Återvinning.

Återvinning och återbruk är så populärt nu, så varför inte ta och återvinna lite gamla bilder och minnen.

Dottern kom helt nyligen hem från att ha vandrat Kungsleden, nä inte vandrat på Kungsleden utan vandrat HELA Kungsleden i ett svep. Det tog henne nästan fyra veckor att gå dessa 43 mil. Inte bara långt att gå utan med en hel del strapatser som storm, regn och kyla. Inget jag drömmer om att göra nu i min ålder, men det blev en hel del minnen som ploppade upp när hennes veckorapporter kom.

Under all isolering i pandemin har jag fått tid att sorterat bilder i hårddiskar och även dubbellagrat och är klar med det, inga nya bilder ligger och pockar på sin uppmärksamhet, så då kan det vara dags att skannern får jobba lite. När jag kom till lite bilder från 1989 så väcktes minnen från en resa i Norge då barnen var små och kanske att vi sådde ett frö till vandring i fjäll och natur till barnen.

Första anhalt och stopp på den resan var i Geilo och i det vackra vädret drog vi ut på en tur Usterdalsfjorden runt. Ingen mastodontvandring utan en runda på en mil.

När jag fyllde 40 år fick jag en kamera i present, ingen liten mobilkamera i fickformat för de fanns inte då. Nä rejäla och stora paket ska det vara då man fyller jämna år. 

Klart den skulle med på semestern då och även på vandringen. Videofilma var nytt så det måste passas på att dokumentera. Sonens kamera är inte lika iögonfallande.

Vi hade även en stillbildskamera, en Minolta och alla bilder här är tagna med den. Undrar var den är nu, skulle kolla vad det var för kamera, men den kameraväskan var tom. Men som sagt vi tågade iväg hela gänget, yngsta dottern är där 8 år. Hon hade säkert de piggaste benen.

Efter ett tag så kom vi fram till ett större vattendrag, som tur var fanns det en bro över. Bron heter Tuftebrua och såg inte så stadig ut, men vandringsleden gick där så vi tog Gud i hågen och gick över. Fanns ju inget annat alternativ för att komma fram.

Utan bron hade vi inte kommit över utan fått vända om och visst var det tur att vi kom från det hållet som vi kom för på andra sidan fanns skylten om att den bron var inte säker och att man inte fick gå över. Men nu var vi över och kunde fortsätta vår vandring fjorden runt.

Har sett nytagna bilder på den bron och ser att nu är den nyrenoverad och säker att gå på, ser ut som att folk även cyklar över.

Resten av vandringen in till Geilo var slätmark och inte mycket som vi offrade bilder på, finns lite film. Vi får ta och koppla in videon igen och njuta av lite minnen den vägen.

I Geilo blev det lunch innan vi packade för fortsatt resa.

Vi tog den då nya serpentinvägen ner till Lysebotn med sina 27 hårnålssvängar.

Självklart var vi tvungna att stanna och förevigas vid snön som låg tjock i augusti.

Även kasta lite snöboll.

Sonen sa före resan, jag följer med om vi inte stannar vid varje vattenfall för att fotografera.  Lätt löfte att ge, för efter alla våra tidigare resor i Norge så fanns det gott om bilder på vattenfall. Vad han inte hade tänkt på var att hans nyväckta intresse för fotografering gjorde att det var han som propsade på att stanna vid väldigt många vattenfall. det här är i alla fall Låteforsen.

Gröna fingrar ska man ha.

Ska det bli någon ordning på odlandet så är gröna fingrar att föredra. 

Då växer det så det knakar och man får en rejäl skörd.

Jag blev så inspirerad av Lenas underbara bilder på sina grönsaker och skörd så jag kände mig tvungen att visa att det växer även hos mig och att jag har gröna fingrar.

Hoppas det går att se att det är en tomat och en habanerofrukt.

Vi får ta och ordna en ordentlig skördefest här.

Dop och örn.

Pandemin har satt sina spår på tillvaron för många. Själva har jag och min man levt ganska så isolerade fram tills vi var fullvaccinerade. Fast nu verkar det som om vi behöver även en tredje spruta för att vara skyddade mot deltavarianten.

Hörde på nyheterna i dag att det börja bli kö för dop nu. Många har väntat för att släkten skulle få vara med. Vårt yngsta barnbarnsbarn skulle också döpas. De unga föräldrarna väntade också tills så många som möjligt var fullvaccinerade. Dessutom hade de dopet utomhus, eftersom både dopbarnets mamma och storebror Harald är döpta i vår trädgårds så kändes det lämpligt att även lille Hektor skulle döpas där. Många var tydligen svältfödda på evenemang så alla tillfrågade ville komma och det var nog över 50 personer som samlades i vår trädgård, där vi kunde hålla avstånd och följa alla kvarvarande restriktioner.

Vi hade verkligen tur med vädret, solen sken och det var en helt underbar julidag.

Dopklänningen har hängt med ända sedan 1949 då jag döptes i den. Visserligen var jag tvungen att sy om den lite, för efterkrigstidens tyger var inte så hållfasta. Men blommorna med dopbarnets namn och datum har klarat sig och fylls på för vart barn som döps i den. Hektors blomma är lavendel.

Välsignelsen. Hektor verkar lite tyngd av stundens ansvar.

Hektor var lite  förundrad över vad som var på gång.

Dags för själva dopceremonin.

Faddrarna tar sitt uppdrag på allvar.

Hektor charmar prästen.

-Jag döper dig Hektor, Håkan, Rune i faderns....

Då händer något ovanligt, en havsörn  svävar plötsligt upp över oss. Jag har inte det ultimata objektivet på kameran men slänger iväg ett skott ändå. 

Hos indianerna är det vanligt att man uppmärksammar när något djur visar sig vid speciella tillfällen och det blir ens totemdjur. Kan det vara så att Hektors totemdjur nu är en havsörn.

Örnen: Står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!

Då storebror Harald döptes kom det en ekorre på besök, så båda bröderna fick besök av ett djur på sitt dop.

Ekorren: Står för framsynthet, idoghet och hamstrande. Vi behöver förverkliga våra planer och arbeta aktivt för att nå vårt mål. Engagera dig helhjärtat i allt du gör, men glöm inte nuet. Du kan inte skapa en trygghet bara i framtiden utan du måste börja här och nu.

Örnen flög vidare och Hektor fick sitt dopljus tänt.

Stolt mamma med lille Hektor.

Så här såg det ut för två år sedan då storebror Harald döptes.

Att resa eller inte ... det är frågan.

Två sprutor har vi fått, är det säkert då och kan man våga sig ut i stora vida världen eller hur är det där ute. 

Har varit en lång och ganska innehållslös isolering, inte mycket att skriva om och eller fota. I går var jag in i en fysisk butik och handlade, kändes lite ovant efter all handel med varor levererade vid dörren. Men hur skulle det var att resa. Vi drar iväg på en safari och kollar läget.

Vi blir mötta av vår guide från vår första safari, Thuto. Munskyddet sitter på plats.

Genast hoppar vi in i jeeparna och dra iväg ut i buschen. Träffar ganska snart på lite vilda djur.

En reslig giraff.

I ett träd liggen leopard.

Under trädet hittar vi hans kompis.

I träden skuttar några apor omkring.

Lejon hittar vi också, de ligger och vilar i det höga gräset. 

Fast hur kul var det här alla vekar ha tagit till sig av restriktionerna och gör sitt bäst för att inte föra smittan vidare. Även denna lilla bullfrogg lyder råden om munskydd.

Men elefantungen har lite problem med att hitta rätt plats för sitt munskydd.

Så det här blev bara en resa i fantasin om hur det skulle kunna vara. Jag fick leka lite och även minnas hur det var förr innan pandemin slog till och förändrade hela vår värld.

I verkligheten for vi ut till sommarstugan och la nytt tak på vårt förråd. Nog så viktigt och även genomförbart nu när vi kunde åka iväg och köpa tjärpapp och även få hjälp av dottern.

Först bort med det gamla trasiga taket.

Sedan fixa till femmeterslängder av tjärpappen, där kunde även jag hjälpa till lite. Klarar inget vidare av att klättra på tak numera.

Vass kniv är viktigt.

Upp med rullarna på taket. Där var det skönt att vår dotter var med, hon är bergsbestigare och inte ett dugg höjdrädd.

På med tjärpappen.

Noggrannhet är en dygd.

De jobbar på och nu börjar det ta form.

Precis innan regnet kom var de helt klara.

När maken och dottern höll på och klättrade och fixade taket kom jag på att det var 27 år sedan vi byggde detta förråd och då var jag ett år yngre än vad dottern är nu. Var även då ganska höjdrädd men klarade av att klättra och även att sitta på taket och spika. Hittade en gammal bild.

Tog en liten tur i solen.

Solen sken och vi tog en liten tur, och hamnade nästan i filmens värld. Ute på Ekerö står en ovanligt fin busskur.

Har man sett TV-serien "Tillbaka till Aidensfield" så känner man igen ortsnamnen på den här busskuren och även Harry Potterfantaster kan känna igen sig eftersom den även varit med i dessa filmer.

Hans Christiansen är ordförande i väg- och tomtägarföreningen i Älvnäs.  När en busskur i området skulle rustas upp kom han med förslaget att skapa en replika av kuren vid Goathlands tågstation i England.