Vem bor på Staffa!

Ja vem kan bo på ön Staffa?

Inte en människa bor där men ön är välbesökt av människor. Tittar du på berget till höger så står det två stycken högt där uppe. De ser visserligen ut som två myror men jag gissar att de har bra utsikt och att de tycker att våra zodiaker ser ut som små barkbåtar där uppifrån.

Men vi ser att där finns en del bofasta ändå. De har kanske bara sin tillfälliga boning där men några av dem visar sig för oss. Som de här två strandskatorna som är ute på en liten strandpromenad. Här har de röda ögon och lite annorlunda teckning än de gulögda som jag såg på Falklandsöarna.

På en liten kobbe sitter en långnäbbad fågel. Vår kunnige guide och zodiakförare berättade vad det var för fågel men det  har jag glömt vad det var för sort. Spov eller snäppa av något slag?

Fast att det här är en tofsskarv det vet jag.

Den ville inte ha något besök utan skyndar iväg.

Vi kryssar vidare bland alla fåglar.

Titta där ligger ejdern och ruvar. Men vad är det som kikar fram bakom henne, någon med lång näbb.

En annan vinkel avslöjar att den lilla kobben var tätbebodd. Även ejderhanen var där och de hade sällskap av en strandskata.

Tittar på utsikten.

Vi hittar också ett gäng lunnefåglar som simmar omkring. Sakta närmar vi oss flocken.

Några simmar lugnt när vi närmar oss.

Andra gömmer huvudet under ytan. Eller så är den bara ute och snorklar.

Kvar blir bara ett plask när den försvinner ner under ytan.

Andra i flocken tar sats...

...och flyger iväg.

Men det gäller att se sig för så man inte krockar med ivriga fotografer och gummibåtar. Kan berätta att den klarade sig bra efter krocken.

En lite ovanlig form på en ö som ligger lite längre ut, den kallas för Holländarens hatt.

Vi återvänder till vår fatyg för att äta en god lunch.

Efter lunch ska vi till Lunga och se om det finns några lunnefåglar där.

Föregående inlägg om Staffa och Fingal´s Cave - Nästa inlägg om Lunnefåglarna på Lunga

Fingals Cave

Det är dags för en zodiakkryssnig och vi slänger oss i gummibåtarna ...... Ja, jag kanske överdrev något, slänger är inte rätta ordet men alla är ivriga att komma iväg för nu ska vi till ön Staffa.

Vårt fartyg M/S Quest har tagit oss ytterligare en bit ut bland öarna i Hebriderna, och Staffa ska verkligen bli spännande att få stifta bekantskap med. Den här ön är uppbyggd av pelarbasalt.  Basalt är en bergart av vulkanisk ursprung och då den har kylts ner har den fått en form som av sexkantiga pelare, de liknar orgelpipor.

På Staffa bor det ingen, men där är inte helt öde för det. Eftersom ön inte ligger så långt ifrån de bebodda öarna är det många som åker hit för ett besök. Man kan gå iland men det ska inte vi göra.

Vi kryssar in i ett smalt sund och låter vågorna gunga oss igenom medan vi storögt beundrar det stora pelarna.

Gummibåten som redan tagit sig igenom sundet synns knappt då vi gungar fram på vågorna.

Det ser ut som om någon lekt med byggklotsar och staplat dem på hög här ute till havs. Vikingarna kallade den för "Ön med pelare". Geologerna hävdar att dessa pelare skapades för 60 miljoner år sedan vid en enorm underjordisk explosion. Keltiska folksägner har en annan åsikt, dessa hävdar att Giant's Causeway vid den irländska kusten nådde hela vägen hit ut innan de förstördes av rivaliserande giganter.

Havet har mejslat ut flera stora grottor här, pelarna har brutits av och vågorna fört bort resterna. Den största och mest kända grottan är Fingal’s Cave och det är den som har lockat hit oss.

Grottans öppning är 35 meter hög och den sträcker sig 89 meter in i berget. I lungt väder kan man ta sig in med båt. Vi har tur för det är en sådan dag i dag.

Det är en lite magisk känsla att komma in i grottan och jag kan förstå hur det kommer sig att Felix Mendelssohn blev så inspirerad att han skrev ­ouvertyren Hebriderna då han besökt grottan och hans vän Karl Klingemann, som var med på resan, beskrev grottan så här: "Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.”

Martin som kör vår zodiak stänger av motorn och vi sitter och lyssnar på vågskvalpet. Det är helt enkelt för storlaget för att kunna beskriva och göra det rättvisa.

Då plötsligt hörs det ljuva toner. Tänk er en klar kvinnostämma som sjunger "Amazing grace". Det är så vackert så att nackhåren riktigt krullar sig. Först tror jag att det är något turistiskt med högtalare och inspelad sång. Men efter en liten stund märker jag varifrån ljudet kommer. Det är ingen inhyrd sångare eller inspelad musik utan vi har turen att komma in i grottan just då en av de ilandstigna besökarna plötsligt brister ut i sång. Det är kvinnan där uppe som sjunger och vackert sjunger hon också, dessutom tar hon om det då vi ber om en repris. Jag har letat på nätet för att kunna lägga in en länk till sången här men hittar ingen inspelning som motsvara det vi fick höra. Hon hade så vacker röst och det klingade och ekade mycket vackert inne i grottan.

Fingal’s Cave är inte den enda grotta på ön men den är stört och vackrast.

Ön är inte heller helt obebodd, det vimlar av fåglar här.

För att inte göra inlägget för långt så kommer mer om dessa innevånare i nästa inlägg....

 Föregående inlägg om resan - Fortsättningen om fåglarna

Iona och Dun Í

Vi är kvar på ön Iona och fortsätter med vår vandring upp på Dun Í. Tanken var att vi skulle se om det fanns några fåglar där uppe och här lär det finnas kornknarr, den skulle vara trevligt att få syn på en fågel jag aldrig sett förut. Fast tyvärr så var det tämligen ont om fåglar och någon kornknarr har jag fortfaraden inte sett, men den här lilla fågeln satt på en sten på vägen upp på berget. Kan det vara en grönsiska måntro?

En ganska brant stig ledde oss upp mot svindlande höjder och jag funderade på vägen upp hur jag skulle klara vägen ner med min stela fot. Ner kommer man ju alltid, sägs det, men jag ville komma ner helskinnad också. Det är jobbigt att gå uppför och halvvägs upp träffade vi på ett trevligt engelst par som satt sig för att vila och pusta lite. Vi passade på att pusta även vi och fick en trevlig pratstund och lite mer information om ön Iona och även om det stundande valet, om Skottlands självständighet, i september.

Högst uppe på berget var utsikten strålande och man kunde se hela ön och långt ut över de närliggande öarna.

Vår fågelkännare Klaus spanar ut mot öarna som vi ska besöka på eftermiddagen.

Den lilla ön till vänster i bilden under, är ön Staffa dit vi ska allra först.

Och lärkan drillar högt i skyn.

Vi tog oss ner och jag klarade nedstigningen galant, med en liten stödjande hand av maken och Klaus då och då. Kul att se hur husen ligger som inbäddade i kullarna i landskapet. Är nog nödvändigt med lite skydd då höstvindarna sätter i.

Kan man ha det så mycket bättre, vackra Iona, sol och hav. Njuter i fulla drag av allt det vackra.

Eller hur Maria? Visst är det vackert och visst har vi det bra.

Vi återvänder till vårt skepp.

 Fortsättning följer och då ska vi till Staffa...

    Föregående inlägg om resan - Fortsättningen som handlar om Staffa.

Iona, fler får än människor.

Vår första landstigning på resan blev till Iona och en mycket lugn sådan. Havet låg blankt och fint och vinden smekte våra kinder. Våra zodiaker tog oss smidigt i land och vi fick vad som kallas "en torr landstigning", alltså överdragsbyxor och stövlar kunde vi lämna i hytten om vi ville.

Iona är en endast 5 km lång och 3 km bred ö och här bor fler får än människor, fast när vi alla kommit i land så såg det ut som om vi mångdubblat den mänskliga delen något. Strax efter oss kom även färjan från Mull med några till människor men inga bilar. För bara de fast boende på ön får ta med sig bilar hit. Turisterna får gå.

Inte många boende här, men bar finns för de törstiga.

Även post, skola och affär finns det.

Måste säga att det kändes som rena idyllen med får betandes bland husen.

Vi promenerade iväg inåt ön och stannade till vid ruinen av det gamla nunneklostret från 1000-talet.

Där Carol, som då hon inte är med som guide på vår resa arbetar som arkeolog för national Trust of Scotland på St Kilda, livfullt berättar om klostret och dess historia.

En av de lite märkligare sakerna på klostret är det här fönstret ut mot bygatan. Det ska symbolisera en naken kvinna med benen särade och med lite fantasi så kan man faktiskt se figuren i de grå stenarna. Det är tydligen något som är vanligt på Irland och ska vara som en symbol och för att avvärja ondska.

Fågeln som kommer och vill vara med och lyssna på Carol, kanske också är någon slags symbol. Vem vet!

Kan det här vara en klosterkatt?

Nästa stopp på vår promenad blir vid Macleans kors. Här stannade de medeltida pilgrimmerna för att be då de var på väg till klostret.

Man brukar säga att det är från Iona som kristendomen spred sig ut till övriga delar av Skottland och sedan ut över Storbritannien. Det var hit som den irländske munken Sankt Columba kom sedan han råkat i onåd i sitt hemland, efter en tvist om ett psaltarmanuskript som han kopierat och var sedan tvungen att gå i exil. År 563 seglade Columba till Skottland, tillsammans med tolv följeslagare. Slutligen tog de sig iland på Iona, där han lovats mark. Columba och hans munkar byggde upp en kommunitet, där gudstjänster och praktiskt arbete intimt hörde samman.

Här besöker vi den renoverade klosterkyrkan.

Sankt Columba dog på Iona den 9:e juni 597 och begravdes här. Klostret fortsatte att blomstra fram till 800-talet och sedan kom vikingarna. De levde tydligen upp till sitt rykte och plundrade och slog ihjäl de som kom i deras väg.

Sedan är det dags att utforska den lilla ön. Som sagt så är den här ön rena idyllen; frigående höns vandrar omkring och i en liten korg vid grinden till ett av husen kan man köpa ägg. Bara att ta för sig och lägga pengarna i korgen.

Grågäss traskar omkring bland fåren.

Ett tre dagar gammalt lamm bräker med sin spröda röst medan tvillingen betar med mamma får.

Vi som inte fördjupar oss ytterligare i kyrkohistoren vandrar vidare upp mot Dun Í för att se om vi kan få syn på några fåglar och även beundra utsikten.

Fortsättning följer...

Starten på resan och fortsättning

På väg mot nya mål.

Den här gången startar vår resa i Glasgow i Skottland, men staden Glasgow var lite utöver själva resan så till den återkommer vi senare. Vi tar och börjar med en bussresa och ser var vi hamnar i dag. Åker man buss så blir det inte så många fototollfällen. Visserligen får man se det vackra skottska landskapet förändras där utanför bussfönstret och några minnesbilder vill jag ha.

Vi ser ett ganska kargt landskap och en del vackra sjöar som Loch Lomond eller Loch Laomainn som den heter på gäliska. Det här är Storbritaninen största sjö.

Här kan det passa att klicka in och lyssna på "The Bonnie Banks O' Loch Lomond ".

När vi åkt ungefär halvvägs av dagens etapp ser vi ett vackert slott. Det är Inveraray Castle. Här låg tidigare en fästning  men under 1740-talet byggdes det här slottet i fransk châteaustil. Ingen dålig bostad för hertigen av Argyll och hans familj. Om det är någon som tycker att det ser lite bekant ut så kan du ha sett TV-serien Downton Abbey fast då kallades det för "Duneagle".

 I dag är det någon form av bilträff vid slottet och vi möter en hel del fina bilar.

Själva byn Inveraray ligger vackert vid en havsvik, eller  en fjord som de säger i Norge. Har man tur så kan man få syn på båder sälar, delfiner och brugd här. Vi ser inga men beundrar den gamla stenbron på "The Old Military Road".

Inveraray är ett vackert litet samhälle som tydligen drar till sig många turister.

Men här kan vi inte stanna hela dagen, vi ska vidare. Vi far igenom den här portalen och vår buss får precis plats.

 Vi kan inte klaga på vädret, det skotska vädret bjuder på mycket solsken.

Plötsligt får jag lite vibbar från barndommen och min brors mekanobyggen. För visst ser det ut som om någon byggt med Mekano här fast i lite större skala.

Det vi ser är Connel Bridge. Från början var det enbart en järnvägsbro men senare kunde man även få över bilar genom att köra upp dem på en "charabang" en slags vagn som kunde köra på räls och ta en bil i taget.

Vi tar en sista titt på det vackra landskapet och de blommande ärttörnen.

Så har vi kommit fram till dagns mål, nämligen Oban.

 An t-Òban heter staden på gäliska och det betyder "Den lilla viken".

Högt uppe på höjden syns McCaig's Tower. Namnet har det fått från  John Stuart McCaig som lät bygga det som ett monument för sin familj och även för att ge arbete till de lokala stenhuggarna under vintermånaderna. En imponerande byggnad där han hade stora planer med konst och statyer av sig själv och släkten men en hjärtinfarkt satte stopp för dessa planer. Tornet blev bara ett skal. 

Men Oban var bara början på vår resa och nu när vi komit fram till starten för äventyret, tar vi farväl av vår skottske guide. Han förklarar att mönstret i kilten som han har på sig inte är hans släkts mönster utan det är guidernas färger.

Efter diverse små bestyr med tull och inspektion av fartyget från myndigheterna i Oban, får vi äntligen gå ombord. Trots att vårt fartyg M/S Quest kom hit för två dagar sedan, har de fått ligga på redden och vänta till säkerhetsproceduren med att ställa upp ett litet staket på kajen var klar.

Men när staketet är på plats är det bara att visa upp passet och några i vårt sällskap blir utvalda för säkerhetskontroll och det känns bra att få gå ombord och inspektera vårt nya hem för de följande åtta dagarna.

Det ska bli spännande och trevligt att bekanta sig med medresenärerna och fartygets besättning. Innan vi får kasta loss och lägga ut har vi den obligatoriska säkerhetsgenomgången med flytvästar och livbåtar men sedan så är det äntligen dags.

Nya vyer öppnar sig.För att få lite storleksordning på landskapet så förstora gärna så att du ser huset nära stranden. Det ligger framför den stora klippan.

Och efter middagen sänker sig kvällen över Hebriderna. Än så länge är vi i de Inre Hebriderna.

Tar en till på "whiteboardtavlan" för att se vad som väntar i morgon. Det ser givande ut.

Medan solen förvandlar hav och himmel i nya färger, kryper vi till kojs. Drömmer förhoppningsvis om trevliga landstigningar i en spännande arkipelag i både de innre och yttre Hebriderna.

Fortsättning på resan