid kyrkan och lyfter bara på huvudet för att se vad det är för manick jag har i handen.

Nästa stopp blir i Eslöv där hotellet har ett välbekant namn från filmvärlden Och öven passande för Eslöv.

Dags att tanka igen.

Här gäller det att passa på och tanka...

Det är inte så ofta man hittar bensin för 25 öre/liter. Ser du spöket Laban som bildades av skuggan i glaset?

Vi har hamnat i Mörarp och här var det kraftiga nostalgivibbar. Kikar in genom fönstret och ser så mycket som var vardagsbruksföremål i min barndom. TV-kannorna och transistorapparaterna på hyllan. De gamla nummerplåtarna, fast vi hade Ba på vår bil, fick även jag på min första bil.

Vem kommer inte ihåg bilhjälmen. Vet inte om jag vågar berätta historien om min far och bilhjälmen. Det var en pinsam historia tyckte jag som barn. Min far hade hört att det var viktigt att använda bilhjälm men de var ju ganska dyra men det var inget fel på hans kreativitet så han fixade två bygghjälmar. Klädde dem i rutigt tyg...för rutigt skulle det vara...sedan tvingade han den ena på min mor och var själv så stolt över att han fixat bilhjälm alldeles själv. Jag var väldigt glad att han inte fick fatt på fler bygghjälmar så att de inte räckte till mig och min bror. Det fanns ju ändå inte ens bilbälte i baksätet på den tiden.

Vem drömde inte om en röd Puch, fast jag fick aldrig någon. En blå är ganska snygg också.

En liten minivespa hade inte varit så dumt det heller.

En sådan där askkopp som såg ut som ett bildäck kommer jag ihåg att min piprökande far hade.

Tyvärr så var det stängt även här, ändå var vi inte ute på morgonen utan mitt på dagen. Tror att de har öppet på helgerna.

En sådan där skylt vill jag ha till min Touareg.

Det här märket känner väl de flesta igen.

Den här fina macken finns i Mörarp.

I Landskrona är det toppen tycker Siv.

Det är säkert så som Siv Malmqvist sjunger också men orsaken att vi styrde kosan dit var den gassande solen. Inte för att det var svalare där, men min man behövde en hatt för att slippa sitta och köra med min rosa solhatt på sig. Efter lite letande i några herrekiperingsaffärer så hittade vi vad vi var ute efter. Jag passade på att ta några bilder då vi letade runt.

Ett litet axplock av Landskrona.

Landskrona trädgårdsgille hade parkerat en bil vid torget.

Här i Landskrona har Carl Fredrik Reuterswärds revolver dubbla knutar.

Vi tar en sväng till Citadellet också.

Det verkar som det finns fisk i vallgraven. Jag trodde att den fiskande mannen hade prislappen dinglandes kvar i hatten, men det kan vara fiskekortet också.

Medan maken filmar lite slinker jag in på hemslöjden och sedan är den dagen räddad. ;)

Till sist en viktig uppmaning.

Peppar, peppar ta en tomat.

Nu ska vi ut på tigerjakt...nej förlåt det var visst tomatjakt. Vi hade fått ett tips om ett ställe  som hette "Tomatens hus".  Det låg inte så långt ifrån där vi bodde.

På vägen dit fick vi syn på den här fina kyrkan. Klart vi var tvungna att ta en liten bensträckare där.

Platsen vi skulle till heter Vallåkra och det var en hel del fina grusvägar på vägen dit. I informationen vi fått innan stod det att de hade nyskördade, solmogna tomater i allehanda färger och former.

Nog stämde den informationen allt.

Det fanns stora tomater veckade tomater.

Små tomater  i en mängd olika färger.

och även svarta tomater. Konstigt nog så smakade alla tomat.

Här får man plocka själv och välja ut exakt de tomater eller chilipeppar man vill ha.

Här i Tomatens hus fanns det inte bara tomater, lite blommor och kryddor fanns till försäljning och en hel del chilipepparsorter. Här en gul körsbärspeppar.

Den här sorten heter Facing Heaven.

Sedan tappade jag bort vad alla sorter hette. Tänkte på de som gick runt och plockade och valde bland alla sorter och sedan la allt i samma korg, hur visste de sedan vad de kom hem med!

Fanns inte bara tomater och peppar här. Borde väl vara bevis på att det inte är besprutat utan ekologiskt odlat.

En gul variant av chili.

Hittade en klockformad pepparfrukt också.

Det här var bara en bråkdel av alla tomat och pepparsorter de hade där och det var väldigt varmt i växthuset, t.o.m varmare än ute. Är du i närheten så är det ett trevligt utflyktsmål, finns även servering.

Nackarpsdalen i Söderåsens nationalpark

När vi kom till Röstånga så frågade vi damen på gästis vad vi inte borde missa att se här. Hennes snabba och självklara svar var Odensjön. Det nästan lyste om henne när hon nämnde den sjön, så det var klart vi måste gå dit för att se den.

Nu visade det sig att det var inte bara själva sjön som var det fina, det var vägen dit också. Den gick i en dalsänka kantad med bokskog. Vi passade på att gå på morgonen då det var å lugnt och stilla. Lite fåglar kvittrade  och solen började sila ner mellan löven. Eftersom vi inte har bokskog här där jag bor så tycker jag att den är så speciell.

Korna var inte speciellt morgonpigga. De låg där i hagen och idisslade, lyfte knappt på huvudet för att se vem det var som kom förbi.

Hallonen var mogna.

En del träd verkade ha lite för livlig fantasi.

Stigen, som mer var som en väg, var lättgången.

Och ljuset var stundom helt förtrollande.

Så kom vi fram till Odensjön.  Nästan rund är den och jag kan föreställa mig att det blir en magisk stämning då de har konsert här. Orkester och sångare uppträder på en flotte ute i sjön.

Vi träffade på en trevlig lokalbo som berättade att sjön är 10 meter djup och bildades av ett stort isblock som blev kvar efter inlandsisen. Grusslänterna på andra sidan sjön är rester efter när glaciärerna smälte bort. Lite svårt att föreställa sig att det här i Skåne varit glaciärer. Tänk de försvann trots att det inte fanns bilar och utsläpp då.

Eftersom att solen höjde sig på himlen så förändrades ljuset och färgerna i sjön.

Även i den här sjön så blommade näckrosorna, men här var de bara vita.

Här har vi hunden Werry och hennes husse. Det var han som var sprängfylld av kunskap om området och det var han som berättade så mycket intressant. Så trevligt att han tog sig tid. Han berättade också att han gått en promenad där varje morgon i 30 års tid.

Det finns även en stig som går på åsen på andra sidan sjön, men terrängen där var lite för svårforcerad för mig.

Vi klappar om Werry, som mer än gärna ville bli omklappad, och tackar hennes husse för all information och en trevlig pratstund och går tillbaka till vårt gästis och lite frukost.

Nu börjar folk vakna och vi möter några till som är ute på morgonpromenad.

Bokskogen kan verkligen ge skugga, det är nästan så det lilla huset i skogsbrynet försvinner i mörkret.

Jag ville försöka fånga det fina ljuset som silar in genom boklöven men upptäcker att det är svårt. Det blir inte lika som ögat ser det.

Den här lilla krabaten hade jag nog inte sett om den inte skuttat precis framför mina fötter. Den var svår att upptäcka i gruset.Märkte sedan att man fick akta var man satte ner fötterna för det var många pyttesmå grodor som hoppade där i gruset.