Förbjudna staden och tågresan mot Tibet börjar.

Så var det dags att bege sig till Förbjudna staden. Där finns så mycket att se att det knappast räcker med ett besök för att hinna se allt. Området är på 720 000 kvatratmeter, har ca. 800 byggnader och 9.000 rum. Palatset kallas för Förbjudna staden eftersom endast kejsarfamiljen och medlemmar av hovet hade tillträde dit. Kineserna kallar palatset för Gugong (Det gamla palatset).

Stefan, vår reseledare, berättar lite om Förbjudna staden innan vi går in och genast samlas tiggarna runt omkring oss.

Vi får våra biljetter och går in genom den pampiga 38 meter höga Wumen. Den syns bakom Stefan. Men kom nu så går vi in i genom den porten. Går in över "Den inre gyllene floden". Vi går över den mittersta bron som var reserverad för kejsaren. Över den floden, som numera inte ser så gyllene ut, går det fem mycket vackra marmorbroar.

Här inne i palatset är det stort, vackert och överdådigt. Tre ceremonihallar ligger nu på rad framför oss, de är uppförda på en plattform av marmor. Det här är Den yttersta harmoniens sal, där inne står draktronen.

Längs sidorna står byggnader som användes som verkstäder, bibliotek, studierum och liknande. Utsirade marmortrappor leder ner till dessa.

Med så många träbyggnader behövdes det brandsläckare och det fanns det många, inte de vi är vana vid utan stora behållare för vatten. De stod utspridda över hela området. Vackert dekorerade och numera blankslitna efter alla händer som ville röra vid dem.

Vi går vidare genom nästa port

och upptäcker att en i sällskapet fattas. Vart har Ingemar tagit vägen? Han syns inte till och dyker heller inte upp när de ropar efter honom i högtalarna. Stefan och vår kinesiske guide David ser lite förbryllade ut, tänk om vi inte hittar honom innan tåget går i kväll. Fast alla ser inte lika bekymmrade ut.

Vi fortsätter att utforska palatset en stund till och allt måste fotograferas.

Den mäktiga stenreliefen i vit marmor med ett konstverk föreställande nio drakar får vi inte missa. Den är uthuggen ur ett enda marmorblock som är 16 meter långt och väger 200 ton. Stenen är ditforslad i ett enda stycke från Fangshan utanför Peking, dragen av 1.000 hästar och mulor, vintertid över en speciell isväg. Stenen och drakarna fick inte vidröras av någon och straffades med döden om man gjorde det.

Längst norrut ligger kejsarens trädgård där finns mycket blommor och fina miniatyrlandskap. Gångvägarna är täckta av mönster med små stenar. Undrar hur många fötter som trampat på de här stenarna?

Utanför Norra porten hittade vi Ingemar. De här poliserna behövde inte hjälpa till att leta. Vi frågade om vi fick fotografera dem och de sa nej, men då hade jag redan gjort det.

Nu är det äntligen dags för oss att bege oss till järnvägsstationen och påbörja vår tågresa upp till Lhasa. Tur att vi har en kinestalande guide med oss, för på den här skylten var det inte lätt att hitta till rätt perrong.

Vi var inte de enda som skulle ut och åka tåg i kväll.

Nu är det dags att ta farväl av vår kinesiske guide David och se om resväskorna kommit till rätt perrong.

Väskorna var där och vi krånglade oss in på tåget med dem och letade rätt på vår kupé.

Kinesiska tåg har inte första och andra klass, utan de delas upp i soft sleeper och hard sleeper. Vi hade tur som fick soft sleeper där fyra personer delar på en kupé, i hard sleeper delar sex personer på samma utrymme. Men det var ganska så trångt ändå med fyra personer med handbagage och fyra resväskor.

Men finns det hjärterum så ordnar sig allt och när sedan Stefan kom med en flaska rött för oss att dela på så blev stämningen ändå varmare.

Nu har vi 48 timmar och 4.064 km ombord på det här tåget framför oss. Som högst går tåget 5.072 m.ö.h Ska bli spännande men nu är vi trötta och kryper till kojs.

Sidenhuset i Peking

I dag ska vi lämna Peking, men avresan blir först i kväll fast vi lämnar hotellet redan på morgonen, så väskorna är packade och utställda för avhämtning. Får hoppas på att vi får återse dem när vi kommer till järnvägsstationen i kväll.

Nu ska vi  åka till Sidenhuset och se hur det går till att få fram tunna sidentrådar från silkeskokonger. Lät inte så spännande tyckte jag men det var väldigt intressant. De hade levande silkeslarver.

och larver som spann in sig i kokonger. Lite förundrat att de kunde vira den tråden runt sig själva.

Kokongen är spunnen i en enda lång tråd som de här nystar upp.

Trådarna vävdes sedan till vackra tyger.

Från början var det bara kejserliga personer som fick bära kläder i siden. Så här vackra kunde kläderna vara då.

En del kokonger blir dubbla och då går det inte att nysta upp, men de är användbara ändå. Först tvättas de och larvena plockas ur.

Sedan spänns de ut på en båge

och när de torkat kan de dras ut till stora sjok och bli till mjuka, lätta och sköna täcken.

Efter lite shopping i sidenhuset vankas nu lunch för oss på en Thairestaurang med musikunderhållning. Efter lunchen ska vi sedan till Förbjudna staden.

Cloisonne och Kinesiska muren.

Tänk så bra att det regnade i går för i dag så var det klar luft och solsken. Fast sov inget vidare på det här nya hotellet, för kudden var inget vidare. Vet inte vad de fyllt kudden med men det känns ungefär som att sova på en sandsäck. Vi skulle upp tidigt och äta frukost och sedan åka buss till Jinshanling. En resa på ca. 12 mil och att ta sig ut ur Peking i morgontrafiken tar sin lilla tid. De flesta som besöker Kinesiska muren kommer till Badaling som ligger närmare Peking men där är muren så renoverad så den känns nästan nybyggd och det är så mycket turister så det nästan är kö upp på muren. Vid Jinshanling känns det mer genuint och det är inte lika mycket folk där.

På vägen dit stannar vi först på ett obligatoriska stopp vid en Cloisonne tillverkning.

Det är metallföremål som dekoreras med glasaktig emalj.

Först limmar man fast små metallbitar som blidar liksom fack för emaljen.

Ett riktigt hantverk.

I dessa fack fylls det sedan i med emalj i olika vackra färger.

Det bränns sedan i ugn för att smälta ihop och efter det putsas de upp till en fin lyster.

Men nu vill alla iväg till muren och för att orka gå upp på den så bunkrar vi upp med en riklig lunch.

Nu är vi redo för att ta oss an muren, jag tänkte först ta den rangliga linbanan, men ändrade mig eftersom det kändes som lite fusk att åka upp. Klart man ska gå. Vi hade inte gått många steg innan vi fick följe av en kinesisk guide. Hon berättade att hon var en lokal jordbruksarbetare, nu behöver man ingen guide för att hitta här men de behöver tjäna lite pengar så hon fick följa med oss. Hon krävde dessutom inga pengar för guidningen men ville sälja lite souvenirer så vi köpte en bok och ätpinnar.

Här visar hon oss var vi ska börja vår vandring på muren.

I början är muren i väldigt gott skick och verkar vara reparerad, eller så har den klarat sig bra mot väder och vind här, men det är brant och det går uppför.

och uppför.

och uppför. Ångrade mig nästan att jag inte tog linbanan, men vår guide peppade på och då gick det genast lättare.

Det gick lite nedför också, fast det betydde att det strax skulle gå uppför igen.

Men varför klaga på lite uppförsklättring när det är så vackert här uppe. Se på bergstopparna hur muren slingrar sig iväg mil efter mil.

Ju längre bort vi kom på vår vandring så blev muren mer sliten också, vissa passager kändes det lite pirrigt att ta sig över.

Väggar  i vakttornen hade rasat.

Den här kinesiske mannen i maouniform såg lika glad ut ändå.

Kikade ut genom en av gluggarna i muren.

De här små skottgluggarna trodde jag var dekorerade så här för att se fina ut, men vår guide förklarade att det var formen på vakternas mössor och formen var så för att mössan skulle få plats.

Det blir krångligare att ta sig fram nu, vi ska ned genom den här smala trappan.

Här får man dessutom välja om man vill gå den breda och säkra vägen där nere eller den smala och farliga uppe på kanten. Gissa vilken jag tog.

Det är inte lika mycket folk här som vid Badaling och framför allt så känns det mer genuint när inte allt är renoverat.

Jag tar fram telet och ser på lite närmare håll hur muren slingrar iväg över bergstopparna och framför allt att den inte alls är återuppbyggd där.

Vår guide berättar att det går att gå där, men är farligt.

Nu är det dags att återvända ner till parkeringen och den väntande bussen för hemfärd. Vi tackar vår guide för en trevlig dag.

Sedan återvänder vi till Peking.

Hotellbyte och Himmelens tempel

I dag är det dags att byta hotell för nu kommer de övriga i vårt resesällskap. Vårt nya heter Jianguo Qianmen Hotel. När vårt resesällskap för den kommande resan kom upptäckte vi att där var två bekanta med också. Veine och Lars som var med på vår Kinaresa för sju år sedan. Ibland är världen bra liten.

Det här hotellet ligger nära Himmelens tempel och på väg till den parken som templet ligger i så upptäckte vi att det även låg nära gamla hutonger

och en lite större marknadsplats.

Dit styrde vi stegen och där fanns det mycket att fotografera och se. Det första jag såg var en man högt uppe i en stolpe.

Han satt där uppflugen och lagade något. Såg lite osäkert ut.

Kina har inte samma regler som vi när det gäller att sälja kött, överallt så ligger köttet helt öppet och ingen kyldisk heller. Bara en liten röd sak som snurrar ovanför köttet för att hålla flugorna på avstånd. Det är den som syns framför  ansiktet på försäljarskan och en till bakom kunden.

Färskt var det nog för färskare än så här kan det säkert inte bli. Den här hönan traskade fortfarande omkring.

Mer kött och kryddor.

Fisken var det tydligen inte lika noga med, den låg oftast direkt på backen eller med en bräda eller plast under.

Det här tror jag är gallblåsor, vet inte vad de används till. Någon som vet?

Äta lunch går bra även här.

Fanns många serveringar.

Kanske fågel till middag i dag, eller en fågelklo?

Men det salufördes inte bara mat, ett tandläkarbesök kan man passa på att göra ute på gatan. Tänderna fick jag inte fotografera, men tandläkaren och hans patient gick det bra att fota.

Trångt och rörigt på den gatan, tror inte att jag skulle ha velat vara tandläkarens patient där.

Men nu går vi bort från hutongerna och till den stora och vackra parken som Himmelens tempel ligger i. I dag var det en stor orkester som spelade dansmusik och många var där för att dansa. En del tog ut svängarna ordentligt.

TianTan, som tempelområdet heter på Kinesiska, byggdes under Mingdynasin och det tog 14 år att bygga. Två gånger om året bars kejsaren hit för att be om goda skördar. Den här  byggnaden är bönehallen där kejsaren bad. Den är cirkelformad och 38 meter hög, helt byggd  i trä.

 Sedan följer vi en lång marmorgång över till Ekomuren. Där kan man prata med varandra även om man står långt ifrån. Fast i dag var det så mycket folk där och så mycket sorl så det var svårt att höra något annat än sorlet.

Vi tittade på det här gamla trädet, Nine-Dragon Jupiter, i stället. Blankt av alla händer som vill känna på det. Det trädet är över 500 år gammalt.

På kvällen när vi åkte iväg på välkomstmiddag så regnade det, äntligen sa vi, för nu kan vi hoppas på att diset försvinner och att det klarnar upp tills i morgon då vi ska till Kinesiska muren. Men nu ska det bli Pekinganka och det är gott.

Gott var det och mätta och belåtna drog vi oss tillbaka och hoppas på klart och fint väder i morgon.

Peking nu och då.

Jag var i Peking för sju år sedan och det som jag funderade på nu när jag var här igen var om det hade förändrats något. Det som jag mest tänkte på var nog att det var så väldigt disigt och grått nu. Fick förklarat att det berodde på det varma vädret och bristen på regn, det gjorde att luftföroreningarna stannade kvar över staden. Kom bara regnet så skulle luften rensas och solen ses igen.

En annan sak som förändrats var antalet bilar, det var mycket, mycket fler bilar nu.

Cyklar var det därmot lite färre av men en positiv sak var att elmopeder ökat. Tor inte jag såg någon bensindriven moped.

Många av städarna och gatusoparna åkte omkring på små eldrivna mopeder.

Fast det fanns många som trampade för egen maskin också.

Något som jag inte såg alls för sju år sedan var dessa tungt beväpnade vakter, de fanns lite överallt och det kändes lite obehagligt att se dem.

Ett tag trodde jag att nu var det något allvarligt på gång, terroristhot eller liknande för på en gata var det massor med poliser och polisbilar. T.o.m en Hummer stod det där.

Men det var bara några deltagare i de Asiatiska spelen som skulle lämna sitt hotell.

Bevakningen på stan i övrigt var också stor, inte för att det var Asiatiska spel på gång utan det var så varje dag. Helt utan orsak så kunde personer stoppas och deras väskor gås igenom.

Inte fick man fotografera överallt heller, när jag tog de här bilderna på köerna utanför Förbjudna staden så hörde jag att någon ropade men uppattade inte att det var till mig. Såg sedan på bild två, att det var det nog, för vakten där styr kosan rakt emot mig. Var kanske tur att jag inte förstod det och bara gick min väg.

Jag tyckte att den här porten var så fin så att jag ville ha en bild på den, tänkte kliva upp på några trappsteg som var framför, men se det fick man inte göra. Stå nedanför trappstegen och fotografera gick bra men inte på dem. Det var tydligen viktiga trappsteg för de ledde upp till en flaggstång med kinesiska flaggan på.

Annars var kineserna snälla och trevliga mot oss västerlänningar. Fler än vad det var för sju år sedan kunde också sådan engelska som gick att förstå  och många ville väldigt gärna bli fotograferade. Som den här två, cykelreparatören som satt och väntade på kunder och hans kollega skomakaren som redan hade en kund.

Gammalt och nytt möttes ibland, en modernt klädd ung dam med en lite äldre modell av babybärstol.