Världens vackraste väg och Hadrian´s Wall

I dag ska vi ta en sväng in i Skottland, vi åker förbi sjön Ullswater där Donald Campbell satte hastighetsrekordet på vattnet 1955 med 325.53 km/h. Vi ska åka Världens vackraste väg också men den bedömningen kan diskuteras.  Visst var det vackert i det här området men för att utnämna den till världens vackraste då måste man nog vara engelsman. Vi stannar till vid Kirkstone Pass som är Lake Disticts högst belägna pass för biltrafik.

Titta till höger uppe på kullen här så står det en spetsig sten, det är den som är den sk. kyrkstenen.

Om man följer den slingriga vägen åt andra hållet, ner i dalen så syns sjön Ullswater där nere.

Även här uppe betar fåren, tala om att smälta in i omgivningen för det här fåret.

Färden fortsätter och vi stannat till ibland för at ta lite bilder, för visst är det vackert.

Vintrarna här uppe kan var snörika, därför sitter det svartvita permanenta snöpinnar vid vägkanten.

Sedan är det dags för en ny bensträckare i Alston. Kul med den gamla vägvisaren i muren. Där kan man se hur långt det är till de olika orterna men inte åt vilket håll de ligger.

Den gamla skolan ser ut att ha blivit brandstation, såg att den sponsrades av de lokala handlarna.

En stad där man så här snabbt blir "bästa kund" den måste man bara tycka om.

Vi åker vidare till Birrdoswald för att se och känna på Hadriane´s wall. Något jag länge velat göra. Jag trodde innan att muren var mer eller mindre intakt men så är det inte. Vissa sträckor syns den bara som en långsmal ås i naturen. Stenen har används till annat, återvinning med andra ord. Här har det tidigare varit ett romeskt fort.

Muren är byggd på en naturlig ås, praktiskt i försvarssynpunkt. Svårt att se höjdskillnad på bild men det är ganska långt ner till dalen här.

Här finns också en altarsten från romartiden. Numera är den inmurad i nyare mur.

Men muren då, var är den.....

Vi följer pilen och där är den. Från början var muren 5 meter hög och hade också vakttorn på flera ställen.

Jag hoppar upp på muren för att verkligen känna historiens vingslag och även stå på gränsen mellan Skottland och England.

Sedan besökte vi Skottlands mest berömda by, Gretna Green. Blev lite besviken på den så det här är enda bilden därifrån.

Ska man tala om turistfälla så var det här nog den största av dem. Men historien om byn är intressant och går tillbaka till den tiden då äktenskapslagen stramades till i England. Alla vigslar skulle efter år 1754 ske i kyrkan och om paret var under 21 fick de inte viga sig utan föräldrarnas tillstånd. I Skottland gällde inte den lagen, där var och är fortfarande den lagliga åldern 16 år. Dessutom fick vem som helst viga paren. Alltså unga förälskade par for till Skottland och till den lilla gränsstaden Gretna Green för att gifta sig.

Den smedja som låg bäst till och tog upp kommersen med att viga finns fortfarande kvar och många åker hit även nu för att gifta sig. Inne i smedjan var det bröllop på gång och vi fick inte fotografera där. Utanför var det restauranger och souvenirbutiker i stort antal så jag nöjde mig med den där enda bilden.

Fast en skotsk kulle kan jag bjuda på.

...och fåren sprang förbi

.

Sen blev det kväller.

Älskog, får och landskap

Tv-serier, böcker och gamla slott är intressant att se på men det som fascinerade mig mest i den här delen av England var landskapet. Har nog aldrig sett så många får och så många och långa stengärdesgårdar förr. Ofta såg landskapet helt inrutat ut och tänk ett sådan slit med all denna sten.

En duktig stenläggare kunde lägga tre-fem meter på ett dagsverke och här fanns det gärdesgårdar mil efter mil.

Dessutom all sten till husen som här i Howes.

Vilket slit.

Jag gillar vattenfall, gamla broar och rost; inte dåligt att få allt på en och samma gång.

Inte bara här i Howes utan på många ställen hade de rejäla busskurer. Den här sparkar man inte sönder i första taget. Bara pyttelite klotter har  den här råkat ut för. T.o.m blomkrukan på muren får stå kvar.

På många murar ligger det stenar ovanpå, liksom på tvären. Det är för att vattnet ska rinna av och att inte fukten ska stanna kvar i muren.

Får är det gott om, mycket gott om.

Fåren har olika färgmarkeringar på sig de flesta är till för att se vem som äger fåret och lite andra färgsystem som bonden har. Men tittar man noga så ser man att en del får är gula eller röda på baken.

Det är den här killen, baggen, som är orsak till det. Han har en färgväst på sig och då han betäcker ett får får hon den dagens färg på rumpan. På så vis vet bonden om fåret är betäckt och när det är dags för lammning. Om man tittar på bilden här ovanför så är det ett får som är röd på nacken och huvudet......undrar just vad de har haft för sig.

På tal om bönder så är inte ensilagebollarna vita här utan gröna eller svarta.

Vi åker förbi Bolton Castel, där satt Maria Stuart fängslad i sex månader.

Vi är nu på väg till Lake District, ett av Englands tolv nationalparker. Där finns 17 sjöar och en kuggfråga i England brukar vara ," How many lakes are there in Lake District?" Svaret är en(1) Bassenthwaite Lake, för de andra heter något på water eller mere. Dessutom finns alla av Englands toppar som är nära 1 000 m.ö.h här  inom parken.

Men dit har vi inte kommit ännu, här ligger topparna på runt 600 m.ö.h. På några ställen kunde man även se djupa kratrar, såg nästan ut som någon meteor fallit ner där, men så var det inte, det var visst bara en skotte som tappat en penny.

Det drar ihop sig till regn...

...och kvällen närmar sig, bäst att åka till Ambelside (nej, det är inte vår bil, men man kan väl låtsas)

Här ska vi sova i natt. Ett förträffligt hotel med lantlig charm och god mat.

Husmåsen

Eftersom mitt liv just nu är sorgligt tomt på  hund, katt, chinchilla eller något annat trevligt husdjur så får jag hålla tillgodo med vad som i naturen bjuds och då är väl inte en husmås ett dumt allternativ.

Han, eller om det är en hon, kommer och landar först lite försiktigt på hustaket.  Kollar in om det möjligtvis finns några Mariekex nere på verandaräcket. Kexen är egentligen till ekorren som brukar komma på besök.

Sedan blir det lov runt och en närliggande tall är nästa utkiksplats, fast där är det lite svårt att hålla balansen.

Han hamnar på backen och jag ser honom genom spjälorna i verandaräcket spatserandes närmare och närmare.

Fast första gången han kom på besök var han lite blyg och försiktig så det blev en utkiksplats från parabolantennen också, sedan dykning ner mot de hägrande kexbitarna.

 Tydligen är kex godis för en mås men ganska svårfångad.

Bitarna flyger än hit och än dit, men skam den som ger sig.

Nu är det inte bara en glups mås och söt ekorre som jag får besök av på min veranda. Den här stiligt metalliclackerade skalbaggen gjorde ett besök också, fast han var inte ett dugg intresserad av kexen. Men hans färg skulle nog göra sig bra på en bil.

Min husmås var däremot väldigt intresserad av skalbaggen, men väldresserad som han är så fick baggen vara ifred. Men nog ser han bra sugen ut.

Dassiga bilder.

Blev utlockad till Rosenhill och Café Ogräs efter att ha läst i Thomas blogg om det stället. Kan hålla med om att det var tämligen bohemiskt men ganska så trivsamt också. Goda smörgåsar med hembakat bröd hade de. Det fanns en hel det att titta på där dessutom. Byta böcker kunde man göra och även byta grejer med varann.

Lite avsides fick jag syn på några träd med spännande rötter som jag bara måste kika lite närmare på. Där på ett träd fanns det dessutom en skylt.  Himmelska fridens toa? Himmelska fridens torg har jag sett, men inte någon toa med det namnet, måste undersökas.

Vad hittade jag då, jo bekvämlighetsinrättningar med himmelen som tak. Fast det kanske inte var så bekvämt, men inte så dåligt att få stå där ute och kunna passa på att plocka sig ett äpple samtidigt.

Damerna hade också en liten hörna, väldigt omtänksamt med små "tak" över varje plats.

 Ha en fortsatt skön sommar, ta det gärna lika lungt som Lilla Kanin här.

Tecken av kärlek

Skrev ett blogginlägg i september om att välja väg, men det är inte alltid så lätt att följa det man bestämt sig för.

Har den senaste tiden inte känt för att fotografera och vid de tillfällen som jag ändå gjort det så har det inte blivit något bra heller. Funderade på att lägga av helt och hållet, inte göra något mer försök ens. Varför anstänga sig då det inte känns kul tyckte jag.

I morse då jag och hunden tog vår sedvanliga morgonpromenad så gick jag fortfarande och funderade på det, det var så vackert i alla träd med snö och frost men jag hade lämnat kameran hemma och tyckte nog att det var lika bra..................ända tills jag kom fram till stället som jag fotograferat som symbol för att välja väg.http://www.fotosidan.se/blogs/magganfs/36560.htm#comments

Jag stannade upp och undrade om det var någon som ville sända mig ett tecken eller budskap, hade inte kameran med mig men återvände på en ny hundpromenad nu på lunchen och tog en bild.

Jag kanske behåller kameran ett tag till och gör några nya försök att fotografera, behöver ju inte ha så bråttom.