Den andra bron - Brig O 'Balgownie.

Eftersom Aberdeen ligger mellan två floder och eftersom vi gick till den gamla bron över floden Dee så vill jag också gå och se den gamla bron som går över floden Don. Promenaden dit är längre och går mer genom grå stadsbebyggelse. Men det finns en del växtlighet även i den grå delen av staden, fast då får man höja blicken.

Dessutom kan man träffa på lite vilda djur.

Det är söndag och vi ser att alla kyrkor inte är övergivna, till en del så strömmar det folk.

Ser en lite ovanligare varningsskylt.

Undrar om de varnar för att de äldre är lite våldsamma här eller kan det vara långsamma.

Efter ett tag kommer vi fram till floden Don. Då vet vi inte om det, men det är till byggnaden som syns efter flodkröken som vi ska.

Vi kommer till en lummig gångväg som följer floden.

Vi går och går...

...och går.

Några ska ut och paddla kanot och vi börjar skymta målet för vår promenad.

Där har vi den, Brig O 'Balgownie. Den här bron har betydligt äldre anor än den gamla bron över Dee, Brig O 'Balgownie har anor från 1300-talet och den är en av de äldsta i Storbritannien. Den var byggd och klar vid tiden för skotska frihetskriget, men med åren så blev den illa åtgången och 1605 var det dags för en omfattande renovering. Bron är konstruerad av granit och sandsten och valvet är i gotisk stil.

Här ser vi också den nya bron. Går man ner på den här gräsplätten så skulle det bli en mycket bättre bild på bron, men det är nog många turister som kommit på det för ägaren har satt upp avspärrningar och även skyltar om att det är privat mark.

Vi är framme vid de husen som vi skymtade från nya bron.

Klart vi måste gå över bron också.

Stilla flyter Don. Här brukar det finnas sälar, men hur vi än spanar så syns det inte till någon.

Bron från andra hållet.

Vi går tillbaka genom den lilla fina byn som ligger vid bron och önskar att det skulle kunna gå att se hur här såg ut på 1300-talet.

Vår promenad fortsätter.

Andlig spis.

Det finns en hel del kyrkor i Aberdeen, en del av dem ser en aning åtgångna åt. Som ‘The Triple Kirks’.

Här var det tidigare tre separata kyrkor men på 80-talet blev dessa kyrkor överflödiga och platsen köptes upp för att bygga kontorskomplex där i stället. De satte igång att riva för bygget och då kom stadssekreteraren på att tornet får inte rivas utan ska stå kvar eftersom det var en viktig silhuett i Aberdeen. Kontorsbyggnaden kom aldrig att byggas och så här har det nu sett ut i ungefär 25 år.

 Såg att det är många kyrkor i Aberdeen som står tomma, den här kyrkan Gilcomston South Church har inte ännu omvandlats till något annat än kyrka ännu...

...men man får inte vara höjdrädd om man är byggnadsarbetare och ska upp för att renovera tornet.

Svindlar bara jag ser stegen där högst uppe.

Blir man alltför trött att gå runt och titta på kyrkor och kyrktorn kan man ta sig en pustande vila på någon kyrktrapp.

Eller så kan man få sig lite andlig spis i någon av de ombyggda kyrkorna. Vi slank in på The Soul Bar en Pub som öppnat i Langstane Kirk på Union Street.

Lite konstig känsla att slinka in i kyrkan och ta sig en drink och äta lite pubmat.

Trondheim

Tidig morgon kommer vi till Trondheim.

Vi äter frukost tidigare än vanligt och drar sedan ut på stan. Nidarosdomen är inte öppen ännu men det finns mycket att se där ändå. Själva kyrkan är nog mer eller mindre sönderfotograferad, inte så konstig då den är Nordens näst största domkyrka, även jag har en handfull bilder på den.

Figurerna på framsidan är många och även de flitigt fotograferade...

...så den här gången börjar jag titta på alla de lite underliga figurerna som sitter som utsmyckningar på alla de andra sidorna av kyrkan. En del ser riktigt skräckinjagande ut och andra ser ut att plågas ganska rejält. Även om mina små bilder här är många så är det bara en liten del av alla små figurer som finns på kyrkan. (Alla bilder går att förstora).

Vid sidan om kyrkan finns den gamla ärkebiskopsgården. Här bodde ärkebiskopen under medeltiden.

Husen vid Nidälven härstammar från 1600-talet och skeppshandeln och platsen där handelsskeppen kunde lägga till för att lossa sina varor. 

Den gamla bron över Nidälven.

Ser att de lagat cykelhissen sedan vi var här senast.

En bra uppmaning.

Vi promenerar vidare bland de gamla husen.

Kommer ner till hamnen och träffar på Den siste vikingen.

Lite modernare skulpturer.

Öronsnäcka.       

Midnatsol har också kommit till Trondheim, hon är på väg norrut och har ett längre stopp här.

Munkholmen, som vi passerar på väg ut från Trondheim, användes i äldsta tid som avrättningsplats, och enligt sagan skall Olav Tryggvason ha låtit spika upp Hakon Jarls och Karkers huvuden på en galge på ön. Redan 1028 skall enligt engelska uppgifter ett kloster ha funnits på ön.

Sedan seglar vi vidare mot nya hamnar och vi passade på att fira min man som fyllde jämna år och var orsaken till resan med barn och barnbarn. De bilderna ska jag inte terrorisera er med.

Hammerfest - Världens nordligaste stad.

Vi hade altså kommit till Hammerfest, där kan man gå med i Isbjörnsklubben om man vill, men eftersom jag redan är medlem där så drog vi iväg till kyrkan istället.

Man kan även ta en promenad upp på berget, det ska vi också göra, men först kyrkan.

En bild på lite linjer.

De har en pampig, modern och stor kyrka här i Hammerfest.

Väggmålningar och graffiti finns det här också.

Lite läskig.                        

Visserligen finns isbjörnsklubben här och stan är så nordlig, men några vilda isbjörnar finns det inte ändå de finns bara som dekor.                        

Det finns en väg som leder upp på berget, den kallas för Zig-Zagvägen och byggdes av byns befolkning 1893, en skylt vid vägens början säger att, här färdas man på eget ansvar.

Klart vi måste gå upp där. Kan vara fin utsikt där uppe.

Här kan man studera hur snöskydden är konstruerade. Behövs rejäla doningar för att skydda stan när snön börjar kana nedför fjällsidan.

De äldre verkar vara i trä.

Utsikten här uppifrån kan man inte klaga på, tur att det klarnade upp och inte blev en regning dag.

Där borta har vi Snövit också.

Flygtrafiken är riklig.     

Mycket snöskydd på det här berget.

Kul staty, där fartyget ser ut att ha fastnat bland isflaken.

Mera isbjörnar.      

Nu har de vaknat borta vid Snövit också, lågan i toppen syns på långt håll.

Meridianstöttan restes 1854 till minne av den störst internationella mätningen av jordens form och storlek. Det här  är en av de 34 platserna som utgör minnet av Struves meridianlinje. Meridianstöttan finns med på UNESCOs lista över världsarv. På stöttan står det så här:

«Det nordligste endepunkt av en meridianbue på 25 ° 20`fra det nordlige ocean til Donaufloden – gjennom Norge, Sverige og Russland. Etter foranstaltning av HM Oscar I og keiserene Alexander I og Nicolaus I ved uavbrutt geometrer. Bredde 70° 40` 11,3``».

Birka och Birkastaden.

Tog en lunchpaus på Björkö i går. Mätta och styrkta av den goda vikingagrytan ska vi nu kolla in vad Birka har att bjuda på. Programmet vi fick vid ombordstigning såg digert ut. Vi börjar med att titta in i museet. Det fanns inte då jag var här senast. Utanför museet satt en dam och visade och sålde fårfällar, från egenuppfödda får.

Uppe vid taket ute fanns det en häst med ryttare tillverkad i något nätmaterial.

Inne på museet kan man se och läsa sig till öns historia. Fina modeller där man kan se hur de tror att Birka såg ut. Birka var en handelsplats och anlades på 700-talet men hade en kort historia som boplats för den övergavs redan på 900-talet, ingen vet riktigt varför. Stad är också lite överord i den bemärkelse som vi kallar stad numera, men Birka brukar nämnas som "Sveriges första stad".

Man vet inte vilken kung det var som lät anlägga Birka, men på Adelsö som ligger mitt emot Björkö har man hittat en kungsgård, Hovgården. Därifrån kunde kungen övervaka handeln.

Omkring 700–1000 personer antas ha varit bosatta i Birka när staden var som störst. Köpmän från när och fjärran med dyrbara handelsvaror sökte sig till staden. I början kom varor från arabiska länder, senare från Syd- och Västeuropa. Det rörde sig om byteshandel och man bytte inhemska varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, mynten smältes i regel ner och gjordes om till smycken, därtill inbyttes exklusiva lyxvaror som siden, glas och kryddor. Så vikingarna var inte bara ute på vikingatåg och rövade till sig varor.

Vi ska senare få en guidning i Birkastaden så nu går vi och tittar på den stad de byggt upp för att visa lite av hur det såg ut förr.

Vi blir varmt välkomnade. De här husen är byggda där det var sjöbotten, på den tiden Birka var befolkad.

Vi får till och med hälsa på hemma hos folk och se hur de bodde förr, eller som vi nu tror att de hade det.

En del bodde lite enklare.

Ser ju lite mysigt ut.

Fast man får passa sig, för ser man inte upp kan det hoppa fram en stridslysten viking runt nästa hörn.

Bra då att båtarna ligger startklara vid bryggan, så att flyktvägen är säkrad.

Krukmakarens bostad ser ju riktigt trevlig ut...

..med liten kryddgård vid husknuten.

I bagarstugan doftar det gott.

Men nu är det dags för en rundvandring med arkeologen Hampus som guide.

Han berättar med inlevelse om hur det var här förr och vilka fynd som gjorts i gravarna vid utgrävningarna. Här finns ca. 3000 gravhögar varav ungefär 1000 är utgrävda.

De flesta lyssnar andäktigt på hans fängslande berättelse, men de minsta barnen har lite spring kvar i benen och tumlar runt på kullarna...

..och jag kan inte sluta le då en pappa plötsligt fylls av leklust och också börjar rulla runt tillsammans med barnen.

Vi får veta att det finns flera olika gravtyper  representerade här, de innehåller  brand- eller skelettbegravningar. De rika fynden från utgrävningarna berättar om ett samhälle med stark hierarki och stora skillnader mellan både klass och kön. Några gravhögar är även barngravar och förmodligen är det barn från mer välbeställda familjer. Vi förflyttar oss så att vi kan se var den gamla Birkastaden låg.

Den låg där nere där fåren nu betar och det är det området som kallas för "Den svarta jorden". Ett ca sju hektar stort område som under ungefär 250 år var en stadsliknande bebyggelse. Utgrävningar har gjorts i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870- och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel. Utgrävningarna som Riksantikvarieämbetet företog mellan 1990 och 1995 omfattade cirka 350 m², ungefär en 1% av staden.

Runt hela staden fanns det även en stadsmur, den hade sju ingångar och av det har man dragit slutsatsen att muren inte var till för att beskydda staden utan den avgränsade var man skulle börja betala skatt. Här uppe där vi är nu, låg det en borg. Man kan se lite rester av den i terrängen.

Även på andra sidan om staden finns det en hel del gravkullar. Birka övergavs av okända skäl i slutet av 900-talet. Det finns flera teorier om varför, en är att handeln flyttade till Sigtuna . En annan är att Birka på grund av landhöjningen blivit isolerat, det gick inte längre för båtarna från Östersjön att komma till Birka via inloppet vid nutidens Södertälje. Men som sagt, man vet inte varför.

Om vi går högst upp på berget intill gravkullarna, så finns det också ett annat minnesmärke som påminner om vår historia.

Där uppe står Ansgarkorset. Det restes 1834 som en minnesvård över Ansgar och hans missionsarbete. Formgivningen som keltiskt kors anses vara missvisande, eftersom det associerar till missionärerna från de brittiska öarna, Ansgars "konkurrenter" om att kristna Norden.

Det finns också mer som påminner oss om Ansgars besök på Birka. Ansgar och hans medhjälpare munken Vitmar, följde med en konvoj av köpmän för att kristna de hedniska Svearna, men hans mottagande blev inte så vänligt utan halvvägs blev de överfallna av vikingarna och både de biblar som de hade med sig och Ansgar själv blev kastade i havet, de värdeföremål de hade med sig för att muta kungen med, tog vikingarna hand om. Ansgar och Vitmar klarade sig och fick ta sig till Birka till fots, där blev de väl mottagna och en liten församling bildades. Till 1100-årsminnet av Ansgars första besök uppfördes ett kapell. Ansgarskapellet invigdes 1930. Det ligger en bit in på ön, men vi ser det ända härifrån.

Eftersom jag var med i Ansgarsjuniorerna som ung och vi åkte ut hit några gånger på 60-talet för att ha märkesupptagningar vid kapellet så vill jag gärna gå dit och titta. Minns hur vi tågade dit på grusvägarna. Nästan så att jag klämmer i med sången "Röda stugor tåga vi förbi", då minnen från den tiden dyker upp när vi nu går här igen.

Vår väg kantas av söta får.

Som bräker ett glatt litet bää när vi går förbi.

Birka är inte öde, utan det finns några gårdar och bofasta här ute.

Fast den här herren såg inte lika välkomnande ut som fåren gjorde, men jag kunde inte tolka hans muttrande så jag vet inte om det var välkomnande eller ett sätt att be oss att dra därifrån.

Vi kommer fram till kapellet efter en fin promenad. När det är gudstjänst, slås de stora portarna upp och församlingen sitter utanför på träbänkarna.

Till min glädje så går det att få komma in också.

Vi går in och fler minnen vaknar, och jag minns när jag i 13-14 årsåldern stod där med darrande ben som fanvakt. Kul att få återse kapellet även på insidan.

Portarna är pampiga och berättar lite om Ansgars levnad.

Tillbaka vid hamnområdet ser vi hur några vikingalekar gick till, lite burleska kanske men det är bara stenar som de försöker prick kannan med.

Det är gott om vikingar här i dag.

Det finns en hel del aktiviteter att ägna sig åt, till exempel träna bågskytte.

Skeppssättningen  av stockar, kan man ha till balansövningar.

Kul att få leka arkeolog.

Och göra ett fynd.

Efter en mycket givande och trevlig dag återvände vi till våra båtar och for hemåt. Väderleksrapporten hade hotat med regn och ruskväder, men vi hade sol och fint hela dagen ända tills hemfärden. Då visade sig vädergudarna från sin allra värsta sida och regnet öste ner så det fullkomligt studsade mot vattenytan. Skön att sitta inne då och ta en fika och även se hur Slagstafärjan  lägger ut.