Åter till UB och transibiriska.

Vi lämnar lantlivet och återvänder till storstadslivet. På vägen åter ser vi järnvägsspåren för transibiriska järnvägen.

Vi stannar med bilen vid en liten järnvägsstation,  för vår guide tror att det ska komma ett tåg snart.

Inget tåg kom från Peking...

...och inget från Moskva heller.

Så vi beger oss in till centralstationen i UB i stället.

Ganska tyst och lungt även där.

Ett stort lok finns det här, det är från 1949, en fin gammal årgång. 

Men när vi är på väg att gå därifrån så kommer i alla fall ett lok tuffandes.

Efter besöket på järnvägsstationen beger vi oss till Gandantegchinlen klostret istället. Det tibetanska namnet på klostret betyder "Great Place of Complete Joy" och har ungefär 150 munkar boendes där. 

Det här klostret har även ett eget universitet.

Vår guide Solongo ville gärna hit för att tända ett ljus, för sin mor på hennes dödsdag.

Solongo visar oss också listan över vad man kan be munkarna att be för, vid en disk lämnar men in sin önskan om bön och betalar efter tariffen på den här tabellen.

Mongolisk variant av food truck.

Duvorna på torget utanför klostret  också lite heliga och man gör en god gärning då man ger dem lite mat.

Dags för lunch och så här fin är lekhörnan på den restaurangen vi åt på. 

                                                                                    föregående

Livet vid campen.

Vad gör man på campen efter middagen och inget speciellt är inplanerat.

Man kan till exempel ta en promenad.

Det passade vi på att göra.

Ser att det finns möjlighet att rida även här, men det blir ändå promenad för oss.

Där borta är vår camp.

Mäktiga stenformationer även här. 

I skogsbrynet betar hästarna.

Man kan se hur inlandsisen räfflat stenarna.

Vid campen finns det också mäktiga stenar och klippor.

Får hoppas att den där stenen ovanför, inte får för sig att börja rulla.

Efter en promenad kan det vara skönt med en öl på altanen, såg att våra grannar hade en dunk vodka istället. Inte så konstigt att de däckade tidigt. 

Hade ett litet husdjur också, men den här satt utanför fönstret.

Tänk, nu när vi äntligen vant oss och kommer ihåg var pappret ska slängas, då plötsligt är det andra regler som gäller. Fast spola ska man göra även här.

                                                                föregående

Turtle Rock

 Vi lämnade inte bara UB för att titta på Chinggis Khaan statyn, här finns det mer att se. Först stannar vi vid Turtle Rock,  som är en stor granitformation som ser ut som en sköldpadda. Den är 24 meter hög.

Som de flesta lite speciellt utformade och ovanligt placerade stora stenar och klippor så finns det en legend om dem. Kung Galdan Boshugtu bodde i det här området med några soldater, när han blev angripen Manchus trupper år 1600 så gömde han alla sina skatter vid eller i den här klippan. Sedan dess så dyrkas  klippan och man tror att den ska ge rikedom till dem som besöker sköldpaddan.

Ja,  man vet aldrig om legender är riktiga, det får framtiden utvisa.

Har man en stor dos av överskottsenergi så kan nan klättra upp i sköldpaddan också,  kanske det  är där som skatten finns.

Det är i skarven under huvudet som människorna i övre bilden är.

Det finns flera olika stenformationer i området.

En av de vackraste platserna i Gorkhi-Terelj National Park förutom sin natur är Aryabal meditationstemplet som inte ligger så långt ifrån Turtle Rock. Aryabal är en buddhistisk gud som lyssnar på alla mänsklighetens böner och frigör mänskligheten från lidande. Templet byggdes 1810 i form av ett elefanthuvud. Men 1937-1939 kom mongoliska kommunister till dit och förstörde det helt och dödade en hel del munkar också . År 2000 inledde buddhistiska munkar av Lamiran-templet i Ulaanbaatar projektet för att återställa detta tempel och slutför restaureringsarbetet 2004 till 2007.

Trappan som leder till templet har 108 steg, ett symboliskt tal i buddhismen. 

För att komma upp till templet ska man gå medsols och på vägen upp kan man roa sig med att läsa på skyltarna med 144 styken buddiska läror. 

Bra grepp med dessa skyltar för det gör att man stannar upp och får pusta lite på uppvägen, som är en långsträckt och lite seg backe.

Snart är vi framme vid det lilla templet.

Först ska vi gå över en gungig hängbro.

 Munkar från Lamiran tempelet kommer ibland hit för religiös service och de flesta dagar under året är det öppet för besökare och turister, som vill tacka gud och meditera.

Buddhas fotavtryck.

Dags att gå ner igen, men glöm inte att beundra utsikten.

Skön vandring ner genom lärkskogen.

När vi ändå är ute och åker så passar vi på att besöka en slags rituell påle.i

Det är ett slags vänskapsförbund med ett ryskt folkslag,  de kommer hit årligen för religiösa riter.

Sedan är det dags för middag.

Chinggis Khaan

I dag lämnar vi storstadsjäktet igen, visserligen känns UB något sömnigt i dag. Det är helgdag och fortfarande Naadam, men många har lämnat stan för några dagar ute på landet. Tävlingarna pågår fortfarande i de tre grenarna, men vi har lite kvar som vi vill utforska.

Man behöver inte åka så många kilometer för att vara ute på landet. Här utanför storstaden finns det stora begravningsfält. 

Det första vi vill se är den stora statyn med Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som hans namn stavas och uttalas här.

Chinggis Kaahn behöver kanske ingen närmare förklaring,  men för de som eventuellt missat den historielektionen så var han mäktig krigsherre på 1100-talet. Förutom att han var världens störste erövrare så var han också en av de råare. Han var kropsligen väldigt stor, men hyllas i Mongoliet även som en stor hjälte.  På många platser finns det statyer av honom och här strax utanför Ulaanbaatar har man rest en 40 meter hög staty.

Den kan man gå in i och gå ut på hästens huvud. Det gjorde vi.

Där uppe har man en fin utsikt över området. 

Där nere står några i Chinggis armé och väntar på sin härförare.

Man har även tillverkat Chinggis ridpiska, i storlek som passar statyn.

Och en stövel. 

Här har vi honom i egen hög person.

Här träffar vi också  på hans fyra söner. Det här är den förstfödde Zuchi (Jochi) , han föddes när Chingis var 16 år.

Tsaagadai (Tjagatai) är hans andra son.

Tredje sonen Uguudei (Ögödei).

Slutligen den yngste sonen Toulul (Tolui) han är far till Khubilai Khan.

Det där med att Chinggis bara hade fyra söner är en sanning med modifikation.   Forskning kring mitokondriskt DNA har visat på att över 0,5 % av alla nu levande människor kan bära på hans gener. Vilket skulle innebära att 1 av 200 människor i världen härstammar från honom. Nästan 8% av männen i det forna mongolriket har i stort sett identiska y-kromosoner med en liten avvikelse ("markör") som antas härröra från en av Djingis khans förfäder. Kromosomerna har spridits genom Djingis och hans söners stora harem och deras övergrepp mot kvinnor i de erövrade folken

Här tronar Chinggis med sin fru Byrthe, som han förlovade sig med som trettonåring.

Vi går ut igen och blickar upp mot den höga statyn.

Nere vid parkeringen håller turistmagneter till, det är många som vill känna sig som en riktig krigare och få posera med en örn.

Så som Chinggis krigare gjorde.

Vi åker till vår tolfte och sista Ger camp. 

Här är det näst intill hotellstandard i Geren, golvvärme, men sandfyllda kuddar. 

Panoramafönster och en trevlig liten veranda.

Fin utsikt också 

                                                                                     föregående

Hästkapplöpning

Festivaldagen avslutades ute på hästkapplöpningsfältet. Varje mongolisk stad eller by har ett "hästfält" som är ett stort öppet utrymme avsett för Naadam hästkapplöpningen. Hit kommer folk i god tid för att se hästkapplöpningen. På morgonen samlas även ryttarna här, de gör sig i ordning inför tävlingen innan de ger sig iväg till startfältet.  Eftersom vi ville vara med på den stora invigningen av festivalen så begav vi oss till fältet först efter lunch för att se målgången.

Men nu fick vi se nackdelen med att vara beroende av den grupp amerikaner som vi skulle dela bil med. Tidigare under resan var vi vana vid att ha egen bil och bestämma över tiden själva. Resten av dagarna hade vi egen bil igen, då det inte var några restriktioner om vilka som fick köra. De här gjorde sig ingen brådska med maten och när de äntligen kom så ville en i den gruppen åka tillbaka till hotellet för att hämta varmare kläder. Som tur var avstyrde vår guide det, hon visste att trafiken dit ut var kaotisk och det skulle ta lång tid att åka. Även chauffören tyckte att det var en dålig idé. Fast då vi passerade ett större varuhus så ville samme person in för att köpa choklad. Tio minuters stopp sa deras guide som tyvärr blev ett mycket längre stopp. När vi äntligen kom iväg så var det enorma köer, vägen var fullkomligt igenkorkad. Det var så totalt stopp så att polisen bestämde sig för att stänga av mötande körfält och låta även den gå ut mot hästfältet. Framme vid fältet skyndade vi nu allt vad vi kunde till målområdet, men kunde bara på håll höra hur de tävlande gick i mål.

Tråkigt att vi missade målgången på grund av en chokladkaka, men vi tröstade oss med att ha sett en tävling under vår resa ute på landsbygden. Det kan du se här.

Fast där ute på landsbygden hade de inte de här fina och färggranna tävlingskläderna och inga skydd.  Det är bara barn som rider tävlingarna och de är mellan sju och tolv år. Sträckan de rider är tre mil och loppen är indelade i klasser. Inte efter barnens ålder utan efter hästarnas ålder.

Det gjorde egentligen inte så mycket att vi inte såg själva målgången, för det är tveksamt om man kunde klämma sig fram för att fotografera mellan de täta åskådarleden och så fick vi ändå se de unga ryttarna.

En del barn, som klarat loppet bra, strålade av glädje och de som inte tyckte att de lyckats upp till sin egen förväntan grät.

Man fick se sig för då man gick här på fältet, där det vimlade av ridande barn, supportrar och tränare.

Men höjdpunkten på visiten vid hästfältet var nog den här unge mannen. Pappan, som sitter på hästen där bredvid berättade att sonen var bara två år.

Visst är han söt, så ung och redan egen häst.

Pappan flyttar sig en bit så att jag ska få ta en bild av bara sonen och han häst. Men det vimlar folk och fler vill beundra den lille killen.

Sedan återvänder vi till stan, det var vi inte ensamma om.  

 Skymningen sänker sig över staden.

På kvällen är det stort fyrverkeri, handhållen kamera genom ett inte helt rent fönster.

                                                                      föregående