Nu skiter vi i det här...

Nej det gör vi inte alls, det är alldeles för fint här uppe för att strunta i, men det finns andra som gör så och mitt på vägen dessutom. Vi fortsätter färden inne i de djupa skogarna och hittar märkliga minnesmärken.

Den här stenen är rest som ett minne efter bonden Nils Person och dragonen Anders Slaghök som dödades av en björn i dessa trakter 1691.

Informationsskylten upplyser oss om att det är björnrika trakter  som vi färdas i och det får vi se bevis på också. Någon har varit här ganska nyligen. Tyvärr så väntade den inte på oss.

Spåren visar att det var inte så länge sedan björnen lämnade sitt visitkort här och dit in i skogen försvann den. Syns t.o.m hur gräset vikt ner sig efter stegen in i skogen.

Vägen är lång och förhoppningen om att även få se nallen vaknar.

Men hur vi än spanar så ser vi ingen björn, men ett litet trappstegfall stannar vi vid. Det är så litet så det har inte fått någon skylt med namn, så jag vet inte om det heter något.

Där nere till höger hade det varit fint att ta sig, för där tror jag att den bästa vinkeln för att ta bilden är...men jag såg det lilla trappstegsfallet och det är inte så dumt det heller.

Den här uppresta stenen stod vid vägkanten, det finns lite röda markeringar och streck men ingen information om vad det är för sten.

Den enda bil vi träffar på här, på de små skogsvägarna är den här timmerbilen. Jag tänkte få en bild då den lastar sitt timmer men chauffören var så hänsynsfull så han väntade med att lasta tills vi hade passerat.

Sen blev det Åre igen. En god middag på Copperhill väntade på oss.

Trillevallen och lite till.

När jag hör ordet Trillevallen så kommer jag osökt att tänka på "Stig-Helmer" och Åbergs filmer. Ser trevligt ut där och det lär vara familjevänligt. Vi tog bilen med oss en bit upp i backen.

Där fick vi en fin utsikt över nejden. Hade maken fått som han ville hade vi hamnat med bil och allt högst uppe på toppen för det fanns en väg som var körbar....men inte mer än just körbar.

Blir inte så fina bilder i soldiset men ger en aning om att det är i fina trakter vi är.

Vålåforsen, här brukar det vara forsränning har jag läst, men det måste nog vara på våren för i dag såg det lite grundt ut.

Men fin liten fors är det och man kan även se vattents kraft där den har mejslat ut grytor i berget.

Vi åker vidare och inte så långt från Vålåforsen ligger Ingeborgfallet fast på jämtska heter forsen Skolimborforsen. Sägnen säger att det var en lärarinna som hette Imbor (Ingeborg) som förolyckades här. Ingen vet riktigt hur det gått till men färdvägen för att ta sig till Vålådalen gick över Vålån, på sommartid med båt och vintertid över isen och resten kan man då räkna ut själv.

Dit ner lyckades jag inte ta mig, men man ser lite av forsen även uppifrån vägen.

Tack vare en liten handsnidad skylt svängde vi in på en kort liten avtagsväg och hamnade vid Aumströmmen i sjön Aumen.

Tur det för det var en sällsam syn vi möttes av där. Vet inte om man kan kalla det landskapet för vackert men märkligt var det.

I slutänden av sjön ligger ett kraftverk och jag förmodar att det är när vårfloden kommer och man släpper på vattnet där vid fördämmningen, då blir strömmen så stor så att hela landskapet förändras.

Små slingrande vägar lockar oss och vi svänger in till något som kallas för Järvdalen.

Men vi såg ingen järv där.

Vi ska tillbaka till Åre för där har vi en övernattning kvar så vi tar en betalväg på andra sidan Aumen. Trettio kronor för att få åka där är inte så dyrt, jag har betalat betydligt mer för att komma in på något dammigt museum. Här är det kanske vägdamm men med en fantastisk natur....men mer om det i morgon.

Åreskutan

Jag har varit i Åre några gånger och tänkt åka upp med kabinbanan till skutans topp för att se hur där ser ut och varje gång som jag har kommit till skott så har molnen täckt toppen och den önskade utsikten skulle ha varit lika med noll. Så före den här resan hade jag inte varit upp på toppen.

Men nu ska det bli av. Solen skiner och vädret är ganska behagligt. Fast någon borde kanske ha informerat en vinglig kryckgångare att gondolen gungar till ganska rejält då man passerar stolparna. Var nära att jag satt mig på rumpan innan jag fick fatt på ett stag att hålla i.

Det är stolpar som den här som får korgen att gunga till, så en liten varning till andra vingliga är att hålla i sig eller klämma ner sig, bland barnen, på de få sittplatser som finns.

Många väljer att åka upp och sedan gå ner...det ska jag också göra någon gång...

Andra väljer att segla ner med hjälp av vingar. Det ska jag inte göra någon gång...

Om vi som stod på utsiktsplattformen hade sådan här utsikt så förmodar jag att de som seglade ner till Åre by hade en hissnande utsikt. Längst där borta vid det blånande berget kan man se "seglaren".

Man ser lång här uppe ända in i Norge.

Följer man den vit-röda markeringen så kommer man upp till riktiga toppen och toppstugan. Dit ska jag också gå någon gång.

Där uppe är den, toppstugan alltså.

Sedan tog vi kabinbanan ner igen.

Stenvalvsbroarnas väg.

Stenvalvsbroarnas väg.

Så borde den här vägen heta tycker jag för det finns så många fina stenvalsbroar. Närmare bestämt 24 stycken, men det heter den inte utan den heter Karl Johansvägen eller Skalstuguvägen .

Så heter den för att det var kung Karl XIV Johan som lät bygga vägen. Fast egentligen fanns det en väg här långt innan kungen kom på att det skulle vara en bättre väg över till Norge. Då var det pilgrimmer och handelsmän som reste här. Under medeltiden var den bara en gång- och ridstig.

Att leden har gamla rötter vet man eftersom en yxa från omkring år 700 har hittats i Medstugan, som ligger utefter leden. Likaså kan man läsa i Snorre Sturlassons "Olavs saga" om Olav den heliges färd längs leden i juli år 1030.

Så vi är inte de första som färdas den här vägen och någon har åkt den här vägen före oss och lämnat ett bomärke efter sig.

Mellan 1815 och 1835 rustades vägen mellan Duved och Norge upp på order av Karl XIV Johan. Kungen invigde den kraftigt upprustade vägen genom att resa längs den i augusti 1835. Bland annat hade ett flertal nybyggda broar ersatt äldre träbroar. Flera av dem åker vi över men vid en del har vägen dragits om och de går att fotografera.

När järnvägen sedan kom, den som går mellan Östersund och Trondheim så minskade trafiken på Karl Johansvägen. När så vägnummer infördes i Sverige fick vägen heta länshuvudväg 322 och riksvägen slutade Duved.

När sedan E14 byggdes 1958 blev Karl Johansvägen en liten betydelselös sidoväg och på 80-talet fick den inte ens behålla sitt epitet som länshuvudväg utan blev bara en liten sekundär länsväg. Tur det tycker jag så att de inte byggt en stor motorväg här över fjället och i den sköna naturen.

Fast på 90-talet blev vägen upprustad och orsaken till stenen med kungens namnteckning här ovan är att han var här och återinvigde vägen.

Dessa stenvalvsbroar är en sinnrik byggnadsteknik och jag är imponerad att de även klarar av dagens trafik och tryck. Hittade en informationsskylt som visar hur bygget gick till.

Vi tar en runda.

Slingrande grusvägar är spännande att åka på, för det första kan man inte köra så fort där och då hinner man se vad som finns vid sidan av vägen, dessutom är det lättare att stanna om det inte går så fort.

Så vi svänger in på avtagsvägen till Fäviken bara för att se hur det ser ut där. Vill man äta middag på Fäviken får man vara ute i mycket god tid, så det blev varken lunchpaus eller middag på det stället, men så här ser det ut där.

Huså herrgård. Det var till Huså som kopparmalmen från Fröå gruva forslades och även förädlades. i Huså fanns det en hel det att titta på men det krävdes promenader för att nå dit så det fick vara den här gången. Men Huså bageriets goda bröd kan jag rekommendera.

Färden går långa stunder utefter Kallsjön strand och i dag ligger den spegelblank.

Små fall och bäckar rinner ut ur skogen och fyller på sjön.

Vi kommer fram till Baksjön där speglingarna får oss att stanna till en stund. Fjällen speglar sig i sjön.

På andra sidan vägen ligger Tallsjön som även den är lika spegelblank i dag.

Kan tänka mig att det är en härlig dag för en fisketur.

I närheten ligger  Anjans fjällstation så jag gissar att fiskarna kommer därifrån.

De ser ut att ha det skönt.

Speglingar har jag en viss förkärlek för,

Även torrfurorna är vackra i den här miljön.

En kort sväng in i Norge.

Fast den gamla skylten är betydligt finare.