Fröå gruva.

I Fröå började kopparmalm att brytas på 1740-talet i fyra perioder fram till 1919.  

1990 beslutade man att återuppbygga gruvbyn och det sinnrika vattensystemet rekonstruerades. Så nu kan man åka upp till Fröå gruva och få se hur det såg ut då den var i drift. Man kan också få en guidad rundturer där men eftersom jag insåg att det inte skulle fungera att gå runt med kryckor så åkte vi upp dit innan rundturerna började och kunde på så sätt göra en förenklad version av rundtur med bil.

Här ser man stånggången som går in i Drottningschaktet, där var det iordninggjort en bred spång att gå på så t.o.m jag hade nog klarat av den biten.

Jag vet tyvärr inte vad alla husen använts till det får man med all säkerhet veta om man är med på den guidade turen, men det finns lite skyltar som man kan få information på.

Men man ser en hel del från bilen också.

Det här är Enderleins hus, ganska fallfärdigt men används till att förvara en del byggnadsmaterial. 

Pivån, den åttakantiga byggnaden här, innehöll maskineri för att avleda drivlinor till det gruvschakt där man för tillfället behövde dragkraft för att dra upp malmen.

Primitiva ledningsrör som klarat att leda vatten i många år.

Vi kikar lite närmare.

Det här är i alla fall bakstugan. När man kikar runt här så förstår man hur idén till namnet på vårt hotell Copperhill kommit till, tror även att arkitekten hämtat lite inspiration till byggnadsstilen här vid gruvan.

För att hålla kvar arbetare i den hårda fjällmiljön lät gruvbolaget vid Fröå bygga torp åt gruvfamiljerna, som också fick 3-4 tunnland jord att bruka så att de kunde hålla ko, får och get. Dessutom hade de anställda femdagarsvecka, detta för att få tid att sköta de små jordbruken.

Vi far vidare mot nya mål.

Vi nådde målet - Åre.

Så nådde vi målet för vår resa den här gången, Åre. Högt där uppe ligger vårt hotell. Från det här hållet kan man ana att det är storlagen utsikt där uppifrån.

Vägen dit upp slingrar sig fram mellan mängder av nybyggda hus. Verkar finnas hur mycket villiga husköpare som helst. En kul sak på den vägen är att fotgängare och troligtvis även skidåkare, på vintern, fått en egen kryssled.

Hotellets entré visar stilen, mycket koppar var det.

När man kommer in i entrén möts man av en liten flicka. Det är ett konstverk av Charlotte Gyllenhammar och heter "Ute" Ett lite rörande konstverk av en liten flicka som just blivit påbyltad alla sina varma kläder för att kunna gå ut. Det är många som klappat henne på huvudet och där börjar hon redan bli lite blanksliten. Hon bringar kanske tur.

Hotellet som är skapat av Peter Bohlin känns väldigt modernt.

Den stora kopparväggen är verkligen imponerande, för att inte tala om den öppna spisen.

Skaplig utsikt från rummet är det också.

Det finns belysning inne i huvudena, men så sent var jag inte ute, utan här är det kvällssolen som lyser upp dem.

Speglingar har jag svårt att motstå.

Även om jag inte var ute på natten så var det lite svårt att sova med den utsikten. Jag ville hela tiden se hur ljuset förändrades.

Ristafallet

Ristafallet är ett vattenfall inte så långt från Åre. Vi har åkt förbi skylten om fallet många gånger men aldrig tagit oss tid att svänga in på den avtagsvägen förrän nu. Det är ett av Sveriges största vattenfall och ligger i Indalsälven. När vi kört ner på den avtagsvägen kommer vi fram till ett hus med servering och bom. Inser snabbt att det är alldeles för lång sträcka att gå från parkeringen och ner till fallet, men folk här är inte omöjliga, vi får passera bommen och köra ner till campingen som ligger längst nere där vägen tar slut.

Nu är det inte långt att gå och här ser man hur regnbågen skimrar i solglittret från vattenstänket från fallet.

En liten promenadväg och trappor är iordningstälda så att även jag kan ta mig ner och få se själva fallet. Hela fallet är 50 meter brett och har en fallhöjd på 14 meter. Från den stranden vi står på ser man bara halva fallet och samma sak är det om man befinner sig på den andra sidan älven.

Mellan de två halvorna av fallet ligger en ö, en liten fridlyst ö, och det är den som delar av fallet i sina två halvor.

På den lilla ön finns förutom lite skog även en grotta. På vintern kan man komma över dit och gå in i grottan. Den är 20 meter lång och har två ingångar. Vissa dagar på vintern, då fallet är fruset, är det belyst inifrån. Kan föreställa mig att det är vackert.

Det här är ett populärt ställe för sportfiskare, kanske var det dessa som bodde på campingen. Finns också fina vandringsleder för de hågade. En bit nedanför fallet finns S:t Olavs källa, där pilgrimmer på väg till Olav den heliges grav i Nidaros lär ha släckt sin törst. Det är lite unikt med den här källan för den är omnämnd i ett bokverk från 1500 talet. Men dit kunde jag inte ta mig, får bli en annan gång.

Delar av filmen Ronja Rövardotter är inspelad här vid fallet. Då kallades det för Glupafallet och sekvenserna där Ronja och Birk flyter hållandes i en björk är filmade vid Ristafallet, nedströms i älven.

Besviken, ledsen och less.

Hade längtat så till den här dagen, den dagen då jag skulle få veta om min fot läkt ihop som den skulle. Röntgen tidigt på morgonen skulle ge besked, och så skönt det kändes för allt såg så bra ut. Inga ben hängde och dinglade i tomrum utan det hade läkt ihop helt rätt. 

Det var bara ett litet problem en metallplatta och fyra  skruvar som har hållit samman fotbladet under läkningen sitter så illa att den skaver och foten vill inte ha den där. Det gör ont. Känns ungefär som om tandläkaren glömt sin borr där och att den är igång dessutom. Jag vill inte ha känslan av att någon borrar i min fot.  Vid förra läkarbesöket för tre månader sedan lovade läkaren att den skulle opereras bort om foten var färdigläkt men det kunde inte göras innan det gått sex månader. 

Jippi! Tänkte jag, det har gått sex månader, foten och alla dess ben har läkt ihop som det ska...alltså bort med metallskrotet.

Trodde jag ja. Nähä det var tillbaka till vårdkön och börja om från början. Vänta i TRE månader till, tills det blir en ledig operationssal. Jag trodde att när man väntat på den första operationen så hade man redan avverkat kön, som då dessutom var betydligt längre än de 90 dagar som vårdgarantin säger. Trodde också att läkaren skulle ha varit så förutseende att han bokade operation redan vid förra besöket då han sa att det skulle bli en operation till.

Men jag dör inte av att ha ont i foten, jag får bara dras med mina kryckor i tre månader till och vänta med den riktiga träningen i tre månader till.

Fast vad kan man begära av ett sjukhus som sätter upp en sådan här skylt? Nej fel av mig det var inte en sådan skylt, det var två lika felstavade.

Jag vågade inte lyfta den luftade luren för att se om det var luft i den.

Skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, jag vet att det är betydligt fler som har det mycket tuffare, utan jag tycker att sjukvården haltar. Det är inte bara jag som går på kryckor det känns ibland som om Landstinget skulle behöva ett par röda kryckor de också. Vad kostar det inte att ha folk sjukskrivna i onödan bara för att de väntar. Behövde bara skriva av mig lite uppdämd ilska.

Jag har satt upp mig på återbudslistan och kan ta en tid med kort varsel, så håll tummarna åt mig.

Om någon undrar vad som hänt med foten tidigare så finns det här och här och här 

Norrut går färden.

Färden fortsätter norrut och det både märks och syns att vi kommer högre upp. Mer berg och mer utsikt, inte bara skog vid sidan om vägen.

Allt är inte lika vackert. Någon har beslutat sig för att ta med sig skogen.

I Våge har ladugården tappat livskraften.

Milen rullar på och vi kommer till Klövsjö. 

Utsikt mot samhället från slalombacksområdet.

Hur tänkte de här? Känns som om något saknas.