Kvarken

Intill det här tornet i Vasa ligger turistbyrån och där slank vi in för att fråga vad man inte bör missa då man är i Vasa. De trevliga damerna där inne berättade gärna och tyckte att Kvarken är något man inte får missa, dessutom så får man se och köra över Finlands längsta bro på väg dit. Lydiga turister som vi är så hoppade vi in i bilen och startade färden mot Kvarken. Fast först fick vi en detaljerad berättelse om den ena damens egna semesterresa i norra Finland och Murmansk. Jag beklagar mig inte för det var både informativt och intressant.

 Replotbron är som sagt Finlands längsta bro och den är 1045 meter lång.

Invigd 1997 och som jag nu sett så tas det stor hänsyn till fotgängare och cyklister i Finland.

Nu åker vi över.

Det finns en sägen om hur Kvarken och Korsholmen skapades. Läste den i en broschyr som jag fick på turistbyrån och den lyder ungefär som så här: För länge sedan då det fanns jättar här i Norden hade jätten Finn gjort något hyss och blivit utdriven ur Sverige. Han tog då en stor skinnsäck och fyllde den med stora stenar och drog iväg över havet för att finna  sig ett nytt land att leva i. Då han kom halvvägs över havet gick det hål i säcken och stenar började falla ur. Av stenarna bildades Valsöarna och de holmar och skär som finns på finska sidan av Kvarken. När jätten, som för övrigt kallades för Finngubben, kom till ett ställe som kallas för Panike då brast hela botten på säcken och allt som var kvar i säcken föll ut. Jätten blev så arg så han började kasta stenar omkring sig åt alla håll och kanter, så bildades Replot, Björkö och allt som vi nu ska ut och titta på. Eftersom den sagan stod i en turistbroschyr så måste det väl vara sant.

Vi styr kosan mot Björköby allra först, det ligger längst ut mot havsbandet. Det är en liten by men vi ser att den kommer att växa snart för här har det byggts en hel del nya vägar och styckats av tomter. Fast i dag så är det lugnt och stilla, hösten är i antågande och endast en enda bod nere i hamnen är öppen. År 1616 började posttrafiken gå härifrån över till Sverige, vilken pågick i ca 200 år

StrandGumman själv tyckte det var kallt i dag så hon gick och satte sig i bilen i väntan på fler kunder. Frös man så fanns det gott om raggsockor, mössor och vantar att värma sig med där inne i boden.

Efter att ha försökt att fota flygande svalor...

...och landande svalor nere vid bodarna i hamnen...

 ...beslöt vi oss för att ta en promenad till utsikttornet Saltkaret.

Där kommer man upp 20 meter och får en fin vy ut över öar och skär.

Många åker hit för att titta på fåglar och jag ser att det finns gott om dem.

Här kan man också se resultatet av Jätten Finns verk.

Vänder vi blicken åt andra hållet så kan vi se Svedjehamn och även det som vi upplevde som lite typiskt för området. Röda hus med gulmålade dörrar.

Utmärkande för det här området är landhöjningen, i slutet efter avsmältningen av inlandsisen var landhöjningen 1 mm per dag, nu är den 8 mm per år, så det här området förändras ständigt. Förr trodde folk att det var vattnet som minskade och inte landet som höjde sig. I slutet av 1700-talet föreslog vetenskapsmannen Anders Celsius att det nog var ett hål i havsbotten där vattnet rann ut.

Undrar om man får köra rakt fram?

Inte svänga vänster eller höger men undrar om man får köra rakt fram?

Lappfjärd.

På långt håll ser vi en enorm byggnad uppe på en höjd, blir så nyfikna så att vi letar oss fram till platsen där byggnaden ligger. Det är inte så svårt att hitta dit för huset är stort, eller rättare sagt enormt, och det ligger högt och syns på långt håll. En pampig placering med andra ord.

Framme vid byggnaden så ser vi att det är en kyrka och den är verkligen stor. Blir väldigt nyfiken på hur det kommer sig att det byggts en så enormt stor kyrka här i den lilla byn Lappfjärd.

Finns inte mycket information där vid kyrkan men jag hittar en gammal ritning över kyrkan och lite informationstext. Den första gudstjänsten här hölls den andra söndagen i advent 1851 och kyrkan har 3000 sittplatser. Den ritades av arkitekt Ernst B. Lohrmann, och lär vara Finlands näst största landsortskyrka.

Altartavlan är målad av Erik Johan Löfgren och är en kopia av Leonardo da Vincis "Nattvarden".

Klockstapen kom till några år senare och i dag har den en levande "kyrktupp". Kyrkklockorna är gjutna i Stockholm.

Det är inte bara kyrkan som är stor även gravstenarna är av större modell och de svenskklingande namnen på dem visar att det är en svensktalande församling.

Som vid många andra kyrkor här i Finland har de även här en minnesplats över de som stupat i krigen.

Småvägar och Björneborg.

Då vi är ute och bilar så brukar vi oftast välja de små vägarna och omvägar för att komma till dagens mål. Det blir ett lugnare tempo i bilåkandet och man får se sådant som inte syns då man blåser iväg på de stora genomfartslederna.  Något som jag observerade i Finland är hur duktiga de är på att bygga cykel-och gångvägar vid sidan om bilvägen. Inte bara inne i de större samhällena utan även ute på landsbygden.

Små kustvägar förde oss till en liten plats som heter Edväinen, kan tänka mig att det är full fart här mitt i sommaren men nu var det mer en plats att stanna och sträcka på benen vid, mellan regnskurarna. Här fanns en liten sluss.

Slussen är lagom stor för att ta sig igenom med en liten motorbåt. Det är badförbud vid slussen och här lärde jag mig vad nödtelefon (Hätäpuhelin) heter på finska. Som tur var behövde jag inte använda den.

Trots att regntunga skyar hängde i luften så går det att se vilken idyll det är här.

I Björneborg (Pori) pratades det bara finska och mina försök att samtala med damen på bänken slutade i ett tyst samförstånd. Endast 0,5% av stadens innevånare pratar svenska och den tystlåtna damen tillhörde nog inte den procenten, dessutom var hon ganska stel av sig.

På torget kunde man köpa fisk...

...och beundra de modernt utsmyckade husen.

Björneborg är Finlands tredje äldsta stad och grundades 1365 för att skaffa Sverige bättre kontroll över handeln vid Bottenhavet, men efter några hundra år gjorde landhöjningen att det var omöjligt för större fartyg att segla in på Kumo älv och in till stadens hamn. Här ganska nära älven såg jag Björneborgs vackra kyrka från 1863, i nygotisk stil.

Nära kyrkan en skulptur i lite mer modernt snitt.

På min jakt, här i staden, efter något som kunde påminna om Björneborgarnas marsch hittade jag bara den här statyn på en trummslagare.

Glass i en spårvagn.

På torget i Åbo kan man köpa glass i en spårvagn, fast det gick inte att åka iväg och äta den i samma spårvagn.

I mitt tycke så var skylten som gjorde reklam för glassen väldigt charmig.

Charmig var också saluhallens byggnad.

Massor med godsaker fanns det att både dofta och smaka på där inne, säsongens läckerheter kravlade runt i en balja och försökte charma mig med sitt knipsluga utseende.

Den lilla museihörnan var tyvärr stängd men ett foto på den gick det ändå att få genom glaset.

Efter en stadig och styrkande (läs stark) lunch...

...traskade vi iväg mot Klosterbacken och Hantverksmuseet, vägen dit gick över Aura å.

Såg även en del fina trähus.

Framme vid Hantverksmuseet så blev vi upplysta om att där är det stängt på måndagar och i dag var det måndag.  Staketet runt om var inte ett plank utan ett glest stängsel så lite kunde man se ändå.

Det här var de enda husen som blev kvar efter branden.

Lite annorlunda takbeläggning på en del av husen.

Eftersom vi nu inte kom in på området utan fick nöja oss med att beskåda allt utifrån tog vi en promenad upp på Vårdberget för att få lite utsikt över staden. Där uppe ska man tydligen passa sig för att parkera bilen om man inte vill ha den rejält lappad.

På väg mot utsikten hittade jag en vacker byggnad från 1903 och strax därefter upptäckte jag att kamerabatteriet i min lilla kompaktkamera inte räcker i all evighet, man måste tydligen ladda det ibland också.

Så utsikten fick jag bevara i mitt eget minne.

Hörde på radion på väg mot Åbo att de hade drabbats av enorma skyfall där och det märktes också.

Sedan började det regna igen och vi skyndade oss tillbaka till vårt hotell.