Dödens järnväg.

Som sagt, så kom tåget.

Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.

Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?

Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.

Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.

Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.

Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.

Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar. 

Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. 

Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.

Vi tuffar förbi små hus...

...vackert landskap.

Berg börjar synas.

Hägrar

Magra kor.

Mera berg.

Fält med tapioca.

Risfält.

Ser lite folk vid sidan om järnvägen.

Kan bli tröttsamt att resa.

På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.

Så den här skylten kan vara befogad.

Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.

Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.

Lite speciell lyktstolpe.

När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.

Vi vinkar farväl till konduktören...

...och tåget.

Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.

Sitta fint kunde man också.

och under strecket_____________________________

Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

9:32 till Simon's Town

Nu ska vi ut och åka lokaltåg. Järnvägsstationen är stor men vi lyckas köpa biljetter till rätt tåg och även leta oss fram till rätt utgång och perrong för vårt tåg.

Jag har hört en del om att det inte är helt ofarligt att åka lokaltågen i Sydafrika och vi frågade personalen på vårt hotell om hur det var med det. Vi fick rådet att åka vardag på dagtid. Det var ungefär lika farligt som att åka pendeltåget här hemma i Stockholm om man väljer att åka på vardagar och på den ljusa tiden på dygnet.

Det är morgon och folk strömmar in till stan.

På perrongerna kan man köpa med sig reskost. Ser att det är de små chipspåsarna som är storsäljare.

Vårt tåg kommer in.

Ingen lyxklass, men det är gott om plats.

Man får inte vara för stor då man ska gå mellan vagnarna. Dörren är så smal så man får gå på tvären.

Man kan inte beskylla fönstren för att vara välputsade, de är så grå att om man vill se ut får man öppna dem.

Plötsligt hörs det sång, jag vet inte vad det är men gör mig beredd med kameran. Det tar ett tag innan jag inser att det är en person som leder en Blind person genom vagnarna och att de samlar in pengar. De sjunger bra, så hade jag förstått det innan de försvann så hade de fått en peng. Klicka på länken så finns det en liten filmsnutt.

Det är 28 stationer på vägen, tåget stannar vid alla så resan tar en timme och kvart.

Jag har hört att det ska vara en väldigt vacker tågresa, men i början av resan så ser det inte så speciellt ut. Lite hus...

...en hel del stationer.

...lite landskap.

Men så kommer vi ner till kusten.

Vi åker förbi små hamnstäder.

Vissa sträckor åker vi väldigt nära havet.

Här finns en liten Filmsnutt. Man får passa sig för stolpar då man sticker ut huvudet genom fönstret.

Ibland åker vi så nära så att vågorna slår in genom det öppna fönstret.

På en del ställen finns det små bassänger byggda. Jag kom aldrig underfund med vad de hade för funktion. De kanske var till för bad.

Det här är verkligen en vacker tågresa.

Så vacker så det är nästan lite synd att vi redan är framme i Simon´s Town.

Vad vi ska göra här och hur det ser ut i Simon's Town, det är en annan historia. Kommer kanske i morgon. ;)

Konstnärlig strandpromenad.

Man kan inte bara sitta och åka buss hela dagarna, utan vi drog iväg på en uppfriskande promenad utefter stranden för att få lite vind i håret och även en dos motion. Vi lämnar vårt hotell och börjar söka oss tillbaka till den strandpromenad som jag såg från bussen.

Det är friska vindar i dag, så man får hålla i hatten om man har någon vill säga. Här nere vid stranden så kan vi se både Signal Hill och stadion.

Den är byggd för att klara av de kraftiga vindar som kan bli i Kapstaden.

Det är iordninggjort en mycket fin strandpromenad där man kan gå utefter havet en lång sträcka.

Det är rejäla klossar som ligger och hindrar vågorna att erodera stranden.

Den här mackapären som sticker upp ur havet såg jag förra gången jag var i Kapstaden. Då visste jag inte vad det var utan trodde att det var något rör från avlopp eller vattenintag, nu vet jag att det är rester från ett fartyg som led skeppsbrott strax här utanför. Det var ganska lugnt väder då fartyget gick ut men det blåste snabbt upp och vågorna blev så höga att de släkte elden i pannan och de hade ingen möjlighet att manövrera sin farkost. Ingen överlevde och det här är rester från det fartyget.

Här kan man också se Robben Island där Mandela satt fängslad i 18 år. Från början var det där som fartygen lade till innan Kapstaden fick en riktig hamn. Namnet robben kommer från holländskan och betyder säl och gott om sälar är det här.

Nu har vi traskat på en stund och det kan vara dags att slå sig ner och vila benen lite.

Vila? Är inte det där en skulptur? Jo, visst är det så, men även en bänk.

Vi går vidare och funderar på vad man får göra och inte får göra här. Kan det vara så att det bara är blå hundar som inte får följa med på promenaden här. Sova går nog bra om det inte är nymåne.

Mellan husen kan man här se hur Lion's Head sticker upp. Det heter så eftersom berget bakom dessa hus ser ut som ett liggande lejon.

Som sagt var så blåser det ganska mycket i dag och vågorna piskas upp mot strandpromenaden.

Man får passa sig för att inte bli helt genomblöt på den här promenaden.

Nu har vi traskat på och kommit fram till den vackra fyren vid Gren Point. Det är den första fasta fyren på den Sydafrikanska kusten och den är fortfarande i drift. Den har dessutom en mistlur som hörs vid dåligt väder.

Här i parken är de omtänksamma mot hundarna, på flera platser finns ställen där de kan få en slurk vatten.

Dessutom har de väldigt duktiga hundar också, som om de bara hade händer så skulle de plocka upp efter sig själva. Så har de även speciella tider då de får skälla.

Vi traskar vidare.

Tittar på lite spontankonstverk.

Träffar på en lekpark där de flesta av lekredskapen är skapade av naturmaterial.

Dessutom har den en järnväg som går runt hela lekparken, ser lite rostig ut så jag tror att den är nedlagd. men pass på, där kommer ett tåg.

Den var inte alls nedlagd, det är Old Lady som tuffar fram med lokförare och passagerare också.

De har inte bara tänkt på barnen här utan de vuxna kan få vila benen vid lite kul bänkar. Varför inte ta och göra en pudel.

Eller sitta hos en anka...

...eller en säl.

Där intill står de "Fem vita hästarna", en skulpturgrupp som är inspirerad av havet och ett skepps förlisning när konstnären var barn. Skeppet hade, förutom den övriga lasten även White Horse Whisky och små vita plasthästar. Dessa små hästar flöt iland och barnen roade sig med att samla in dem vid den här stranden.

De här hästarna har en vuvuzela i munnen och en i baken, genom dem är det tänkt att man ska kunna viska meddelanden till varandra. Man kan även få känna sig lite barnslig en stund och rida bort till fantasins värld.

Här i parken finns också hjälpen för dem med stora synproblem. Det är kanske så här stora glasögon jag behöver för att få bukt med mitt dubbelseende.

Vill man höja sina matupplevelser till en hög och snurrande värld så kan man ta sig upp till den här restaurangen som snurrar när man sitter och äter och man kan få beundra utsikten åt alla håll.

Innan vi hoppar på bussen för återfärd, så får jag syn på någon som förmodligen låst sig ute.

Vi lämnar Agra och tröttheten tar ut sin rätt.

Det är dags för oss att återvända till Delhi efter en lång och innehållsrik dag. Vi kör en sista sväng genom staden Agra och ser lite av folklivet där.

Folk lever inte lika flott här som de gjorde i palatset vi nyss besökte.

Arbetsplatserna är inte så flotta de heller. Jag tror inte ens att de har skyddsombud.

Undrar vad hälsovårdsinspektören skulle säga om den här serveringen.

Food Plaza är ett lite lyxigare ställe att äta på.

Här i myllret hittade jag ett apotek.

Elektronikbutiken. På den här bilden kan man också se hur indierna löser sina elbehov, varför betala dyra elräkningar då man kan tjuvkoppla sig direkt in på elnätet.

Men det jobbas en hel del. Det tillverkas en hel del skor i Agra så det är säkert skor i dessa kartonger.

Svensk bilprovning skulle nog ha några synpunkter på den här lastbilen.

Aporna verkar ha hittat en födkrok här. Jag hittade tio apor på den här bilden, finns kanske fler.

Jobbigast var det att se barnen som jobbade med att samla skräp.

På bron i två våningar är tåget på väg in till Agra, vi gör tvärtom och lämnar det.

Vid vårt bensträckarstopp träffar vi så klart på några hundar igen.

Det finns snälla människor som delar med sig av sina chips till några stackars hungrig hundar.

Där vid parkeringen står en man och spelar och hans dotter dansar.

Den lilla tösen hon dansande och dansade. Jag hade tyvärr inga rupies att ge henne men en lite leksak hade jag som hon fick. Flickan blev glad men jag gissar att pappan hade hellre sett lite pengar.

Efter en tidig och sedan intensiv dag så är det lätt att försjunka in i djupmeditation.

Det var en tidig morgon, en intensiv dag och kort återhämtning efter en lång flygresa, så det var nog inte så konstigt att de flesta somnade i bussen på väg tillbaka till Delhi.