En gång var jag till Rom III

En gång var jag till Rom, då gick jag till Colosseum.

Colosseum lär vara uppförd mellan 70 och 80 e.Kr. Det officiella namnet på Colosseum är dock Amphiteatrum Flavium eller Den flaviska amfiteatern.

Som tur är behöver man inte gå till alla ställen i Rom, även om dessa sevärdheter ligger ganska nära varandra så är det ganska skönt att åka buss. Praktiskt med dessa hop-on-hop-off-bussar, bussen körde först runt hela byggnaden.

Colosseum fick sitt namn efter en koloss,  en enorm staty av kejsar Nero. Den var 40 meter hög och var  i förgylld brons. Kolossen av Nero smältes senare ner för tillverkning av vapen och  även armeringen till Colosseum drogs ut och smältes ner till vapen, vilket ledde till att en stor del av byggnadens yttre del rasade samman vid ett jordskalv. Dessutom  har stora mängder vit marmor  bortförts från byggnaden, bland annat till bygget av Peterskyrkan och Fontana di Trevi. Mäktigt ändå att så här mycket finns kvar för oss att beskåda efter så lång tid 

Vi  hoppa av bussen och går för titta lite närmare på stället. In till området kommer man genom den här pampiga porten. The Arch of Constantine.

Idag möts här gammalt och nytt, för en helikopter snurrar runt ovanför oss. Det är turistturer för de som vill se hela härligheten från ovan.

Lite speciellt var det att gå på den stenlagda Romerska vägen, undrar om kejsar Nero gick på dessa stenar.

Överallt finns dessa hänglås, till och med en liten sten vid den Romerska vägen är prydd med dem.

Vi är inte ensamma om att vilja beskåda Colosseum, som på alla ställen är det långa köer och mycket folk.

Hoppar över kön för att komma in i byggnaden utan nöjer mig med att beundra från utsidan.

Många tappra har härdat ut i kön.

Forum Romanum, som tidigare var det antika Roms politiska, sociala, kommersiella, religiösa och juridiska centrum.

Vi hoppar på bussen igen, den stannar till någon sekund vid Circo Maximo Experience, den gamla kapplöpningsbanan. Skulle ha varit häftig att fått se då de sprängde fram här med sina fyrspann.

En gång var jag till Rom II

En gång var jag till Rom, då gick jag till Spanska trappan.

På vägen dit såg jag ett hus med ovanlig konstruktion. anar att det är god insyn från och till grannarna där.

Sedan kom vi till fina gatan, där det här konstgjorda trädet växer.  Ser ut som det tagit med sig lite antika lämningar på vägen upp ur betongen. I det vita vackra huset ligger förresten H&M.

På den här gatan kan man nog göra av med en förmögenhet på en kvart. Här ligger alla de dyra butikerna som Gucci, Armani och Dior och en massa andra. Fast det är söndag och tidigt på dagen så vi behöver inte ens känna oss frestade att gå in för att titta. Men där framme anar vi målet för promenaden.

Bra att vara tidigt ute för det ser inte ut som någon trängsel där.

Där har vi den berömda trappan, mest berömd blev den nog genom filmen "Prinsessa på vift" från 1953. Fast trappan är inte så spansk som man kan tro. Den byggdes nämligen av pengar som skänktes från Frankrikes kung och godkändes av den dåvarande påven. Ingenting spanskt över det alltså. 

På italienska heter den exempelvis Scalinata della Santissima Trinità dei Monti men anledningen till att den kallas för det är mycket enkel: Torget nedanför den monumentala trappan heter nämligen Piazza di Spagna, alltså det spanska torget.

Fontänen som finns nedanför trappan heter Fontana della Baracaccia och blev uppförd till minne av den båt som gick på grund vid Pincio när Tibern översvämmades 1598.

Fontänens namn betyder ungefär värdelös båt och om man tittar nära kan man se att fontänen är utformad just som en översvämmad båt.

Trappan har 135 trappsteg. Självklart måste jag gå upp i trappan.

Trappan är uppdelad i tre delar, här är jag vid första avsatsen. Vet att vi även ska promenera härifrån så jag får spara på stegen lite.

Vänder ner vid den här fina serveringen.

Förr var det här en populär plats att sitta och vila på och bara njuta av tillvaron, men sedan 2019 så är det förbjudet och kan kosta 400 euro att slå sig ner där. Får väl erkänna att jag syndade och vilade ryggen en liten stund där i trappan för att överhuvudtaget ta mig vidare. Fast jag var inte ensam om den synden, ingen vakt kom heller.

En gång var jag till Rom.

En gång var jag till Rom, då gick jag till Pantheon.

Som så gott som alla byggnader i Rom är det en väldigt gammal byggnad så gammal att det var kejsare Hadrianus som lät uppföra den 115-125 e.Kr. 

Går man dit en solig dag så ser det ut ungefär så här, misstänker att mitt i sommaren är det ändå mer folk. Det här är tagit mitt i gassande solsken, massor med folk och även hästdroskor.

På torget ringlar kön runt, runt i en oändlig cirkel. 

Köer är inte min grej, men vila på murkanten eller bara gå runt byggnaden och kika gillar jag.

Kommer man hit en regnig dag då finns det inga köer. 

Torget är nästan tomt, men det blir ingen solstråle in genom hålet i taket heller så jag går inte in nu heller.

Jag tror att byggnaden är finast på kvällen.

Inget fotograferande, inga resor och mest flunsa och trötthet den senaste tiden, men en liten återblick från oktober kan jag bjuda på. 

Infinitypoolen

Lena undrade om det skulle komma något inlägg om poolen på vårt hotell, hade inte tänkt det och hade inte heller varit förutseende att ta lite bilder för ett blogginlägg. Men kollade och jag hade några bilder på den, så här kommer de.

Husen ligger ganska tätt i Bangkok och de flesta är väldigt höga, så även vårt hotell där själva hotelldelen börjar på våning 24. Så vill man ha bilder på huset där poolen syns från utsidan får man gå iväg en bit och försöka hitta någon vinkel där det syns att hotellets pool hänger utanpå huset och 25 våningar upp.

Maken tog sig en bit längre bort ändå och fick en bättre bild av själva överhänget.

Poolen var ofta full med folk men på kvällen precis före vår middag, den i det förra blogginlägget, då var det tomt och jag fick en bild.

Det var en ganska häftig känsla att hänga där borta vid kanten och blicka ner och ut över omgivningen. Många selfies togs just där. En liten bit under finns en skvalpkant så att det vatten som plaskades ut över kanten inte skulle hamna på folk som gick nere på gatan. Den syns om man tar en bild lite snett uppifrån.

Elements, Inspired by Ciel Bleu

Var ute och åt middag för en vecka sedan och den här middagen var lite mer än bara en middag, det var en hel smakupplevelse och eftersom restaurangen har öppet kök så blev det även en hel föreställning i matkonst. Den här restaurangen heter Elements har MICHELIN One-Star status 6 år i rad, restaurangen ligger  i  det hotell vi bodde på, Okura Prestige Bangkok, så vi hade bara att ta hissen ner.

Förväntansfulla visades vi in till vårt bord och vi hade glädjen att få ett bord med utsikt till köket. 

Har hört att det är bra att fotografera maten för om man blir sjuk så tycker läkaren att det är bra att veta vad man ätit. ;). Nu tror jag inte risken att bli sjuk av den här maten är speciellt stor, men bilderna är trevliga minnen när man tänker tillbaka på den måltiden. Dessutom lovade jag hotellchefen att skriva ett blogginlägg om kvällen. Av förklarliga skäl så hade jag inte stora systemkameran med utan mobilen fick var min kamera för kvällen. 

Vi blev välkomnade till bords med ett glas Pommery en fin gest av hotellchefen Mr. Niek Hammer.

Sedan kommer några små aptitretare in, allt är som små konstverk.

Stjärnkocken på Elements är Chef Gérard Villaret och han berättar att han lagar mat med fokus på säsongsbetonade specialiteter med en "från nos till svans"-filosofi, vilket resulterar i sofistikerad fransk matlagning spetsad med japanska inslag. 

När det är dags för den egentliga förrätten så kommer Chef Gérard själv in, presenterar sig och serverar maten.

Den första rätten på menyn heter CHUTORO.

Som är en speciell sorts tonfisk. Ovanpå ligger  Daikon, Hijiki och marmorerad Kombu

Nästa rätt som kommer är SMOKED DUTCH EEL.  Alltså rökt holländsk ål med Oscietra Caviar. De små vita kulorna som det dekoreras med, är djupfrysta och det blir som en dimma runt dem då de läggs på den varma maten. Effektfullt!

Maken fick också samma skådespel

Nästa rätt är HOKKAIDO SCALLOP. På den rivs fermenterad Kammussla.

Till den rätten serveras IWA 5  Sake of Japan. Sake har jag förr trott var en ganska stark dryck men den här var väldigt speciell i smaken och var mild som ett vin. 

Man ska ju inte titta för djupt i glaset sägs det, men här var det lite kul att titta ner i botten av glaset.

Mellan rätterna så har vi hela tiden skådespelet inne i köket, hur kockarna med precision lägger upp och dekorerar maten.

Så har vi kommit till fjärde rätten, LANGOUSTINE, Havskräfta. Det ser nästan ut som om vi fått in en grammofonskiva, men en riktigt delikat sådan.

Dags för NORWEGIAN WILD COD, därtill rakknivsmussla. Så här har jag aldrig fått torsk serverad förut.

Både elegant och gott.

Till det fick vi CELERIAC MILLE-FEUILLE, serverat på fiskben.

Den plockade man för hand och kunde lägga på tallrikskanten eller bara stoppa i munnen direkt.

CANARD EN CROUTE DE SEL, här har jag tappat räkningen på antalet rätter och vad de olika rätterna heter men det här är and med Foie Gras. Det smakade gudomligt gott och namnet på rätten hade räckt med just Gudomligt god.

Naturligtvis var vinerna anpassade till rätterna och serverades men den anordning på flaskan som gjorde att de luftades på ett perfekt sätt.

Mellan rätterna kan vi passa på att se hur det arbetas inne i köket.

Nu kommer vi till dagens viktiga huvudingrediens, det japanska undret Wagyu. Den till och med får en egen presentation före tillagningen. Har nog aldrig sett ett så marmorerat kött förr.

Ser att Chef Gerard nu är igång med att montera våra portioner.

Självklart smakade rätten, som heter A5 MIYAGI/WAGYU "BABA", bara så otroligt gott. Köttet smälte i munnen och de där köttknivarna som de lagt fram hade de kunnat spara. Vi hade lika gärna kunnat skära köttet med smörknivarna, så mört som det var.

Till den här rätten serverades en POMMES DAUPHINE en Umeboshi, som är mjölksyrat torkat "japanskt plommon" och en liten klick Wasabi.

Det här var nog den elegantaste POMMES DAUPHINE jag någonsin sett.

Nu före desserten är det dags för lite rensning av smaklökarna.

Sedan kommer BINCHOTAN in, binchotan är en typ av träkol som traditionellt används i japansk matlagning och den maträtt vi får in ser verkligen ut som om vi ska äta en bit träkol. Ovanpå träkolsbiten ska vi grilla en marshmallow. Fast det är lite lurigt här, för innanför chokladen som täcker det som ser ut som en träbit så är det glass, smaksatt med japansk whisky. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här smakupplevelsen, men nog var den kronan på verket ovanpå alla de andra fantastiska smaker och upplägg vi fått uppleva under kvällen.

Till det passade, den Madeira vi serverades, helt perfekt.

Till avslutning får vi KABOCHA, en vacker låda med små godsaker.

En riktigt personlig macadamia.

Finally, I want to thank chef Gerard Villaret for such a fantastic meal and a nice chat,  for the show in the kitchen and also congratulate for another year of Stellar Success of retain MICHELIN One-Star status.

Also warm thanks to the hotel manager Mr. Niek Hammer for a nice hospitallity.