Nöjeskvarteren.

Det fäggrannaste området i Tokyo måste nog vara det där alla spelföretag håller till. Husen är fulla av färger och reklam.

Här var det full rulle och sätten att locka in kunderna var fantasifulla.

Det var inte bara vi turister som tittade storögt på allt. Den här traditionellt klädde mannen plockade också upp sin kamera och fotograferade.

Polisen stod mitt i gatan och såg till att alla körde ordentligt.

Ginza.

Ginza är Tokyos äldsta stadsdel och har en historia som går tillbaka till 1612, men från den tiden ser man inget idag. Området brann ner till grunden 1872 och byggdes upp sedan i en mycket modernare stil. Ginza har sitt namn efter ett silvermyntslageri som fanns här förr, numera kanske det borde ha namnet efter något i guld. Här hittar man nu alla de dyra och exklusiva märkena.

Här finns många stora fina varuhus med bugande värdinnor då man kommer in.

Går man här på förmiddagen så är det ganska tomt, eftersom butikerna öppnar först vid 11-tiden.

På kvällen är det desto mer folk och det är kul att gå och titta på allt.

Neonen flödar och de lyxiga butikena ser mer lyxiga ut.

Jag hade inget stativ med mig, men ville ändå försöka få lite bilder på kvällslivet på den här berömda gatan. Klev ut mitt i gatan och tog en bild.

Vill man göra av med mycket pengar så är det lätt här, man behöver inte gå så långt heller mellan inköpen.

G som i Ginza.

Fönsterputs.

Fönsterputsning på hög höjd är inte någon sysselsättning som jag skulle vilja ägna mig åt. Känns som om höjdrädsla kommer med åren och jag skulle inte ens kunna tänka mig att klättra omkring i träden numera, så som man gjorde som barn. Men det är tur att det finns personer som inte drabbas av svindel bara de tittar ner från kanten på en liten kulle. Den här killen verkar vara av det mer härdade slaget. Så här i närbild ser det inte så farligt ut.

Men zoomar man ut lite så känns det som lite pirr i magen, bara av att titta på honom.

För att inte tala om när man zoomar ut ändå mer och ser hur högt huset är. Då blir han till en liten prick där uppe på husväggen. Huset fortsätter dessutom en bit till ner mot marken, det syns inte för jag står på en gångbro ovanför gatan.

Lite tryggare och säkrare känns den här sorten av mekanisk fönsterputsning. Där sitter det en arm högst upp på hustaket som sänder ner en låda som putsar fönstren.

Undrar hur de putsar fönstren i ett sådant här hus och undrar också hur det känns att bo i en sådan kub. Fönstren verkade inte precis nyputsade men jag såg att huset var bebott.

Parkering

När det är ont om utrymme på marken så gäller det att ha rymlig fantasi för att hitta plats då man vill ställa ifrån sig bilen. I Tokyo kan jag tänka mig att det inte är lätt att hitta en ledig parkeringsplats. Hus och breda gator tar upp det mesta av platsen på marken.

Konstigt nog var det inte så mycket trafik.

Men japanerna är uppfinningsrika. Jag såg några sådana här parkeringshus. Där kör man in och ställer sig på en vridbar platta. Den snurrar bilen i rätt riktning och så kan man köra in i hissen som tar bilen till rätt nivå i parkeringshuset.

 På bilden ovanför är det lätt att förstå, men hur gör de här?

Jag lyckades inte lista ut hur de bär sig åt om föraren till den övre bilen vill köra iväg och den undre fortfarande står kvar.

Smidigt gick det till vid bensinstationerna, inga pumpar, utan slangen kommer ner från taket. En person hjälper till med att fylla på bränsle och en annan kommer fram till föraren och sköter om betalningen.

Full fart var det på sophämtarna också.

Jag träffade bara på trevliga och vänliga japaner, men hittade en sur gubbe i gatan.

Järnvägar så fort det gick!

Trots försening med borttappade busspassagerare och väldiga köer på vägarna så hann vi i tid till vårt tåg. Det var inte vilket tåg som helst utan Japans höghastighetståg "Shinkansen". Vi kom till stationen i så pass god tid så att vi hann med att se några tåg passera på ett annat spår. Det gick så fort så att när det första tåget kom hann jag inte ens lyfta upp kameran innan det var borta. Det sa bara swich så hade det försvunnet i fjärran. När jag såg lysen på nästa slängde jag upp kameran och fick någon bild fast det ser mer ut som ett streck som swichar förbi. 

Inte så konstigt eftersom det hade en hastighet av 300 km/t.

Lite lättare var det med ett tåg som stannade vid perongen på motsatta sidan.

Shinkansen betyder "Nya stambanan" och syftar egentligen på själva spåren men även tågen kallas så. Det kallas även för "The Bullet Train".  Shinkansen-nätet används endast för persontrafik och betraktas som extremt säkert och dessutom punktligt. Tågen körs endast på spår som är byggda för just dessa tåg och hindras inte på så vis av lånsammare gående tåg.

Mycket riktigt så kommer vårt tåg i rätt tid.

Nosen på tåget tycker jag liknar en anka, den formen har det för att det ska klara av luftmotståndet i tunnlarna.

Trots att det gick så fort skakade det inte och det var tyst och lugnt i kupén, man satt bra och konduktören var väldigt artig. Varje gång han kom in i kupén och varje gång han lämnade kupén så stannade han till och bugade.

Resan gick fort, 10 mil på 35 min med två stopp på stationer dessutom.

Jag brukar ha lite svårt att hitta i Tunnelbanan i Stockholm ibland, nu skulle det bli spännande att se om vi klarade av att byta till tåget som skulle ta oss från Tokyo Station till den station som låg närmast vårt hotell.

Här var det mycket folk som rusade än hit och än dit.

Man kände sig något förvirrad och vi spanade runt på alla skyltar. Vi viste att vi skulle till perrong 5 men var fanns den?  Det var skyltar och gångar åt alla håll och massor av folk.

Men se där, efter lite irrande så ser vi plötsligt vår skylt. Tur att siffrorna ser likadana ut här i Japan som de gör i Sverige.

Vi har hittat ner till rätt perrong och tåget med rätt färg och som går åt rätt håll kommer in.

Vi ska stiga av om två stationer men det här är "Circel-line" så om vi missar vår station kan vi åka en timme och kliva av nästa gång vi kommer dit.

Men det låter lite jobbigt så vi kliver av vid rätt station. Här går tåget inte lika skakfritt så det blir lite skak även på bilderna.

I dagsljus ser vår station ut så här, man kan se den från vårt fönster på hotellrummet. Där är det aldrig tomt på tåg.

På andra sidan huset har vi en annan järnvägslinje.