Parkering

När det är ont om utrymme på marken så gäller det att ha rymlig fantasi för att hitta plats då man vill ställa ifrån sig bilen. I Tokyo kan jag tänka mig att det inte är lätt att hitta en ledig parkeringsplats. Hus och breda gator tar upp det mesta av platsen på marken.

Konstigt nog var det inte så mycket trafik.

Men japanerna är uppfinningsrika. Jag såg några sådana här parkeringshus. Där kör man in och ställer sig på en vridbar platta. Den snurrar bilen i rätt riktning och så kan man köra in i hissen som tar bilen till rätt nivå i parkeringshuset.

 På bilden ovanför är det lätt att förstå, men hur gör de här?

Jag lyckades inte lista ut hur de bär sig åt om föraren till den övre bilen vill köra iväg och den undre fortfarande står kvar.

Smidigt gick det till vid bensinstationerna, inga pumpar, utan slangen kommer ner från taket. En person hjälper till med att fylla på bränsle och en annan kommer fram till föraren och sköter om betalningen.

Full fart var det på sophämtarna också.

Jag träffade bara på trevliga och vänliga japaner, men hittade en sur gubbe i gatan.

Järnvägar så fort det gick!

Trots försening med borttappade busspassagerare och väldiga köer på vägarna så hann vi i tid till vårt tåg. Det var inte vilket tåg som helst utan Japans höghastighetståg "Shinkansen". Vi kom till stationen i så pass god tid så att vi hann med att se några tåg passera på ett annat spår. Det gick så fort så att när det första tåget kom hann jag inte ens lyfta upp kameran innan det var borta. Det sa bara swich så hade det försvunnet i fjärran. När jag såg lysen på nästa slängde jag upp kameran och fick någon bild fast det ser mer ut som ett streck som swichar förbi. 

Inte så konstigt eftersom det hade en hastighet av 300 km/t.

Lite lättare var det med ett tåg som stannade vid perongen på motsatta sidan.

Shinkansen betyder "Nya stambanan" och syftar egentligen på själva spåren men även tågen kallas så. Det kallas även för "The Bullet Train".  Shinkansen-nätet används endast för persontrafik och betraktas som extremt säkert och dessutom punktligt. Tågen körs endast på spår som är byggda för just dessa tåg och hindras inte på så vis av lånsammare gående tåg.

Mycket riktigt så kommer vårt tåg i rätt tid.

Nosen på tåget tycker jag liknar en anka, den formen har det för att det ska klara av luftmotståndet i tunnlarna.

Trots att det gick så fort skakade det inte och det var tyst och lugnt i kupén, man satt bra och konduktören var väldigt artig. Varje gång han kom in i kupén och varje gång han lämnade kupén så stannade han till och bugade.

Resan gick fort, 10 mil på 35 min med två stopp på stationer dessutom.

Jag brukar ha lite svårt att hitta i Tunnelbanan i Stockholm ibland, nu skulle det bli spännande att se om vi klarade av att byta till tåget som skulle ta oss från Tokyo Station till den station som låg närmast vårt hotell.

Här var det mycket folk som rusade än hit och än dit.

Man kände sig något förvirrad och vi spanade runt på alla skyltar. Vi viste att vi skulle till perrong 5 men var fanns den?  Det var skyltar och gångar åt alla håll och massor av folk.

Men se där, efter lite irrande så ser vi plötsligt vår skylt. Tur att siffrorna ser likadana ut här i Japan som de gör i Sverige.

Vi har hittat ner till rätt perrong och tåget med rätt färg och som går åt rätt håll kommer in.

Vi ska stiga av om två stationer men det här är "Circel-line" så om vi missar vår station kan vi åka en timme och kliva av nästa gång vi kommer dit.

Men det låter lite jobbigt så vi kliver av vid rätt station. Här går tåget inte lika skakfritt så det blir lite skak även på bilderna.

I dagsljus ser vår station ut så här, man kan se den från vårt fönster på hotellrummet. Där är det aldrig tomt på tåg.

På andra sidan huset har vi en annan järnvägslinje.

Svavelgaser och varma källor.

Vår buss kör oss upp till en linbanestation och vi åker upp till Owakudani. Det är ett område runt en krater som skapades under ett utbrott av Mt. Hakone för omkring 3000 år sedan. Nu är det en vulkanisk aktiv zon med svavelhaltiga gaser och varma källor.

Vi svävar högt upp i våra linbanekorgar med en vidunderlig utsikt.

 Det ryker ur marken och man ser hur det blivit gulfärgat av svavlet. En svag lukt av svavel känns också.

Ångan kommer direkt ut ur marken och på en del ställen har det byggts skorstensliknade rör som släpper ut ångan, för att lätta på trycket och förhindra explosioner, då de tar tillvara på svavlet.

När vi stigit ur liftkorgarna känns lukten av svavlet mer. Här kan man ta en liten promenad upp på berget och köpa ägg som är kokta i de varma källorna.

Det är ingen lång promenad upp, men man ska tydligen vara lite försiktig då man går dit.

Skalen på äggen färgas svarta av svavlet och därför kallas äggen för "Svarta ägg" och det anses att man förlänger livet med sju år för varje ägg man äter. Det säljs ägg i paket om fem, för 500 Yen (ca. 45 sek), så om man äter fem ägg bör man leva 35 år extra. Låter lockande men de finns förstås ingen garanti.

Hello Kitty gör reklam för äggen.

Det finns ett litet tempel här uppe på berget.

I en varm svaveldoftand varm källa kan man tvätta sig innan man går in i templet.

Även här uppe kan man se hur Fuji sticker upp ur molnen.

Men nu börjar dagen gå mot sitt slut och det är dags att förberda resan tillbaka till Tokyo.

Vi åker ner till bussen igen.

Alla kommer lyckligt ner men vi saknar paret som brukar sitta framför oss i bussen, de har missuppfattat samlingspunkten inför hemfärden och står kvar upp på berget och väntar. De har tur för personalen där uppe tar kontakt med guiden och vi får åka upp till berget med bussen för att hämta dem. Vi tror att de ska vara lite skamsna och förlägna eftersom alla andra förstått att vi skulle åka linbana ner, men de är arga som bin och skäller ut vår snälla guide.

Vi är några som valt att åka tåg tillbaka och nu blir det lite spännande att se om vi ska hinna till tåget i tid. Som jag berättade tidigare är det helgdag och många Tokyobor har valt att tillbringa helgen utanför staden så det är många och långa köer. De som valt bussfärd tillbaka får veta att de är i bästa fall tillbaka i Tokyo till midnatt (efter fyra och en halv timmes bussresa).

Western-style och piratbåt.

Det är mycket folk på vägarna den här dagen som vi är på utflykt, visserligen är det en måndag men det är helgdag och den helgdagen är avsedd för sport. Därför är det mycket trafik och mycket folk som åkt ut från storstaden. Lite bra för då vi passerar ett område där det växer mycket pampasgräs, eller Hakonegräs som det kallas här, blir det många stopp och jag kan fotografera lite.

Hakonegräset skimrar så vackert.

Området vi åker igenom ingår i Hakone nationalpark där finns en hel del spahotell och området har många varma källor. Eftersom det är en helg för sportaktiviteter är det många som åkt hit för att vandra. Japaner verkar tycka om att göra saker i grupp, även att vandra.

Hotellet där vi ska äta vår mat ligger i en mycket vacker natur.

Maten var god och det var kul att se vad japanerna ansåg vara mat i western-style.

Det här är inget badkar för småväxta utan hotellets toalett. Starka ben och att vara lite vig i kroppen var en fördel när man skulle dit. Inte lika lyxigt och modernt som inne i Tokyo.

Mätta och belåtna gav vi oss ut på sjön. Runt omkring berget Fuji finns det fem sjöar och vi ska åka piratbåt på Lake Ashi. Som jag sagt innan så gillat tydligen japanerna när det är mycket folk eller så är det bara så att de är så många att det blir mycket folk när de ska göra något. För många var det som ville åka båt.

Trots att det var så mycket folk var det ingen trängsel. Allt gick fort och smidigt att komma ombord och konstigt nog fick alla plats. Det fanns andra transportmedel på sjön också. Man kan välja en liten svanbåt med mössan käckt på svaj.

 Eller så kan man välja en stilla fisketur. Det är ingen svartvit bild, bara en i motljus.

Men som sagt, vi bordade piratskeppet och gav oss iväg. Egen utkik har vi också, det ser ut som om damerna varit lite närgången mot honom. Byxorna ser väldigt slitna ut på vissa ställen.

Sa någon att det var trångt här uppe på däck? Nej då, bara trivsamt gemytligt.

 Att spela golf i Japan är inte billigt, en greenfee för en dag kostar ungefär 3.000 sek. Golfbanorna är välskötta och vackra och klubbhuset vid den här golfbanan, som vi åkte förbi, är mycket imponerande.

Resan med piratbåten tog inte så lång tid men när vi når stranden på andra sidan sjön har vi utsikt över Mt. Fuji.

Fuji-san.

Det var en gång en liten flicka som gick i folkskolan för länge sedan, hon satt i skolbänken med sin geografibok och tittade på bilden av berget Fuji. Det berget låg i ett land långt, långt borta och det landet hette Japan. Åh så vackert tänkte hon, tänk om jag någon gång kunde åka dit och få se det med egna ögon.

Ja, drömma går väl alltid tänkte flickan och slog ihop sin bok och sprang ut på rast. Åren gick och visst kan drömmar ibland bli sanna.

Fuji ligger 10 mil från Tokyo och en solig dag bokade vi en utflykt för att åka och se drömmarnas berg. Vi hade tur för vår japanska guide berättade att dagen innan hade de haft ösregn hela dagen och de hade inte sett ett dugg av berget. I bussen på väg dit så berättade hon och visade att vi skulle åka upp med bussen till femte stationen som ligger på 2.400 m.ö.h.

Vid klart väder kan man se berget ändå från Tokyo, det hade vi inte gjort ännu så jag spanade ut genom bussfönstret för att se när det skulle kunna gå att få se det efterlängtade berget. Det tog inte så många mil innan den första skymten dök upp och halvägs framme så såg vi att i dag var det ingen risk för regn. Lite blänk från bussfönstret får man väl stå ut med för att få en första bild.

Fuji är Japans högsta berg 3.776 m.ö.h och det betraktas som en nationalsymbol. På vägen upp träffar vi på många som är här för att vandra, det finns många vandringsleder och till min förvåning är det också mycket skog på ganska hög höjd.

Tydligen en det vilda djur också.

Vid  klart  väder är utsikten över Stilla Havet  svårslagen. I dag är det klart väder men inte ut mot havet, vi är ovanför molnen och så här vacker är utsikten då.

Toppen på berget som vi såg var så molnfri och fin på vägen hit, har hunnit täckas av moln även den.

Ska jag ha åkt så här långt utan att få se toppen av berget. Klättra upp till toppen får vi inte. Det är bara i juli augusti som det är tillåtet.

Men se där, molnen skingrar sig lite, jag kan i alla fall ana toppen uppe bland molnen.

Jämfört med Tokyo så är det ganska kallt här uppe, men +10 grader och sol är inte så farligt för en viking. De andra passagerarna frågar om jag och maken inte fryser då vi går omkring utan jacka. Då vi svara nej, undrar de var vi kommer ifrån. Jaha det förklarar saken tycker de, då de får höra att vi är från Sverige.

Det blåser en del och molnen lättar mer och mer....

...tills det plötsligt är helt klart och vi ser hela berget.

Vår guide blir så glad när molnen blåser bort så hon hoppar runt och ropar, gång på gång. "We can see the mountain".

Då det är monfritt gäller det att snabbt samla ihop familjen och fotografera sig framför berget.

Sådär, håll i barnen så de inte rymmer och le mot kameran!

Vårt besök är över och vi hoppar in i bussen igen, men kastar först ett öga på skylten som berättar vad man ska tänka på då man bestiger berget.

Vi lämnar berget och i mitt minne har jag kvar den här bilden på mina drömmars berg.Förstora så syns det att det är lite snö kvar och där i snön så kan man även se hur stigen går upp mot toppen.

En sista bild.

Det är en heldagsutfärd vi är iväg på, så det kommer mer från den utflykten.