God Jul till alla mina vänner...

...och alla som jag känner. Ja även de som jag inte känner önskar jag också en finfin jul, med lite mobilbilder.

Var på ögonkliniken i går och deras julgran var klädd i ett passande tema. Nästan lite läskigt att se alla ögon som hänger i granen i stället för julgranskulor.

Hoppas att de är duktiga på att fixa ögon också så att mina blir klarsynta nästa år och inte hamnar i granen. Fast de verkar ha inriktat sig på gröna ögon där och mina är bruna så jag klarar mig nog.

Lite annorlunda gran har de på Nockeby torg. Snyggt klädd är den och kan kanske passa som klädsel på julafton för mig också. Inte så jullik omgivning i år. Ser mer ut som höst.

Avslutar med en Nisse som undrar om det inte blir någon julmat i år.

Katten Nisse slickar sig om nosen så han hittade nog en bit julskinka ändå.

                                                                                GOD JUL

Gävligt gott!

Åtta dagar kvar  och jag var lite nyfiken på Gävlebocken. Stod han kvar eller hade han blivit slukad av lågorna även i år? Det såg lite oroväckande ut när vi kom fram till Gävle. Är det inte bocken som ligger där borta?  Inte såg det där ut som den resliga bock som jag sett där i Gävle förr om åren.

Men som tur var, jag kom inte för sent. Det var Lillbocken som gått ett sorgligt öde till mötes. Se där i bakgrunden står han ju. Vi tar en runda runt torget.

Visst är han fin! Tretton meter hög och med egen blogg till och med.   Visst skulle jag få mycket finare bilder på kvällen, tyvärr så var jag inte där då men i bockens blogg kan man se hur fint han lyser på kvällen.

 Gävle är ju inte bara bocken, så jag tog en liten promenad i blåsten. Undrar om det var efterdyningar av Ivar som härjade. Men nu kan jag gå ganska skapligt och utan kryckor dessutom, även om jag inte går fort så går jag i alla fall. Fönsteshoppa är kul. Men undrar om det inte blivit något fel här. Kikade in och kunde inte se en enda soffa i hela butiken.

En ny butik har dykt upp sedan jag var  i Gävle sedan sist. Kul namn på den och den verkade riktigt populär för där inne var det så trångt och fullt av folk så det fick inte plats någon mer. Där kan man både äta och handla med sig av deras godsaker. En specialité som de har är Gestrike Cowboychips, vår tids snacks, en blandning av beef jerky och rotsakschips.  

Sedan promenerade vi tillbaka till bilen för färd mot Hedesunda. Mitt ute i skogen mötte vi en häst. En ny bekantskap även den.

I Hedesunda hälsade vi på svärmor på  Ängslyckan och fikade de ovanliga lussekatterna vi köpte i Gävle. Jag har då aldrig förr träffat på lussekatter med vaniljkräm istället för russin. Goda var de. Det tyckte svärmor också.

Det är klart svärmor ska ha en stjärna till jul.

Fick fint besök.

Ronja kom och hälsade på.

Vi tittade på fåglarna och lekte med favoritleksaken.

Hörde och såg att vi hade finfrämmande vid fågelbordet också. Steglitsen, som jag bara brukar få syn på när det är vår, var här. Den skränade och bråkade med de andra fåglarna så det var svårt att missa den. Men när den tyckte att jag blev för närgången så flög den sin kos.Inget stativ med ut så någon skärpa lyckade jag inte få.

Ronja och jag lekte med hennes favoritleksak, en fender. Jag kastade och Ronja hämtade.

Fast jag vet inte vem som tröttnade först, verkar som om Ronja försöker säga "Ska du bara slänga bort den hela tiden så behåller jag den då".

Tog en tur.

Det var vackert söndagsväder och eftersom jag inte kan gå några längre promenader ännu så blev det en liten biltur.

Först hamnade vi i Huddinge bland en del färgglada hus.

Som i den lågt stående morgonsolen såg ändå färggladare ut.

Även om morgonsolen målade husen i sina vackraste färger så hjälpte det inte så mycket på alla ställen.

Det var inte många vakna men duvorna var startklara.

Vi for vidare och hamnade i Muskötunneln.

Den är 2 895 meter lång och snirklar sig fram genom berget.

När sprängningsarbetena för Muskötunneln var färdiga i slutet av 1963, var tunneln sannolikt världens första biltunnel under havsytan i oinklätt berg (enligt Wikipedia)

Vad såg vi på Muskö då? Inte så mycket för in på det militära området var det bommar och valde man vägen till vänster efter tunneln såg det ut att vara en hel del som var inhägnat.

Jag lovar att inte beskriva var bilden är tagen och mätt upp området har jag inte heller gjort men om du undrar vad som fanns bakom den skylten och en mängd andra skyltar så var det...

...skog!

Vi återvände genom tunneln och försökte undvika motorvägen tillbaka men det var inte lätt för vilken väg vi än försökte välja så var det antingen en bom eller förbjudet att köra där.

Fast till slut hittade vi en alternativ väg och tog en sväng förbi Häringe slott.

Lärde oss något nytt...eller om gammalt.

Hittade en strand.

Sedan åkte vi hemmåt, passerade Brandbergen på vägen.

Å sen for vi hem.

Vardagsglädje!

När livet är som vanligt och vi rusar runt utan att tänka på hur bra vi har det som kan just, rusa runt och ha det bråttom. Då vi gör det vi ska göra utan att tänka så mycket på vad det är vi gör egentligen, då finns det kanske inte så mycket att glädjas åt över att vi klarar av att göra just det vanliga. Det är ju så vanlig.

Men ibland händer det något som gör att det där vanliga inte fungerar längre, du måste be om hjälp med det mesta i din vardag. Mycket du gjort innan utan att tänka på det blir med ens väldigt svårt.

Vardagliga saker blir plötsligt ouppnåeliga och svåra att utföra.

Inte så konstigt om du blir lite deppig då.

Ända tills en dag då du  blir bra eller i alla fall bättre och kan börja leva som de flesta andra gör. Behöver inte lägre dit stöd som varit med dig under en lååång tid. du kan nästan klara dig helt och hållet utan det stödet.

Känns som om en ny värld öppnat sig du kan klara dig på egen hand ut i världen.

Bara att klara av en sådan enkel sak som att hämta en kopp kaffe alldeles själv och dessutom klara av att bära den uppför en trappa, eller den glädje man kan känna för att klara av att bära ner tvättkorgen till tvättstugan alldeles på egen hand. Den känslan och glädjen som man känner då det händer för första gången på åtta månader, det är lite svårt att förklara. Självklarheter egentligen men nyupptäckta färdigheter. Bara att kunna vattna blommorna utan att behöva be om hjälp, det är fantastiskt. Det är riktig vardagsglädje.

Det är värt att fira. Den glädjen vill jag spara i en liten ask som jag sedan kan ta fram och öppna för att få uppleva vardagsglädjen över det enkla igen. Att försöka spara den här känslan tills allt blir vardagsmat och jag gör alla vardagssysslor utan att tänka på det igen. Då en gråtristdag kommer, då jag klagar över bagateller, då vill jag plocka fram den där lilla asken igen, med guldstoftet av känslor för vardagsglädjen.