Atomograd.

Fortsätter promenaden i spökstaden Prypjat och har nu kommit till nöjesfältet Luna park, som aldrig hann bli ett riktigt nöjesfält. Det var alldeles nytt och skulle ha öppnat den 1 maj samma år som olyckan.

Nu står det här och förfaller, jag tror att den platsen i Prypjat är den mest fotograferade av alla. Speciellt då pariserhjulet. Men även dessa radiobilar som numera kan gå under namnet Radio-aktiva-bilar.

Karusellen som aldrig fick snurra och roa barn, rostar nu sönder och förfaller.

Här skulle det ha kunnat vara en fin plats för lek och avkoppling för barnen och föräldrarna sitta och vila, titta på de stojande barnen och njuta av blommor.

Vi tittar lite närmare på pariserhjulet.

En av korgarna är intressantare än de andra.

Varför då, undrar någon. Jo där hittade vi områdets högsta nivå av alla hot spot.

Vi avstår från att åka och köper inte någon biljett. Ser ändå ut som om om biljettförsäljaren avvikit.

Vi går vidare, det här ser ut om en lekstuga. Där har en björk hittat sig en väg rakt ut genom väggen.

Fortsätter förbi taggtråden och den rostiga stolpen.

Går genom en park...trodde vi.

Efter den vildvuxna parken kommer vi fram till fotbollsstadium.

Och när vår guide visar en bild av hur det såg ut här förut, så förstår jag att den vildvuxna parken var fotbollsplanen.

Det är läktarna vi står vid, trots att de är ganska förfallna, så går det bra att gå upp där.

Bänkarna är inte så sittvänliga länge.

Jag kikar in i gångarna under läktarna.

Följer sedan löparbanan bort till....

...den forna entrén.

Bänkar där ingen vill slå sig ner mer.

Fortsätter till idrottshallen, inte så lätt att spela basket här längre då golvet mer ser ut som om man tänker spela plockepinn.

Simhallen en trappa upp...

...har även den sett sina bästa dagar.

Dags att vandra tillbaka till vår lilla buss för att åka till Duga radar.

Pripjat/Prypjat i Tjernobyl.

Prypjat, eller Pripjat som den också kallas, var en stad som byggdes för arbetarna i Tjernobyls kärnkraftverk och hade cirka 50.000 innevånare. Av att döma av bilder från tiden före katastrofen så såg det ut som en ganska idyllisk plats.  Fast när vi kommer fram till skylten med stadens namn så känns det mer som en begravningsplats. 

Vägen in till staden är ganska öde, där även ett ord som ganska är en överdrift, för där möter vi inte en enda bil eller människa.

Innan Prypjatborna fick reda på vad som verkligen hade hänt tog det 36 timmar. En del hade vaknat under natten av några kraftiga smällar, men då det såg lugnt och vanligt ut på morgonen var det ingen som tänkte mer på det. Barnen gick till skolan, flera bröllop hölls och myndigheterna förberedde förstamajfirandet som om ingenting särskilt hade inträffat.

Inte förrän på eftermiddagen den 27 april fick de som bodde i Prypjat veta att de skulle evakueras.

Då såg det ut så här på den här platsen, där vi börjat vår promenad igenom spökstaden.

 Nu ser det ut så här. Husen på höger sida finns kvar, men syns inte för skogen som vuxit upp framför.

På morgonen efter olyckan kom det visserligen bilar till staden och spolade gatorna med något slags skum, men ingen berättade varför och barnen åkte kana i det hala och radioaktiva skummet.

När ordern av evakueringen väl kom var det ganska odramatiskt.  Ta med er bara det viktigaste och nödvändigaste, som id-handlingar och pengar. Ni kommer snart att få komma tillbaka. Fast nu vet de att den här platsen kommer inte att bli beboelig igen förrän tidigast om 24.000 år.

Rester från sovjettiden sitter kvar på en stolpe, men gatlyktan är inte så användbar längre.

Vi får inte gå in i höghusen för de har nu blivit så förfallna att rasrisken är väldigt stor, dessutom har stället varit föremål för plundrare. Det finns dessutom inget av värde kvar där inne, till och med toalettstolarna och elementen är bortforslade. Det sägs också att det är med hjälp av de vakter som är anställda för att förhindra plundringen, som plundringen kunde ske.

Det sägs också att det troligtvis, inom en snar framtid, kommer att bli förbjudet att gå omkring i staden på grund av rasrisken.

Det är lite svårt att få en riktig överblick av staden eftersom naturen tar över i snabb takt. Där det var torg, parker och gator ser det nu mer ut som skog.

Rester av rabatter och odlade blommor kan ses lite här och var.

Vi fortsätter vår promenad genom staden. Det här köpcentrat ser inte så välbesökt ut nu.

Här fanns förr både restauranger och butiker.

En liten påminnelse om att här lekte det glada barn förr i tiden.

Lite lockande att gå upp till övre våningen, men kan förstå varför vi inte får det. Den trappan ser inte så trygg ut, dessutom så är det tomt och öde där uppe.

Fönstren gapar tomma, här ser det ut som om de är bortplockade och inte bara sönderslagna som på de flesta ställen.

Vi har blivit ombedda att ha långärmat och gärna hatt då vi går omkring här, skyddar väl inte så mycket mot strålningen men damm och annat som kan falla ner hamnar inte på huden och i håret.

Runt omkring i staden finns det så kallade "hot spot" med extra hög strålning, här är ett sådant. En metallplatta bredvid trappan.

Äppleträden dignar av fina äpplen, bäst att låta dem hänga kvar.

De flesta hus är numera inbäddade i kraftig grönska.

De ser även ut att ha något att säga åt oss.

En trappa som ingen nöter skosulorna på längre.

Det finns flera väggmålningar här i Prypjat, jag vet inte om de är målade efter katastrofen eller före. Fast de ser väldigt fräscha ut så jag gissar på efter även om det vid vissa växt upp en hel del.

Innan vi går vidare till nöjesparken så kikar vi i något som ser ut att ha varit en konsthall.

Jag förstår killen där uppe vid trappan, de som bodde här hade nog behövt springa bort fortare än kvickt.

Zoomar in lite.

Det finns även ett nöjesfält, men tar det i nästa inlägg. Blev fler bilder i det här än vad jag tänkt från början.

Daghemmet i Tjernobyl

Efter den lilla byn med de förfallna husen åkte vi vidare till själva Chernobyl/Tjernobyl, där finns den enda statyn av Lenin i hela Ukraina.

 Här finns ett litet kapell också.

Vi kollade också in lite minnesmärken, här är det skyltar med namnen på alla som var tvungna att evakueras från den här byn.

En ängel spelar för dem.

Här finns också ett litet museum, eller snarare en utställning om tragedin. 

Samma hus på baksidan.

En titt där inne.

Även här förfaller husen.

Innan vi ska besöka det som var ett daghem är det dags för lunch.  All mat som serveras här ditransporteras utifrån, så man behöver inte vara rädd att äta där, men i tillagningen så finns det nog mer att hämta. En lunchmacka hade nog varit godare än det torra köttet. :)

Utanför lunchlokalen träffade vi på några hundar, den här var märkt i örat.

Det finns många hundar som driver omkring här, men det finns även ett företag som har börjat ta hand om hundar och adoptera bort dem. Dogs of Chernobyl, den som är mer intresserad kan läsa om det HÄR.

Vi beger oss i alla fall bort till Daghemmet.

Här är strålningen lite högre.

Drygt 130.000 personer evakuerades från  trakterna runt omkring kraftverket, de hade redan då utsatts för höga stråldoser långt över det normala. Hur många som dött till följd av katastrofen vet man inte med säkerhet, men man vet att antalet fall av sköldkörtelcancer hos barn har ökat.

Även här vid daghemmet ser det ut som om vi går in i en skog. Växtligheten har mer eller mindre tagit över området.

Trots plundring och förstörelse så ser man tydliga spår efter den verksamhet som varit här. Nu idag hörs inga glada banröster och skratt utan det som hörs är hur geigermätarna piper i olika snabba toner efter hur vi förflyttar oss. Tankarna går till de barn som lekte här, utan att veta vad som hänt och hur det har gått för dem senare i livet.

Någon har varit här och roats sig med prickskytte, har lite svårt att förstå att folk frivilligt varit hit och rotat runt bland dessa strålskadade prylar och det långt innan någon halveringstid gått. Vi som är där nu undviker att röra något.

Resten av bilderna från daghemmet får tala för sig själva.

Undrar vem som hade igelkotten som sin krok.

Sedan var det en tyst och tankfull liten skara människor som vandrade tillbaka till bussen för att åka vidare till Pripyat.

Den lilla byn i Tjernobyl

Vi har stannat vid en liten övergiven by, eller egentligen är väl det rätta en utrymd by. Den vi kom till i mitt förra inlägg HÄR.         Jag går in i ett av husen. 

Förutom att förfallet är stort så har det plundrats en hel del, inget av värde finns kvar. Men stämningen när vi går runt här är nästan så att den går ta ta på, om någon pratar så är det i lågmälda ord. Det är nästan som en osynlig ande svävar över området.

Det första huset jag gick in i  såg ut att vara någon slags affär, jag går vidare till nästa hus.

Här finns också en stort folkets hus.

Igenväxt och lite svårt att komma in men med höga benlyft och lite sats så kommer även jag in där. 

Stora samlingssalen ser ganska välbehållen ut, men golvet börjar murkna rejält.

Tittar man upp i taket så förstår man varför, här ha regnet och vätan haft väg rakt in.

Vissa rum är det lite svårt att gå in i. Jag undrar vart dessa golvplank har förts, kan anta att någon byggt något av dem. Känns olustigt med tanke på all radioaktivitet.

Jag går vidare, med en sista blick in i huset.

Stigen går vidare, in i det som nu är en skog och där stigen förut var en gata i en liten by.

Bilen blev kvar när folket lämnade byn.

Kan tänka mig att de saknade sitt lilla fina hus.

Jag går in här.

En trasig vedspis i ett hörn.

I det uppbrutna golvet finns det rester av ett liv i.

Några få saker finns kvar och de blir till motiv i de flestas kameror.

En del saker får det att knyta till sig lite i hjärttrakten.

Jag lämnar ett hus där sista sången tonat ut och aldrig mer kommer att spelas, för att åka vidare in området.

Vi tar det från början.

Vi tar det alltså från början, vi hade bokat en dagsutflykt till Chernobyl/Tjernobyl från Kiev. Vi åkte med Solo East travel.

Här i Kiev visade dosimetern  inte mycket till strålning. 

Den strålning och radioaktivitet som finns kvar i Tjernobyl idag är inte skadlig eller farlig för personer som besöker området idag. Under några dagars vistelse i Tjernobyls inre zon, upptar människokroppen en dos av radioaktivitet som motsvarar en röntgen på ett sjukhus eller en flygresa mellan två kontinenter (strålning i flygplanet). I siffror betyder detta att du kommer att exponeras för ca 8 microsieverts av gamma strålning vilket är en fullständigt ofarlig dos strålning. För att göra en jämförelse så har de flesta kärnkraftverk i världen en säkerhetsnivå på 50-100 microsieverts per dag för de som arbetar där. Men de som arbetar i Tjernobyl får bara vara där två veckor i taget.

Så där, då är vi märkta och kan starta färden mot Chernobyl.

Från Kiev tar det närmare två timmar till Chernobyl, vägen dit kantades av små samhällen med storkbon och enorma solrosfält. Jag försökte hinna med att fota storkbona, men det gick inte så bra i farten.

Framme vid checkpoint "Dytiatki",  gränsen till det avspärrade området. Här fanns det en by före olyckan. Nu är det bara en gränsstation och du kommer inte förbi där om du inte skriver på ett avtal om att inte avvika från turen, inte sätta dig ner på marken och inte ta i eller ta upp saker inte heller ställa ifrån sig något på marken och inte heller röka. Dessutom ska man ha passet med sig och visa upp det. Har man satt sig ner innanför den här gränsen så kan det hända att man får åka hem med rumpan bar, för innan vi lämnar området måste vi gå igenom en apparat som mäter strålningen.

Lite rekvisita för de som vill ta selfies.

Här kan man även köpa lite souvenirer.

Vägen här ser ganska öde ut.

Rester från rysstiden.

Vi gör ett första stopp vid en liten by i den yttre zoonen. En hund som tydligen vet att det kan vankas lite godis kommer fram och tigger.  Vår chaufför Alex delar med sig av sin macka till den. Det finns en hel del djur i området, de verkar må bra, sägs det, men de enda vi ser är några hundar. Jag vet att ett amerikanskt företag har ett projekt här för att ta hand om just hundar.

Vi går in i något som mest liknar en tätvuxen skog,  men ser strax att det finns hus här inne.

Husen är i olika stadier av förfall, naturen tar igen, i en del som inte har rasat ihop för mycket får vi gå in.

Jag kikar in i det här huset, men golvet där inne ser alltför farligt ut så jag nöjer mig med en bild genom dörren.

Vi fortsätter längre in på stigen.

Fler hus syns mellan träden.

I det här huset tänker jag gå in.

Fortsättning följer...