Allans tofflor

En solig dag nu i mars for vi till Malmköping.

I Malmköping  huserade Södermanlands regemente från 1700-talet fram till 1921. Här fanns ett stort exercisfält som kallades för Malmahed eller kort och gott "Heden". I anslutningen till exercisfältet ligger Plevnahöjden som är en liten höjd där det nu finns en hel del rester i form av skyttegravar. Namnet Plevna kommer från den bulgariska staden Pleven. Där utkämpades hårda strider år 1877 under det rysk-turkiska kriget på Balkan. Då använde man för första gången skyttegravar och det var när man började öva med sådanan som namnet Plevna kom till. Intill den kullen ligger Plevnagården som då var ett regementsjukhus. Numera är det ett trevligt litet hotell.

I Malmköping är det intressant att gå runt och titta för här har det satts upp en hel del informationstavlor med historik om det man ser.

Vi hade en trevlig vistelse här på Plevnagården och jag kan varmt rekommendera det.

Vi tog en promenad ner på stan, ser att här kan man införskaffa sig ett par av "Allans Pisstofflor" och få leva in och känna efter hur det var för Hundraåringen Allan att gå omkring i sådana tofflor.

Undrar om det var från något av dessa fönster han hoppade ut. Om jag räknade ut rätt så är det mittersta huset som är baksidna på "Hemmet". Det ser lite högt att kliva ut där.

Ett eget brännvin ser det ut som Allan också fått.

Staden är inte så stor men trevlig att ta en promenad i. Såg ett konstverk förfärdigat av hästskor. Fick bara med den lilla hästen för det stod bilar ivägen. Tror det ska vara en häst i alla fall.

Ganska nära Plevnagården hittar vi "Suckarnas Allé". Den byggdes för att kulor från skjutövningarna inte skulle förirra sig till fel ställe. Det finns flera tolkningar av namnet och en är att de skadade soldaterna suckade då de gick den här vägen från förläggningstälten till sjukhuset. De suckade för att de var sjuka och behövde vård. En annan tolkning var tvärtom, att de  gick ifrån sjukhuset friska och ompysslade och nu var tvugna att börja delta i övningrna igen

Klockan tickar på och vi vänder åter till Plevnagården för att äta en trerätters måltid.  God var den också.

Borttappade vårtecken

Tog en promenad i vårsolen och tänkte att jag kanske skulle se några vårtecken så jag tog min lilla kamera med mig. Det första som liknade lite åt vårtecken till var redan då jag kom till Nockeby torg, inte de vårtecken som jag hade i tankarna då jag gick ut. Kan det vara vårvärmen som fått någon att ta av sig strumporna. Torde ha blivit lite kallt om fötterna än så länge.

Nästa vårtecken var av en lite annorlunda art och växte i buskarna, den blänkte i solskenet bland fjolårslöven.

Något förundraad över att någon tar sig tid och plocka upp för att stoppa in i en påse och sedan slänga iväg ut i naturen. Jag tror att naturen klara av att bryta ner det där innehåller bättre utan påse (om man nu absolut inte klarar av att lägga det i närmaste papperskorg). Har sett att numera finns dessa påsar i alla möjliga färger de skulle kanske lysa upp lite i naturen nu innan blommorna slår ut, men kan det vara så att de som köper de färgglada påsarna är ordentligare av sig, för det är inte ofta jag ser en rosa eller lila påse ivägslängd.

Sedan var det lite mer färgglada vårtecken som dök upp, den här arten finns i en mängd färger och varianter och har lite varierande växtsätt.

Tummen upp för den här.

En hjärtlig art.

Den här är lite ovanligare och ses mest i alpin terräng.

Om någon skulle känna igen de borttappade vårtecknen så gå mot den här kyrkan så kan ni plocka dem. De är inte fridlysta.

För att se de verkliga vårtecknen fick jag gå in på min egen tomt. Fast den här är lite fusk för den såg jag redan för flera veckor sedan, innan snön kom. Den har bara vilat sig lite under snötäcket. Så den är inget nytt vårtecken.

Men här har vi något nytt.

- Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp.

De svarta runt om den lilla rabarberknoppen såg intressant ut, ska kanske ta min stora kamera och botanisera lite där en annan dag.

Färgat eller avfärgat?

Förr innan färgfoto var allas vardag så var önskan att få en färgbild stor. Det här är den allra första bilden på mig, tagen av min mor då vi bodde i Forsbacka.  Hon hade nog aldrig ens tänkt tanken på att det skulle vara färgfilm i kameran.

Mycket troligt att den är tagen med den här kameran eftersom det var familjens enda kamera. Borde kanske ha varit en svartvit bild på den eftersom det endast suttit en enda rulle färgfilm i den och på den rullen blev det bara skrutt av bilderna. De hamnade i papperskorgen. Inte någon digital papperskorg. Det var med den kameran som jag, som åttaåring, upptäckte tjusningen med foto .

Den här bilden är tagen när jag var 5-6 år och var ängel i ett luciatåg. jag skulle gå längst fram men hade  lite för bråttom och kom upp på scenen alldeles själv. En påpasslig reporter på den lokala tidningen tog bilden i svartvitt.

Hmm svartvitt?

Men det är ju en färgbild.

Nä det är faktiskt en svartvit bild men den är färglagd i efterhand  för hand. Inte i photoshop utan med färg och pensel. Vips så hade vi en färgbild. Svartvitt blev färg.

Så stolt jag var då på 50-talet när jag fick den här bilden. Jag kom med i tidningen också, men den bilden var inte i färg och det klippet har försvunnit för länge sedan. Men den här bilden var en förstoring och i FÄRG och det är kanske minnet från den bilden som gör att jag helst använder mig av färg.

Numera tar vi en färgbild...

...och om vi inte tycker att det är tillräckligt spännande då tar vi bort färgerna.

Så nu när alla har tillgång till färgfilm, eller färgbilder som det kanske heter när man fotar digitalt, då avfärgar vi istället.

Det var bara lite tankar om färg...

En trött Pixel.

Är man en liten Pixel med överskottsenergi så det nästan rinner ut genom öronen och så snabb så man knappt blir med på en bild...

...då är det inte så konstigt om energin plötsligt tar slut och man slocknar i ett hörn.

-Ville du något?

-Leka? Nä, jag orkar inte!

-Fast det kliar lite.

-Får jag ligga nära dig Wilma? Det känns så tryggt här.

Bilderna har några år på nacken, jag höll på och städade och sorterade bilder i mina externa hårddiskar och hittade de här. Pixel är vuxen nu och Wilma har gått till de sälla jaktmarkerna. Hon blev 14 år.

Vi tar lite Hedesunda också.

När jag pustat ut efter promenaden på Hälsans stig så for vi till Hedesunda.

Inte var det bättre väder där inte.

Jägarna hade tydligen haft jaktlycka. När jag ser jägarens jaktlycka kan jag  inte låta bli att tänka på den vackra Mickel räv som kommer var kväll och hälsar på vid vår tomt där hemma.

Sedan for vi och hälsade på svärmor som fyllde år och firade henne med tårta och blommor. Hon bor på Ängslyckan. Visst är det ett fint namn.

PS. Tårtan var god och kom från Södra brunn. DS.