Ännu ett år.

Ännu ett år har gått, ja inte ett kalenderår från januari till december  för jag kom lite i otakt. Fast det är ett år ändå.

Det började med att mina promenader fick avbrytas med att hitta en bänk att sitta ner och vila på. Ibland bestämmer kroppen för lite annat än vad huvudet och vad jag vill, då är det bara att lyda. Bänken jag hittade var bakom ett böjt träd vid Mälaren.

Så vi börjar med november 2020

Jag gick inte promenader så sällan som en gång i månaden, men det såg ungefär lika ut varje gång i samma månad. 

Men solig novemberdag fick jag sällskap av Ronja.

Sedan kom december och den var ganska mörk och dyster ...

...med fortsatt isolering och julfirande utomhus. Prinskorven fick bli grillkorv, det var en högt sagt annorlunda jul,  inte lika kul men mysigt blev det.

Så fick vi nytt år och i januari blev det ljusare för då kom snön. Inte så mycket först.

Men i februari då hade vi riktig vinter ett tag och Ronja var på besök.

Hade inte hundsällskap alla dagar, men tog med min glaskula ibland.

I mars var all snö borta, men Ronja på besök igen.

April kom och ljuset med den.

Maj och nu börjar det knoppas.

I juni är alla löv utslagna och någon har flyttat en bänk till trädet. Cykeln ser ut att vara en hyrcykel.

I juni var jag äntligen fullvaccinerad och kan börja träffa folk igen. Fast med förstånd, som min läkare sa.

I juli var bänken kvar men cykeln borta.

Augusti var varm och solig, i alla fall den här dagen.

I september börjar naturen ändra färg.

Och så är vi runt, oktober. Ronja var på besök igen och fick vara med under trädet. Hon hade inget emot att ta en paus där.

Glimtar av Tallinn

En något ovan känsla infann sig förra veckan. Vi åkte ut till Arlanda och skulle ut och flyga.

Eftersom Finnair nu finns på terminal 5 så kunde vi starta resan på Pontus in the air. Åker man med det bolaget brukar avresan annars ske från tvåan, den terminalen var nu stängd.

Här bjöds det bl.a på coq au vin. Gott var det.

Mätta och belåtna  kunde vi bege oss till gaten och där gällde det, munskydd på. Det blev ett genomgående tema på den här resan.

Vår resa till Tallinn kunde börja.

På flygplanet var det noga med munskydd. De som inte hade det ordentligt över näsan blev tillsagda att dra upp munskyddet. 

Vi hade mellanlandning i Helsingfors, där var betydligt mer med folk än på Arlanda och det kändes trångt eftersom stora delar av flygplatsen var avstängd. Passagerarna lotsades fram i långa led och delades upp med vaccinerade och ovaccinerade. Flest verkade vara vaccinerade, för det var ganska glest bland i de som lotsades in för att visa PCR-bevis. Vi fick visa vårt covidpass och kunde gå till gaten.

Till skillnad från Arlanda så hade nästan alla munskydd på. Eller mask, som nog är ett mer passande namn eftersom det täcker både mun och näsa.

Framme i Tallinn kunde vi se att vissa flygplan fick vila och var parkerade med tofflorna på och även de hade munskydd.

Vid incheckning på hotellet var de också noga med att få se vårt covidpass. Där fick vi ett armband som bevis på att vi var vaccinerade och det  måste vi visa för att få komma in till frukost och lounge. Dessutom var rummet förseglat för att visa att det var ordentligt städat och desinficerat.

Tydliga instruktioner för hissetiketten.

Även mask på.

Orsaken till vår lilla utflykt var att vi skulle till vår trevliga och duktiga tandläkare Jana. Blev ingen årlig kontroll av förklarliga skäl, utan mer vartannat års.

Men vi hade klarat oss bra ändå.

Ett vackert hösttallinn lockade till en promenad. 

Här behöver man inte tveka om var cyklisterna håller till. Ilsket röda markeringar visar var deras körfält är.

Ordentliga markeringar för övergångställen också.

Tallinn är inte överbelamrad av de där elsparkcyklarna. De fanns, men tror jag såg bara ett tiotal på vår promenad. Dessutom finns det parkeringsrutor för dem.

Trots att jag just nu har problem med att kunna ta ordentliga promenader så kom vi till gamla stan ändå. Där var det sig inte likt. Damerna som brukar stå vid stadsmuren och sälja sina stickade produkter var borta. Vår favorit gastropuben Clayhills hade slagit igen likaså flera andra restauranger. Många populära turistmatställen hade kvar sina uteserveringar och hade även utökat dem rejält. Ganska glest med turister var det också.

Men Pierres Chocolaterie fanns kvar och där slank vi in.

För att gotta oss åt deras helt underbart goda romrussinchoklad och tequilachoklad.

Halloween närmar sig och Tallinn förbereder sig. BUUU!!!  

Den här lite  skulpturen hittade jag på flygplatsen i Tallinn. Den bestod av mängder av knoppar, och mönstret som bildats där är avtryck av en mängd barnhänder.

I väntan på avgång slank vi in till  loungen, där  var det lite annorlunda. De små mackorna var förpackade i små burkar, vi slog oss ner framför brasan, visserligen en fuskvariant men ändå stämningsfull. Kändes nästan som om vi var på picknick.

Sedan åkte vi hem....

Räven och paddan

Blev en liten fortsättning på paddan.

Jag börjar förstå varför paddan vill bo uppe på vår altan, kan inte vara så kul att vara leksak till rävungarna.

Filmen är från vår övervakningskamera på tomten, den filmar i svartvitt då det är mörkt ute.

Lägger in en länk till Youtube också så går det att se den i större format och även se paddan. Verkar inte att gå att förstora annars.

Oväntat besök

På vår altan har vi två pelare med en lite odlingsplätt runt omkring. Där brukar jag så, antingen tagetes eller någon klättrande blomma som svartöga eller blomman för dagen. Nu under pandemin har jag inte fått fatt på alla de frön jag skulle velat ha, men tagetesfrön hade jag. De är ju lätta att ta från förra årets blommor. Så i år blev det tagetes, de lyser upp så fint.

Men på en liten hörna ville det inte växa något. Det måste undersökas. 

Tog lilla planteringsspaden och skulle krafsa lite, men då började jorden röra på sig.

Vad är detta! För säkerhets skull hämtade jag trädgårdshandskarna, kan ju vara vad som helst där under. En ilsken råtta eller något annat som vill bitas. Bäst att ta det lite försiktigt.

Stack ner handen i jorden, får väl erkänna att jag var lite nervös då. Det sprattlade till lite och det var tur att jag inte tappade mitt fynd. För...upp kom den här söta paddan.

Stor var den, större än min hand så frågan är hur fick den plats där i det trånga utrymmet och hur kom den på tanken över huvud taget på att hoppa uppför trappan till altanen.

Jag testade inte att kyssa den för att se om det var en prins. Jag har ju redan min egen prins. ;)

Den fick istället flytta ut till en säkrare plats i trädgården.

Mina tagets har sedan fått växa i fred och har verkligen växt. Fröna togs från små låga plantor på ca 10 cm de här är nu halvmetern höga. 

Måste ju bero på mina gröna fingrar.....eller!

Preikestolen

Jag fortsätter i minnenas arkiv från förra inlägget.

Efter Lysefjorden hamnade vi Jörpeland. Det brukar inte vara svårt att förstå norska men men där gick vi bet, den dialekten var helt omöjliga att hänga med i. Vi lyckades ändå att hitta hotellrum och vila oss inför nästa dags vandring.

Då hade vi planerat att besöka Preikestolen. Det är en fjällplatå som ligger vid nordsidan av Lysefjorden. Tidigare hette platån Hyvlatånnå (Hyveltanden).

Då hade vi inte så mycket förhandsinformation om vandringen mer än de broschyrer som turistbyrån kunde bidra med, leta efter något på nätet var inte aktuellt. Då var inte en av de första frågorna som ställdes när man checkade in på hotell, Vad är det för pinkod.

Nu när jag kollar på nätet om vandringen till Preikestolen så står det att den åtta kilometer långa vandringen börjar vid Preikestolens Fjellstue och tar runt fyra timmar fram och tillbaka. Turen är brant på vissa ställen och anses vara ganska krävande.  Vägen är kuperad och tidvis väldigt svår. Den som bestämt sig för att göra ett besök på denna plats bör vara väl förberedd.

Ja ja, det är ju upp till kondition och vana med vad man tycker är svårt.

Vi startar i alla fall direkt efter frukost. Regnet hänger i luften och vi har omväxlande sol och regn. Visst var det stenig och kuperad terräng, det kommer jag ihåg och här på bilden ser man hur Annica som är åtta år får kämpa lite med sina korta ben.

Jag har inget minne av att jag tyckte det var svår eller jobbig vandring, men frågade äldsta dottern om hon kom ihåg vandringen och hon mindes att hon tyckt att det var långt, men inte jobbigt.

Det har spelats in en del filmer där vid Preikestolen, Bl.a har Tom Cruise setts hänga från kanten av den 604 meter höga klippan. I den artikeln om Tom Cruise säger de också att Du kommer nog inte vara lika ensam som Tom Cruise. Det är nämligen mer än 250 000 vandrare som beger sig mot toppen varje år. Nu var det nog inte sååå många som vandrade upp till klippan då, men många var det. Men det där om att inte vara ensam kom på skam för oss. Vi traskade på i vår vandring, träffade inte på någon och då vi kom upp till klippan var det tomt. Vi en barnfamilj var först på plats.

Här är vi inte riktigt framme än, men passade på att kolla ner hur högt det var och då vågade jag mig ända fram till kanten. Klippan anas lite längre fram.

Framme!

Först på plats var töserna, Carina och Annica.

Nu är det nog bara specialutbildade agenter som Ethan Hunt som kan riskera att hamna hängandes från en klippkant så på nätet kan man läsa "Kom ihåg att hålla dig på säkert avstånd från stupet". Försök att intala tre nyfikna barn det. Nu var det som tur var ingen som försökte sig på att springa fram till kanten utan det var en försiktig förflyttning dit. Jag vet att jag släpade med mig den stora videokameran dit upp för det finns film därifrån, den syns dessutom på den här bilden.

Om jag inte missminner mig så kröp jag försiktigt fram och kikade ner, men det blev en snabb titt.

Ser att Carina är den som är minst höjdrädd.