Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

Simon's Town

Jag hade nog inte tänkt så mycket på varför Simon's Town heter just Simon's Town och vem denne Simon kunde vara innan Ingemar frågade om det i förra inlägget och då var jag ju bara tvungen att ta reda på orsaken till namnet. Till att börja med så är staden en flottbas och för 150 år sedan var den huvudbas för den brittiska flottan i Sydatlanten.

Nu var det inte denne Simon som lockade oss hit men jag blev lite nyfiken på honom. Jag fick veta att han föddes 1639, till havs då fadern var på väg till Mauritius. Antar att modern, en befriad slav, också var med på resan. ;). Simon van der Stel, som han hette, fick så småningom en högre tjänst inom Ostindiska kompaniet och blev placerad vid deras koloni vid Godahoppsudden. Det är den Simon som staden är uppkallad efter. Han har dessutom fått staden Stellenbosch uppkallad efter sig och han är den person som planterade alla ekar som nu växer i Stellenbosch.

Så här såg Simon's Town ut 1866.

Nu i dag så ser det lite annorlunda ut. Det ser ut som en liten idyllisk stad.

Järnvägen slutar här och vi tar en promenad utefter huvudgatan med sina charmiga hus.

Det är inte så många som bryr sig om oss för de är vana vid turister här, men någon står i alla fall och spanar in vem det är som kommer och går.

Det finns en trevlig historia om en hund här i staden. Det är den enda hunden som tagit värvning i Royal Navy. Han hette Just Nuisance och var en Grand Danios. Han hade samma förmåner som alla andra matroser och fick även en egen mössa. Han blev sju år och begravdes med fulla militära hedersbetygelser. Han låg ofta högst upp vid landgången till fartyget och eftersom han var en mycket stor hund så var det lite besvärligt och en olägenhet att ta sig förbi honom, därav namnet Nuisance . 

Han tyckte om att åka tåg också och det går en hel del historier om hans äventyr på tåget till Kapstaden. Konduktören körde av honom upprepade gånger, men Nuisance brydde sig inte så mycket om det han inväntade lugnt nästa tåg eller gick bara till nästa station. Det var på grund av dessa tågresor som hunden blev värvad av marinen för då fick han frikort till tåget. Vill man veta mer om honom så ka man besöka museet.

Vi traskar vidare för dagens mål för vår resa ligger lite i utkanten av staden.

Ser en kul cykel gjord av tomburkar.

Staden klättrar även uppför bergssidorna och här får man nog starka ben.

Rester från den brittiska tiden.

Det finns flera kyrkor i stan.

En lite ovanlig klockstapel.

Simon's Town är en mycket vacker stad men jag undrar hur de kom på idén att bygga det här anskrämliga huset bland alla vackra hus.

Då är utsikten ut mot båthamnen vackrare.

Vi stannar inte där utan skyndar vidare mot dagens mål.

En båttur i lagunen.

Någon riktig lagun är det förstås inte som de har där i Kapstaden. Det är mer åt kanalhållet, men känslan då man färdas runt där, är nästan som att ha dragit sig tillbaka från storstaden och hamnat i en lagun eller en oas.

Det är rent och fint vatten i kanalen och vattnet byts regelbundet. Men vem är det som dyker där bredvid vår båt. Kan det vara en av alla de sälar som lever här i hamnområdet?

Nej, jag skarvar inte om jag påstår att det var en skarv som dök upp.

Det sägs att det är här de rika och kända bor eller tillbringar sin semester. Här kan man köpa sig en lägenhet på ett helt våningsplan eller bara hyra en för sin semester.

Kanalen är grävd så att alla har sjötomt.

Egen båtplats utanför dörren är väl inte så dumt heller.

Vill man inte ge sig iväg med båten så kan man paddla iväg på en bräda. Stand-up paddlebording heter det visst.

Såg kul ut.

Vi skarvar vidare.

Oprah Winfrey och Ronaldo lär vara två av alla de kändisar som ryktet säger att de brukar tillbringa sin ledighet här men trots att solen sken såg det ganska tomt ut på balkongerna och ingen annan stans siktades det några kändisar. Fast vem vet, det var kanske någon berömdhet som vandrade förbi, jag är alltför dålig på att känna igen dem ändå.

Lite kul speglingar.

En gås står och spejar ut över båttrafiken.

Och skarven sitter på vakt.

Dubai creek - Deira

Efter att ha tittat runt i Dubais gamla souk så drog vi oss ner till floden. Där finns de gamla passagerarbåtarna som kallas för Abra och de fungerar fortfarande. De användes för att transportera folk över floden innan det fanns några broar och jag ser att det är inte bara turister som tar sig en nöjestur utan de används fortfarande av ortsbefolkningen. Det kostar en dirham att åka över till Deira (ungefär 2 kronor)

Båten går när den är fullsatt.

Vi ska över till Deira sidan, där finns det en hel del gamla souker som guldsouken, kryddsouken och fisksouken.

Men det som är mer intressant på den sidan är nog myllret nere vid hamnen. Det var här som det gamla Dubai låg och det är här de billigare bostäderna finns nu.

Men även här förändras området och det går ibland under namnet Business Bay.

Men borta där fraktfartygen ligger kan man mer eller mindre tro att man rest tillbaka i tiden.

Inga kranar som sköter lastningen utan allt sker för hand och med människokraft.

Det är trängsel och livligt.

När jag såg båtarna trodde jag att de bara trafikerade närliggande områden, men de här kommer långväga med sina laster.

Känslan av att ha gjort en tidsresa var hög när jag såg de här arbetarna. Det var nästan som om bronsfigurerna i statyn som står i Singapore vaknat till liv.

Vi hoppar på bussen igen och åker tillbaka över floden.

Varningar

Mycket tal om tsunami just nu och det är inte så konstigt eftersom det snart är tio år sedan den stora katastrofen inträffade. Många svenskar tänker på Thailand och alla som drabbades då men även Indonesien råkade mycket illa ut. När vi promenerad vid stranden vid Nusa Dua så såg vi att de tagit faran på allvar.

Stranden där vågorna kom in från söder var tydligen extra utsatt.

Där hade vågorna fritt spelrum utan att något hindrade dem.

Tog man en promenad här så kunde man se tydliga tecken på att de tagit faran på allvar.

Med jämna mellanrum fanns det skyltar som varnade för faran och vart man skulle bege sig om det var fara å färde.

Nu var det lugnt, inga faror som hotade.